En legendar har gått ur tiden

Regissören Georges Lautner, en av fransk underhållningsfilms allra största, är död. Han avled i Paris i går fredag, 87 år gammal. Georges Lautner föddes i Nice och är kanske mest känd för sina många, framgångsrika samarbeten med den legendariske dialogmakaren och manusarbetaren Michel Audiard (för övrigt pappa till Jacques Audiard, en av fransk films mest intressanta regissörer den senaste 20 åren). Audiards dialoger var aldrig vassare och rappare än i klassikern Les Tontons flingeurs (eller Klädsel: vardagsdräkt med revolver som den osannolika svenska titeln fick bli., en titel som när filmen fick nypremiär på bio ändrades till den marginellt mindre märkliga Tuffa killar med revolver.) från 1963, en film som regisserades med stor ackuratess och fenomenal timing av just Georges Lautner. Les Tontons flingeurs råkar vara en av mina absoluta favoritfilmer och för att hylla Georges Lautner tänkte jag i dag tipsa om just den. På samma gång blir det en hyllning till en av mina stora favoriter på skådespelarfronten, den  Italienfödde före detta brottaren Lino Ventura som i Les Tontons flingeurs svarade för sitt livs roll.

Lino Ventura spelar ex-gangstern Fernand. Han har dragit sig tillbaka från den kriminella banan men när en god vän till honom, tillika maffiaboss, på sin dödsbädd ber honom om en tjänst att dels tills vidare ta hand om dels affärerna, dels maffiabossens dotter tackar han ja. Alla är dock inte så glada över att utbölingen Fernand glider in och tar över verksamheten, tvärtom. Det är många som är intresserade av att röja Fernand ur vägen och själva få ta över maffiaimperiet. Fernand tvingas avvärja det ena försöktet att ta honom av daga, samtidigt som han försöker hålla koll på den vildsinta och partysugna dottern.

Les Tontons flingeurs är en sorts både hyllning och parodi av 40-talets hårdkokta noir-filmer. Den innehåller en mängd hejdlöst roliga och klassiska scener. Den mest berömda är där några skrupelfira gangsters med ljusskygg agenda sitter i ett kök och försöker kallprata med varandra samtidigt som de dricker hysteriskt stark och illasmakade hemgjord likör. Faktum är att Michel Audiard inte var särskilt förtjust i den scenen eftersom han ansåg att den inte tillförde berättelsen något men Georges Lautner behöll den i filmen och det visar på hans storhet och goda omdöme som regissör.

Lino Ventura är dom jag redan tidigare har varit inne på helt fantastisk i rollen som Fernand. Han är på samma gång både stenhård och älskvärd. Men han är inte den ende skådespelaren i filmen värd att nämna. Les Tontons flingeurs är rent allmänt en välagerad historia, men det går ändå inte att komma ifrån att Bernard Blier förtjänar att lyftas fram lite extra för sin rollprestation som Raoul Volfini, Fernands huvudmotståndare i berättelsen. Scenerna mellan Ventura och Blier är alla minnesvärda.

Den som har följt den här bloggen ett tag vet säkert att Jean Gabin är min absoluta favorit bland franska skådespelare och det var faktiskt först tänkt att han skulle spela rollen som Fernand. Men han hade för långtgående och kostsamma krav på vilka personer som skulle ingå i filmteamet vilket fick producenterna, som inte alls trodde att filmen skulle bli någon succé och var ute efter att göra den för så lite pengar som möjligt) valde att gå på ett annat spår och i stället vände sig till Lino Ventura. Bland annat till Michel Audiards stora glädje. Han och Gabin kom nämligen mer eller mindre omgående ihop sig. Trots att jag är ett stort fan av Gabin så får jag lov att erkänna att jag också tror att allt ordnade sig till det bästa. Jag tror inte att någon annan hade kunnat göra rollen som Fernand bättre än vad Lina Ventura gjorde den. Det känns verkligen som att han förkroppsligar den perfekt. Och en hel del av äran för det kan naturligtvis tillskrivas regissören Georges Lautner och dennes utmärkta personregi.

Les Tontons flingeurs blev ingen omedelbar klassiker. Faktum är att den noterade enbart måttliga publikframgångar och inte heller kritikerna var övertygade om filmens storhet. 1963 när filmen släpptes var snarare Nya vågen filmerna det som kritikerna, så att säga, gjorde vågen åt. Men med tiden växte filmens rykte och fler och fler noterade dess förtjänster och nu betraktas den rent allmänt som en klassiker och en omistlig del av filmhistorien för den som är intresserad av fransk film. Något som jag utan tvekan skriver under på. Mycket mer underhållande än Les Tontons flingeurs blir det inte. Tack för den, och alla andra minnesvärda filmer, Georges Lautner och vila i frid!

 

Varje ord som vägt på guldvåg

Jag har flera gånger poängterat hur att läsa-högarna bara växer i lägenheten och att jag har någon sorts konstant dåligt samvete över att jag inte hinner läsa så mycket som jag skulle önska. Trots denna känsla av stress över att inte hinna läsa så många böcker som jag skulle vilja så läste jag tämligen omgående om den här boken. Så bra är den, Kim Thúys nya roman Mãn – nyligen utgiven i utmärkt svensk översättning av Marianne Tufvesson.

Mãn är en bok som lämpar sig ypperligt för att läsas två gånger på kort tid. Dels har den ett lämpligt omfång för det, dryga 150 sidor, dels är den skriven med en stillsamt driv i språket som ger läsandet en känsla av att vara helt ansträngningslöst. Kim Thúys känsliga och sinnligt vackra prosa flyter på som en kristallklar och lugnt porlande vårbäck.

Det finns inte ett överflödigt eller för den delen malplacerat ord i den här boken. Det är som att Kim Thúy vägt vartenda ord på guldvåg. Förmodligen har det varit allt annat än ansträngningslöst för henne att skriva det, men allt (förmodat hårt) jobb med att hitta de i sammanhanget perfekta orden har å andra sidan gett resultat.

Hennes prosa är lite dröjande, en aning återhållet och fantastiskt vacker. Att själva berättelsen sedan har ett melankolisk och lätt nostalgiskt drag över sig gör naturligtvis inte saken sämre för en nostalgiker som mig. Med tanke på att den använder sig av smaker, dofter och textur av mat som en triggermekanism för den där nostalgin känns det fullt naturligt att den kommer ut på svenska såhär exakt 100 år efter att den första delen i Marcel Prousts berömda romansvit På spaning efter den tid som flytt publicerades.

Boken har fått sin titel från sin huvudperson. Mãn, vietnamesiska för ”den som fått allt hon ber om”, är en kvinna som flytt från Vietnam och till slut hamnat i Montreal i Kanada och jobbar som kock. I korta och utsökt väldisponerade textavsnitt berättas Mãns historia. Och det är en stillsamt dramatisk historia som vindlar likt den där porlande bäcken som jag liknade Kim Thúys språk vid.

Under den vackra och sköra ytan som hennes sätt att skriva innebär bubblar det av starka känslor. Och nästan allt som berättas är nära sammankopplat med hur Mãn bereder och lagar den mat hon serverar på sin restaurang. Som en bonus till Mãns engagerande berättelse får vi som läsare dessutom fina beskrivningar och bilder av vietnamesiska sedvänjor.

För att dra en parallell till filmens värld, vilket jag som cineast och filmkritiker mer än gärna gör, så tycker jag att Mãn till viss utsträckning påminner en hel del om Ang Lees film Mat, dryck, man, kvinna från 1994. Inte minst genom det sätt de båda använder maten som metafor och grund för att berätta om skeenden och känslor.

Mãn är en oerhört lätt bok att läsa och att tycka om. Jag läste den som sagt två gånger i rask takt eftersom jag gillade den så mycket och jag kan tänka mig att jag kommer att återkomma till den snart igen. Fast då tror jag att jag kommer att läsa den mycket långsammare, kanske nästan som om det vore en novellsamling som man måste pausa i för att låta varje enskild novell verkligen sjunka in. Jag kan tänka mig att det här är bok som verkligen vinner på att läsas så. För att ge hennes redan mycket vackra och sensuella men också sparsmakade språk chans att blomma ut ännu mer.

Magnifik Belmondo i vildsint och smått surrealistisk filmklassiker

Jean-Paul Belmondo och regissören Philippe de Broca gjorde ett antal filmer tillsammans. Flera av dem uppbär klassikerstatus i fransktalande länder (jag har tidigare skrivit om deras samarbete Mannen från Rio (L’homme de Rio), men är mer eller mindre okända eller rent av bortglömda i Sverige.

På lördag är det exakt 40 år sedan ett av deras finaste och bästa samarbeten Le Magnifique (Leva och låtsas dö på bio i Sverige) hade premiär i Frankrike. Tidigare i år släpptes den i en finfin nyutgåva på dvd i Frankrike och på den utgåvan kan man bland annat höra regissören Michel Gondry tala sig varm för den. Och det är lätt att se varför han gör det.

Eller låt mig i stället säga såhär: det är lätt att se hur mycket det här filmen har påverkat honom när det gäller hans personliga och egensinniga sätt att göra film. Vi talar om en film som känns väldigt mycket före sin tid med sitt vildsinta, surrealistiska och utflippade bildspråk och berättande.

Le Magnifique är en bitvis just magnifik film, framförallt den första timmen bjuder på fantastisk underhållning. Det är en berättelse som sömlöst och intrikat rör sig mellan två olika handlingsplan, mellan verklighet och fantasi. Men även om regissören Philippe de Broca på ett elegant och säkert vis navigerar mellan de olika handlingsplanen får berättelsens huvudperson, författaren François Merlin allt svårare att hålla isär dem.

Le Magnifique utspelar sig nämligen dels i den förföriska värld som François bygger upp i sina framgångsrika kioskromaner om den James Bond-liknande superagenten Bob Saint-Clar, dels i den på alla sätt alldaglige Francois gråa vardag som mest består i att han sitter vid köksbordet i sin slitna lägenhet i Paris och snabbskriver sina romaner på sin gamla skrivmaskin.

Alter egot Bob Saint-Clar, som han tydligt identifierar sig med, är allt som han inte är men förtvivlat vill vara. Gränsen mellan fiktion och verklighet blir mer och mer flytande för François, inte minst eftersom han bygger de ledande figurerna i berättelserna, såväl hjältar som skurkar, på personer i sin närhet.

Bob Saint-Clars ärkefiende är till exempel bara en lätt förklädd version av förläggaren som ständigt är på François och gnatar om deadlines och Bobs kärleksintresse är en version av den vackra grannkvinna som den försynte François i hemlighet suktar efter.

Av filmens inledning att döma så vore det lätt att tro att det bara skulle röra sig om en agentfilmsparodi, men någon simpel James Bond-rip off är det sannerligen inte. Det är en smart och välskriven historia med flera meta- och intertextuella nivåer och övergångarna mellan dem präglas av synnerligen snygga och påhittiga bildlösningar. Återigen: det är lätt att se varför Michel Gondry är en av den här filmens största fans. Jag kan tänka mig att även Spike Jonze har sett den några gånger.

Men det är inte bara på det berättartekniska planet som den här filmen imponerar. Det skådespelarmässiga går heller inte av för hackor. Jean-Paul Belmondo är i sitt esse och stortrivs helt uppenbart i rollen som François/Bob Saint-Clar och Jacqueline Bisset strålar i den kvinnliga huvudrollen.

Le Magnifique är en självmedveten, ironisk och framförallt ruskigt rolig och underhållande film. Tyvärr håller den inte riktigt samma höga nivå hela vägen. Att den tappar lite i fokus och fart och spretar en aning under den andra halvan kan möjligtvis bero på att manusarbetet kantades av osämja.

Komediveteranen Francis Veber som skrev originalmanuset var inte alls överens med regissören Philippe de Broca när det gällde hur den kvinnliga huvudkaraktären skulle utvecklas. Bråken ledde till Francis Veber lämnade projektet och in för att skriva om manuset kom istället Jean-Paul Rappeneau. Francis Veber blev så missnöjd när han fick se den färdiga filmen att han krävde att hans namn skulle tas bort från filmen. Det fick till följd att det faktiskt inte ges någon manuscredit överhuvudtaget, vare sig i för- eller eftertexterna.

Le Magnifique innehåller flera klassiska scener och den har en solklar plats i den franska populärkulturhistorien. Till exempel kan det nämnas att den franske discjockeyn och artisten Christophe Le Friant tog sitt artistnamn Bob Sinclar som en hyllning till filmen. För en svensk publik är Bob Sinclar förmodligen mest känd för hitsingeln Love Generation från 2005.

Blixtrar den ene så Oscar de Funès

Jag vet inte vad det kommer sig av men sedan en tid tillbaka har jag som tradition att se något med Louis de Funès på min födelsedag. Det började med att jag för ett antal år sedan kände för att se en av Fantomas-filmerna på min födelsedag och sedan har det liksom bara rullat på.

I år fick det bli en av de allra bästa, klassikern Oscar från 1967. Den av Edouard Molinaro regisserade filmen har gått under två svenska titlar: Saken är Oscar som den hette när den hade svensk biopremiär i november 1967 och Den stora blåsningen som den heter i den svenska dvd-utgåvan från 2007. Jag väljer att använda den mest aktuella svenska titeln i den här texten.

Den stora blåsningen är en fransk farscirkus i halsbrytande tempo och med en Louis de Funès i absolut högform. Den hysteriska handlingen är inte alldeles lätt att beskriva i korta ordalag men den kretsar kring en förmögen, självupptagen och (såklart) kolerisk (det är ju en de Funès-figur vi pratar om) affärsman. En del av ingredienserna i den välsmakande farssoppan är affärsmannens dotter, en timid ekonom som är pretendent till att gifta sig med dottern, utpressning, skattefusk, tre väskor som ideligen byter ägare och missförstånd och förväxlingar en masse.

Förlagan är en fars som blev en stor succé på franska teaterscener och filmen har lite av känslan av filmad scenföreställning. Edouard Molinaro har inte tagit ut svängarna rent rumsligt utan i stort sett hela filmen utspelas inne i den förmögne affärsmannens herrgårdsliknade hus.

Louis de Funès får spela ut hela sitt imponerande register av mimik och ansiktsuttryck, men han får också samtidigt visa vilken timing han har även på det verbala planet. Replikerna levereras med skärpa och inlevelse. Som fars betraktad är Den stora blåsningen en smart och välskriven film. Lite skrikig i bland, men det får man räkna med när Louis de Funès namn står i rollistan, men överlag oerhört rolig.

På 90-talet gjordes det en amerikansk nyinspelning av filmen, även den kallad Oscar, med Sylvester Stallone av alla människor i huvudrollen. Man kan ju undra hur man tänkte där när man ersatte en mimikens mästare med en av de minst uttrycksfulla skådespelare världen någonsin skådat. Men så blev resultatet därefter.

Den av rutinerade John Landis regisserade Oscar totalfloppade och fick tre nomineringar till 1992 års Golden Raspberry Awards, den så kallade anti-Oscargalan som delar ut priser till årets sämsta filmer.

Det franska originalet är dock en klassiker som det går att se om och om igen och hela tiden hitta nya detaljer i. Att kalla den tidlös är att ta i. De 60-talistiska dekorerna och kostymerna är härligt kitschiga men daterade. Fast det är absolut också en del av charmen med filmen.