Först och främst: god fortsättning och gott nytt år kära läsare! Bland många traditioner som hör samman med nyårshelgen finns nyårskonserterna. Den finfina franska dokumentärfilmen Traviata (Traviata et nous i original) från förra året som släpptes på svensk dvd bara för några veckor sedan passar därmed alldeles utmärkt att se just i nyårstider.
Det är en nämligen en fängslande, vacker och intressant skildring av arbetet med en föreställning av Giuseppe Verdis La Traviata som gavs på operafestivalen i Aix-en-Provence häromåret. Vi får följa med bakom kulisserna och se flera aspekter av hur en operaföreställning blir till, men allra främst handlar den om hur regissören Jean-François Sivadier (som många säkert känner igen som skådespelare i den briljanta tv-serien Gengångare) och föreställningens huvudperson, den världsberömda franska sopranen Nathalie Dessay sakta men säkert mejslar fram föreställningens kärna.
Den färdiga förställningen får vi aldrig se men genom det sätt regissören Philippe Béziat bygger upp sin film på får vi som åskådare detta till trots en bra bild av Verdis klassiska mästerverk. Den fantastiska musiken och den sorgliga och gripande berättelsen, La Traviata är som bekant baserad på Alexandre Dumas den yngres roman Kameliadamen, förmedlas på så vis ändå. Och man behöver definitivt inte vara operakonnässör för att uppskatta filmen. Traviata går också att se som enbart en skildring av konstnärligt arbete och kulturarbetares villkor. I överförd bemärkelse kan man nog se den som en film om vilket konstnärligt arbete som helst.
Traviata kan i sin tur gärna kombineras med att se Frederick Wisemans lika fängslande och fascinerande dokumentär La Danse från 2009. La Danse som handlar om det stentuffa arbetet på operabaletten i Paris ska jag med glädje återkomma till vid senare tillfälle.
BleuBlancRouge 