En kvinna över gränsen till nervsammanbrott

I  morgon är det äntligen dags igen. Då öppnar årets upplaga av Bokmässan i Göteborg. Som traditionen bjuder här på bloggen så förbereder jag mig inför mässan med att leverera ett färskt boktips.

Den här gången handlar det om ett debutantverk, Viviane Élizabeth Fauville av Julia Deck. Det är ännu en av de där täta, intensiva och tämligen korta (i det här fallet ca 150 sidor) romaner som passar min läsrytm så bra, det dåliga samvetet över att jag tyvärr inte hinner läsa så mycket skönlitteratur som jag helst skulle vilja gör sig alltjämt ständigt påmint.

Att det rör sig om ett debutantverk tål att påpekas för det finns inget i den stilistiskt och formmässigt så gott som fulländade roman som skvallrar om det. Jag kan på rak arm inte komma ihåg att jag läst en annan debutant som på samma sätt som Julia Deck haft så fullständig kontroll över sitt språk och uttryck i en så utmanande berättarform som hon ger sig på i Viviane Élizabeth Fauville.

Språket är sparsmakat och exakt, tempot varieras ideligen och allra mest imponerande är hur hon på ett så ledigt och naturligt sätt går från ett berättarperspektiv till ett annat. Det är en bok som på ett effektivt sätt försätter läsaren i nästan samma förvirring över vad som händer som dess kvinnliga huvudperson känner och det är ett rasande skickligt och effektivt sätt att berätta och den skriver definitivt inte läsaren på näsan. Tvärtom.

Den lämnar flera öppningar till egna tolkningar av vad som egentligen händer i den kriminalromandoftande berättelsen.  Viviane Élizabeth Fauville är en roman som ställer en del krav på läsaren men som å andra sidan ger rejäl lön för den extra mödan.

Julia Deck vilar inte på hanen utan slungar i den suggestiva inledningen läsaren direkt in i handlingen. Redan i det andra stycket är jag fast: ”Du är inte helt säker men det känns som att du för fyra fem timmar sedan gjorde något som du inte borde ha gjort. Du försöker minnas vad du gjorde, hur dina handlingar följde varandra, men så fort du får tag i en bit slinker det undan och, i stället för att automatiskt leda dig vidare till nästa, faller det rakt ned i det svarta hål som är vad som fanns kvar av ditt minne”. Sedan kan jag helt enkelt inte sluta läsa. Det finns ett driv i texten som det inte går att värja sig emot.

Duet i texten är berättelsens huvudperson, titelns Viviane Élizabeth Fauville. Hon är 42 år gammal, har ett bra jobb, ett tre månader gammalt barn och är nyseparerad från sin man. Allt detta överskuggas när hon morgonen efter den mystiska inledningen på romanen vaknar upp och kommer ihåg att hon dagen innan dödat sin psykiatriker. Hur är dock inte säker på varför och börjar försöka leta i sitt minne efter ledtrådar.

Att hon själv inte riktigt har koll på vad som hänt och krampaktigt kämpar för att få rätsida på situationen är naturligtvis illa nog och att hon samtidigt kallas till förhör och blir föremål för polisens utredning kring brottet gör självklart inte saken bättre. Vivianes förvirring tilltar av den stressade och pressade situationen och paranoian och de totala sammanbrottet tycks vänta runt hörnet. Och verklighet och fantasi blir allt svårare att hålla isär för henne.

Julia Deck lägger mycket skickligt bit för bit i det intrikata pussel som personen Vivane Élizabeth Fauville och berättelsen upphör aldrig att överraska eller fascinera. Och som sagt, hon lämnar en hel del öppningar för egna tolkningar. Det är naturligtvis i första hand en berättelse om psykisk ohälsa och det går definitivt att läsa in en kritik mot samhällets sätt att möta denna, men jag ser även Vivane Élizabeth Fauville som en fängslande och engagerande skildring av hur det är/kan vara att vara kvinna i ett Frankrike av idag.

Med tanke på att den är så intrikat, skickligt skriven och så mångbottnad och full av olika tolkningsmöjligheter borde det vara en i det närmaste perfekt bokcirkelbok. Jag har funderat och klurat en hel del på den sedan jag förrförra helgen slog ihop den efter att sträckläst den. Att en bok stannar kvar i tankarna på det viset, det är för mig ett riktigt bra betyg. Kanske det allra bästa.

Dela gärna med dig av dina tankar till mig om du som läser detta har läst Vivane Élizabeth Fauville. Jag är mycket nyfiken på att höra vad andra tycker och tänker om den. Och har du inte redan läst den så säger jag bara; sätt igång och gör det!

Ett viktigt och mänskligt modernt franskt mästerverk aktuellt igen på svensk dvd

Den här veckan släpptes inte mindre än fyra filmer av frankofont intresse på svensk dvd. Tre som tidigare i år visats på bio här i Sverige och en som har några år på nacken och som nu kommer i nyutgåva på dvd.

De nyare, Foxfire, Krigets barn och Not Dead, har jag redan skrivit om här på bloggen men den lite äldre, Gudar och människor (Des hommes et des Diuex i original), har jag inte tagit upp tidigare och vill därför nu när den är aktuell igen ta tillfället i akt att göra det. För det rör sig om en film väl värd all uppmärksamhet.

Gudar och människor i regi av Xavier Beauvois premiärvisades inom tävlan vid 2010 års Cannesfestival och gjorde stor succé och belönades med Juryns stora pris, det efter Guldpalmen näst finaste priset i Cannes.

Framgångarna i Cannes var en smula oväntade men inte tillnärmelsevis lika överraskande som att filmen sedan också blev en stor publiksuccé, den toppade listan över sålda biobiljetter i flera veckor och blev till slut en av de mest sedda filmerna 2010, hemma i Frankrike.

Vi talar trots allt om en mestadels stillsam, introspektiv och ultrarealistisk film om åtta medelålders eller äldre trappistmunkar i ett kloster i Nordafrika. Inte direkt de ingredienser som brukar känneteckna en publikmagnet. Men det visade sig alltså att Xavier Beauvois mänskliga och fina film om några av livets stora frågor slog an något hos såväl kritikerna som de stora massorna.

Naturligtvis blev filmen hjälpt av att den är löst baserad på verkliga händelser som blev mycket uppmärksammade i Frankrike. Dessa verkliga händelser utspelades 1996 i Algeriet, under det där då rasande inbördeskriget. Sju franska munkar kidnappades från ett kloster och hittades senare avrättade. Än i dag råder det stor osäkerhet kring vad som egentligen hände och vilka som låg bakom det brutala dådet.

Med tanke på denna bakgrund är det lätt att tänka sig en spekulativ och brutal film men Gudar och människor är allt annat än just det. Den är som sagt löst baserad på de verkliga händelserna och försöker inte ens ge sken av att komma med den slutgiltiga lösningen på gåtan om vad som egentligen hände.

Xavier Beauvois är betydligt mer intresserad av att skildra den inre strid som de åtta munkarna förmodligen tvingades utkämpa. Det är en inkännande och synnerligen gripande film om tro och tvivel, medmänsklighet och försoning.

Stor del av filmen ägnas åt att långsamt och metodiskt skildra de fromma munkarnas asketiska vardag i klostret i Atlasbergen. Det handlar också om munkarnas fredliga tillvaro med invånarna i den närliggande algeriska byn och den viktiga del de spelade i deras vardag.

Men de i inbördeskriget framryckande islamistiska styrkorna sätter såväl invånarnas som munkarnas tillvaro under hot. Allt pekar mot en brutal uppgörelse och munkarna tvingas ta ställning till om de ska stanna eller fly. Och det är naturligtvis här de stora existentiella frågorna kommer in i spelet.

Xavier Beauvois skildring av munkarna är filmiskt lika asketisk som det liv munkarna levde. Det ekar en hel del av Robert Bresson i berättartempot och bildsättningen. Och precis som Bresson så ofta gjorde lyckas Beauvois med dessa små medel och uttryck mejsla fram ett religiöst laddat men allmänmänskligt och synnerligen känslostarkt drama.

Här finns scener så starka att det krävs ett hjärta av sten för att inte beröras på djupet. Gudar och människor är i all sin enkelhet en oerhört vacker film, fotot av Caroline Champetier är genomgående fantastiskt, och den rutinerade skådespelarensemblen med Lambert Wilson och Michael Lonsdale som kanske mest framträdande namn uträttar stordåd.

Förutom de två priserna i Cannes, den vann också den ekumeniska juryns pris, vann Gudar och människor bland annat priset för bästa film, bästa foto och bästa manliga biroll (Michael Lonsdale) vid 2011 år Césargala och vann och nominerades till flera andra fina filmpriser världen över. Den var Frankrikes bidrag till Oscargalan 2011 men nominerades, skandalöst och märkligt nog, inte ens.

Det redan kända slutet är brutalt men sensmoralen och andemeningen i Gudar och människor är en helt annan. Det är precis den här typen av film som den här världen med sin religiöst och etniskt grundande allt större polarisering behöver. I det avseendet är Gudar och människor inte bara en stark, vacker och mästerlig film utan också en synnerligen viktig sådan. Det är en film som alla verkligen borde se.

Souvenirs souvenirs

Torsdagkvällar är bra kvällar på SVT. Då visas det nästan alltid intressanta filmer, inte sällan franska. Som i kväll till exempel. Klockan 22.45 på SVT2 visas Olivier Assayas Sommarminnen (L’heure d’été) från 2008. Assayas, vars senaste film Efter revolutionen (Après mai) sedan i somras finns utgiven på svensk dvd, är måhända lite ojämn men gör aldrig något helt ointressant. Sommarminnen hör i mitt tycke till det bättre han har gjort. Det är en på många sätt genomfransk film, ett pratigt och intellektuellt drama som utspelas i övre medelklass-miljöer. Men den har också ett drag av skandinavisk film över sig, inte minst i form av influenser från Bergman. Pratigt, intellektuellt och Bergmaninspirerat. Det låter som en tung och svår film kanske du tänker, men så är inte fallet. Olivier Assayas har regisserat filmen med lättsam hand och värme. Men visst, den som väntar sig action väntar naturligtvis förgäves.

Sommarminnen handlar om tre syskon, två bröder och en syster. De har var valt att leva helt olika liv och den egentligen enda sammahållande länken mellan dem är mamman, hela släktens matriark. Filmen inleds med en  solvarm sekvens där släkten är på plats i hennes fina hus utanför Paris för att fira hennes födelsedag. Här får vi veta att hon är en hängiven konstälskare och att huset är mer eller mindre fullt av värdefulla föremål. Efter den glada och festliga inledningen gör berättelsen ett hopp framåt i tiden. Modern har avlidit och de tre syskonen sammanstrålar för att göra upp om ägodelarna och bestämma om huset ska säljas eller inte. Mer komplicerad än så är inte handlingen. Men med mycket små medel, och med hjälp av tre utomordentliga skådespelare i de tre huvudrollerna: Charles Berling, Juliette Binoche (har hon någonsin gjort en dålig roll?) och Jérémie Renier, lyckas Olivier Assayas göra det hela till ett finstämt och intressant drama. Han är en utmärkt skildrare av det vardagliga och skådespelarna förvaltar den välskrivna och tonsäkra dialogen alldeles förträffligt. I den där dialogen framträder dessutom att det finns många fler sidor i den här berättelsen än vad dem enkla ramhandlingen kanske ger sken av. Att fotoarbetet och scenografin genomgående håller mycket hög klass gör naturligtvis inte saken sämre.

Sommarminnen är en bitterljuv berättelse som utan pretentioner på ett lågmält sätt tar sig an stora frågor som saker och tings förgänglighet och hur olika värde vi kan sätta på fysiska minnen. Det är också en film om vilket tveeggat svärd nostalgi kan vara. Vi talar inte om något mästerverk här, men Sommarminnen är i all sin enkelhet en riktigt fin och humanistisk film som letar sig in till hjärtroten. Åtminstone gjorde den det på mig. Men så är jag å andra sidan en obotlig nostalgiker också.

De tre musketörerna tar sikte mot europatoppen

Förra säsongen började det med en kassaskåpssäker seger mot Dynamo Kiev på hemmaplan och slutade i ett bittert uttåg i kvartsfinalmötet med mäktiga Barcelona. Men den heroiskt starka insatsen mot Barcelona, sett över hela dubbelmötet var PSG kanske till och med det bättre laget, gav kraftig mersmak och sådde ett frö till hopp om ett ännu bättre resultat nästa säsong. I kväll får vi en första vink om vartåt det barkar. Om det där fröet har fått fäste i bördig jord. För i kväll, i den grekiska hamnastaden Pireus, inleder PSG gruppspelsfasen i årets upplaga av Champions League med match mot det grekiska mästarlaget Olympiakos. Det blir en tuff match, inte minst med tanke på Olympiakos hängivna, passionerade och högljudda publik, men som jag har varit inne på tidigare här på bloggen så får det ändå i sammanhanget ses som en fördelaktig lottning för PSG att det är lag som Olympiakos man har att stångas med i gruppen. Och på pappret ska Olympiakos vara ett motstånd som PSG bör kunna bemästra. Men teori och praktik är ju nu en gång för alla helt olika saker och skrällar och överraskningar sker trots allt titt som tätt. Så jag är ingalunda tvärsäker utan snarare ordentligt nervös så här timmarna före avspark, som för övrigt sker 20.45.

Men med de tre hjältarna på bilden ovan, de tre musketörer som jag anspelar på i rubriken, Zlatan Ibrahimovic, Edinson Cavani och Thiago Silva i laget finns det självklart god andledning att ändå se fram emot såväl kvällens som säsongens övriga Champions League-matcher med tillförsikt. De tre tillhör trots allt världens absolut bästa på sina respektive positioner. Till anledningarna att känna optimism går också att föra den finfina insats som PSG stod för i segermatchen i ligan borta mot Bordeaux i ligan i fredags. Segersiffrorna blev 2-0 men kunde (borde) ha blivit större. Det var härligt att se flytet i spelet då. Hoppas på något likande i kväll. Drömmen om en ännu bättre insats i Champions League än förra säsongens lever i allra högsta grad. Paris est magique!

På spaning efter den Luc Besson som flytt

Det är inte utan att man lätt kan börja fundera på vad det var som hände där någon vid slutet av nittiotalet. För helt uppenbarligen var det något som hände. Någonstans där tappade Luc Besson mer eller mindre allt och i dag är han bara en skugga av den han var då.

De egenregisserade filmerna på den här sidan av Det femte elementet lämnar en hel del i övrigt att önska och utöver dem förknippas han i dag kanske främst med förvisso ofta ganska snygga, men innehållsmässigt tomma, dussinthrillers producerade av hans bolag EuropaCorp.

Luc Bessons egna roll i sammanhanget brukar vara som producent och/eller leverantör av en halvfärdig manusidé åt någon annan att utveckla efter bästa förmåga. A l’aveugle från förra året är ett typexempel. Den finns sedan tidigare i år på svensk dvd under den internationella titeln A Blind Man och hör hemma i den där ”okej underhållning för stunden och som kan ses om inget annat står till buds”-kategorin av filmer.

Regissören Xavier Palud, mest känd för den rysliga Ils (Them i Sverige) från 2006, vet hur en actionslipsten ska dras och mejslar fram halvannan timmes godkänt hantverk ur den manusidé som Luc Besson satt i händerna på manusförfattaren Eric Besnard (som för övrigt gjorde Svindlarna som jag skrev om för en dryg månad sedan). Med hjälp av duktiga skådespelare som Jacques Gamblin (som dock inte är helt bekväm i den här rollen) och Lambert Wilson i huvudrollerna får berättelsen dessutom ytterligare lite lyster, eller åtminstone stjärnglans. Men detta till trots går det inte att bortse från att det här är en rätt förutsägbar och klichéfylld historia. Den filmiska motsvarigheten till tomma kalorier.

A Blind Man handlar om Philippe Lassalle, en sjavig, depressiv och auktoritetsfientlig polis (hur många sådana har vi inte sett vid det här laget?). Han får i uppdrag att utreda det brutala mordet på en ung kvinna. Det finns inga vittnen och polisen har inget att gå på. Det enda spåret man har leder till en blind man som dessutom har ett vattentätt alibi. Inte kan det väl vara han om är förövaren? När nya mystiska mord inträffar tvingas Lassalle trots allt tänka i de banorna.

Som jag har antytt tidigare så har Jacques Gamblin lite problem med att få grepp om sin roll. Han är helt enkelt inte riktigt trovärdig som Lassalle och Xavier Palud låter honom dessutom spela över en del. Lambert Wilson däremot övertygar, och är vad jag kan bedöma fullt trovärdig, i rollen som den mystiska blinde mannen och med sin scennärvaro och karisma dominerar han alla scener han är med i.

Fotoarbetet i A Blind Man, går i samma linje som i de flesta andra så kallade eurothrillers producerade av EuropaCorp. Det vill säga stålglänsande, med gråtonad och matt färgskala och mycket skuggor och scener i mörker. Det finns absolut inget som överraskar med den här filmen men som ett substitut till exempelvis den där Wallander- eller Beckfilmen en slö söndagskväll framför tv-apparaten fungerar A Blind Man trots allt utmärkt.

En oväntad vänskap goes Dödligt vapen…en quelque sorte

Åttiotalet ringde och ville ha tillbaka sin film. Det slitna skämtet går definitivt att använda för att beskriva den franska actionkomedin De l’autre côté du périph från förra året. Det är också lätt att kalla den för En oväntad vänskap (Intouchables) i polismiljö, eller åtminstone avfärda den som ett tämligen uppenbart försök att åka snålskjuts på den filmens enorma publikmässiga framgångar.

Allt detta stämmer. Ändå kan jag inte låta bli att charmas av De l’autre côté du périph. Det beror till viss del på att jag är uppvuxen på åttiotalet och att den för den tiden så typiska och framgångsrika ”oväntade partners”-actionkomedier tilltalar en nostalgiker som jag en gång för alla är, men den huvudsakliga anledningen stavas trots allt Omar Sy. Han charmade mig och många andra i En oväntad vänskap och nu gör han det igen, i en på så många sätt liknande roll.

Den här gången spelar han Ousmane Diakité, en polis stationerad i den parisiska förorten men med en tydlig dröm att få arbeta på någon av de mer prestigefyllda innerstadsrotlarna. Hans oortodoxa utredningsmetoder och problem med auktoriteter är dock i sammanhanget ett problem. När frun till en av Paris främsta affärsmän hittas i hans förort ser Ousmane sin chans.

Han lyckas få den pedantiske paragrafryttaren François Monge från innerstadspolisen som är den som snabbt får ta över det delikata fallet att tro att det är chefernas önska att de två ska utreda fallet tillsammans. De två blir synnerligen olika partners och Ousmane rör (liksom Driss, Omar Sys rollfigur i En oväntad vänskap) om rejält i de välbärgade innerstademiljöerna och dess fina salonger. Och det vore synd och skam att påstå att François och Ousmane i alla lägen är överrens om hur utredningen ska skötas.

Själva storyn i De l’autre côté du périph är av den sorten som det, så att säga, går tretton på dussinet av, men det hela är gjort med sådan tydlig glimt i ögat och sådan värme att filmen kommer undan med det. Regissören David Charhon kan genren och känner otvivelaktigt stor kärlek till den.

Bildspråket, berättartempot och klippningen är som hämtad från någon av de där åttiotalsfilmerna i samma stil och De l’autre côté du périph lyckas på liknande sätt blanda humor med (viss) spänning även om alla poänger inte går hem och det blir väl förutsägbart i bland. Och så var det det där med Omar Sy.

Han är i sådan storform just nu att han helt enkelt inte tycks kunna misslyckas och det drar liksom hela filmen med sig. De l’autre côté du périph är egentligen på alla sätt en dussinfilm men med Omar Sy som trumfkort levererar den ändå lite av det där En oväntad vänskap-gemytet och den goda känslan inombords.

Jag säger inte att den är lika bra som den, för det är den inte ens i närheten av, men jag tror ändå att chansen är ganska god att även du blir åtminstone road av De l’autre côté du périph om du gillade den. Jag håller tummarna för att något svenskt bolag plockar upp den och åtminstone ger ut den på dvd. Än finns den mig veterligen bara utgiven i den frankofona sfären.