I dag tänkte jag ta upp Olivier Assayas Sommarminnen (L’heure d’été) från 2008. Assayas, vars senaste film Efter revolutionen (Après mai) sedan i somras finns utgiven på svensk dvd, är måhända lite ojämn men gör aldrig något helt ointressant.
Sommarminnen hör i mitt tycke till det bättre han har gjort. Det är en på många sätt genomfransk film, ett pratigt och intellektuellt drama som utspelas i övre medelklass-miljöer. Men den har också ett drag av skandinavisk film över sig, inte minst i form av influenser från Bergman.
Pratigt, intellektuellt och Bergmaninspirerat. Det låter som en tung och svår film kanske du tänker, men så är inte fallet. Olivier Assayas har regisserat filmen med lätt hand och värme. Men visst, den som väntar sig action väntar naturligtvis förgäves.
Sommarminnen handlar om tre syskon, två bröder och en syster. De har var valt att leva helt olika liv och den egentligen enda sammanhållande länken mellan dem är mamman, hela släktens matriark. Filmen inleds med en solvarm sekvens där släkten är på plats i hennes fina hus utanför Paris för att fira hennes födelsedag.
Här får vi veta att hon är en hängiven konstälskare och att huset är mer eller mindre fullt av värdefulla föremål. Efter den glada och festliga inledningen gör berättelsen ett hopp framåt i tiden. Modern har avlidit och de tre syskonen sammanstrålar för att göra upp om ägodelarna och bestämma om huset ska säljas eller inte.
Mer komplicerad än så är inte handlingen. Men med mycket små medel, och med hjälp av tre utomordentliga skådespelare i de tre huvudrollerna: Charles Berling, Juliette Binoche (har hon någonsin gjort en dålig roll?) och Jérémie Renier, lyckas Olivier Assayas göra det hela till ett finstämt och intressant drama.
Han är en utmärkt skildrare av det vardagliga och skådespelarna förvaltar den välskrivna och tonsäkra dialogen alldeles förträffligt. I den där dialogen framträder dessutom att det finns många fler sidor i den här berättelsen än vad dem enkla ramhandlingen kanske ger sken av. Att fotoarbetet och scenografin genomgående håller mycket hög klass gör naturligtvis inte saken sämre.
Sommarminnen är en bitterljuv berättelse som utan pretentioner på ett lågmält sätt tar sig an stora frågor som saker och tings förgänglighet och hur olika värde vi kan sätta på fysiska minnen. Det är också en film om vilket tveeggat svärd nostalgi kan vara.
Vi talar inte om något mästerverk här, men Sommarminnen är i all sin enkelhet en riktigt fin och humanistisk film som letar sig in till hjärtroten. Åtminstone gjorde den det på mig. Men så är jag å andra sidan en obotlig nostalgiker också.
BleuBlancRouge 