Åttiotalet ringde och ville ha tillbaka sin film. Det slitna skämtet går definitivt att använda för att beskriva den franska actionkomedin De l’autre côté du périph från förra året. Det är också lätt att kalla den för En oväntad vänskap (Intouchables) i polismiljö, eller åtminstone avfärda den som ett tämligen uppenbart försök att åka snålskjuts på den filmens enorma publikmässiga framgångar.
Allt detta stämmer. Ändå kan jag inte låta bli att charmas av De l’autre côté du périph. Det beror till viss del på att jag är uppvuxen på åttiotalet och att den för den tiden så typiska och framgångsrika ”oväntade partners”-actionkomedier tilltalar en nostalgiker som jag en gång för alla är, men den huvudsakliga anledningen stavas trots allt Omar Sy. Han charmade mig och många andra i En oväntad vänskap och nu gör han det igen, i en på så många sätt liknande roll.
Den här gången spelar han Ousmane Diakité, en polis stationerad i den parisiska förorten men med en tydlig dröm att få arbeta på någon av de mer prestigefyllda innerstadsrotlarna. Hans oortodoxa utredningsmetoder och problem med auktoriteter är dock i sammanhanget ett problem. När frun till en av Paris främsta affärsmän hittas i hans förort ser Ousmane sin chans.
Han lyckas få den pedantiske paragrafryttaren François Monge från innerstadspolisen som är den som snabbt får ta över det delikata fallet att tro att det är chefernas önska att de två ska utreda fallet tillsammans. De två blir synnerligen olika partners och Ousmane rör (liksom Driss, Omar Sys rollfigur i En oväntad vänskap) om rejält i de välbärgade innerstademiljöerna och dess fina salonger. Och det vore synd och skam att påstå att François och Ousmane i alla lägen är överrens om hur utredningen ska skötas.
Själva storyn i De l’autre côté du périph är av den sorten som det, så att säga, går tretton på dussinet av, men det hela är gjort med sådan tydlig glimt i ögat och sådan värme att filmen kommer undan med det. Regissören David Charhon kan genren och känner otvivelaktigt stor kärlek till den.
Bildspråket, berättartempot och klippningen är som hämtad från någon av de där åttiotalsfilmerna i samma stil och De l’autre côté du périph lyckas på liknande sätt blanda humor med (viss) spänning även om alla poänger inte går hem och det blir väl förutsägbart i bland. Och så var det det där med Omar Sy.
Han är i sådan storform just nu att han helt enkelt inte tycks kunna misslyckas och det drar liksom hela filmen med sig. De l’autre côté du périph är egentligen på alla sätt en dussinfilm men med Omar Sy som trumfkort levererar den ändå lite av det där En oväntad vänskap-gemytet och den goda känslan inombords.
Jag säger inte att den är lika bra som den, för det är den inte ens i närheten av, men jag tror ändå att chansen är ganska god att även du blir åtminstone road av De l’autre côté du périph om du gillade den. Jag håller tummarna för att något svenskt bolag plockar upp den och åtminstone ger ut den på dvd. Än finns den mig veterligen bara utgiven i den frankofona sfären.
BleuBlancRouge 