Ur den stolta franska film noir-traditionen föddes mot slutet av 60-talet en sorts kriminalfilmer som fransmännen alltsedan dess varit riktigt vassa på. I bland går denna typ av filmer under samlingsnamnet polar, en genrebeteckning som inledningsvis användes för att beskriva kriminalromaner men som alltså sedan breddades till att även användas på filmer.
Högkonjunkturen för polarfilmer inföll på 70-talet då det producerades massor av dem men även om antalet filmer inom genren har minskat sedan dess verkar den aldrig riktigt släppa greppet om publikens och därmed även filmmakarnas intresse. Den blir liksom inte omodern. Och varför inte när man som sagt är riktigt bra på att göra dem?
Nu är det naturligtvis också så att långtifrån alla polarfilmer som produceras håller samma höga kvalitet. Guldkornen blir allt färre och en rejäl dos av slentrian har smugit sig in i det hela. Men guldkornen fortsätter trots det att dyka upp. Ett klockrent sentida exempel på en modern polar är Frédéric Jardins Nuit blanche från 2011 som i onsdags släpptes på svensk dvd under sin internationella titel Sleepless Night.
Den innehåller de flesta ingredienser som en polar ska. Den är mörk, hårdkokt, cynisk och våldsam. Den rör sig i gränslandet mellan lag och laglöshet, kriminella element och polis och gränsen mellan dessa är långtifrån självklar. Som så ofta i fransk kriminalfilm i allmänhet och polarfilm i synnerhet kretsar handlingen kring i olika grad korrumperade poliser i kontakt med den undre världen.
Sleepless Night är kanske inte något av de där guldkornen men definitivt heller inte någon av de sämre exemplen på vad genren har att erbjuda. Snarare placerar den sig stabilt i den kvalitetsmässiga mittfåran. God underhållning för stunden, helt enkelt.
Den handlar om polisen Vincent som planerar och genomför en kupp mot en narkotikakurir. Något går snett under kuppen och det bär sig inte bättre än att den som äger knarket, en skoningslös korsikansk gangster och nattklubbsägare, kan identifiera honom och för att få tillbaka sitt knark kidnappar han Vincents son.
Vincent får den stundande natten på sig för att ställa allt tillrätta. Vincents kumpan, även han polis, Manu är djupt skuldsatt och motsätter sig att Vincent ska lämna tillbaka knarket, men Vincent är fast besluten att gå knarklangarens krav till mötes. Han beger sig till nattklubben för att genomföra bytet men det ska visa sig bli en lång natt med många vändningar i skeendet. Det är nämligen många faktorer och personer inblandade i det hela.
Till filmens pluskonto kan räknas det halsbrytande tempot, den naturalistiska tonen och den relativt sätt tämligen trovärdiga handlingen. På minussidan finns en viss övertydlighet, lättlästhet och visst överspel i skådespelarleden. Tomer Sisley som spelar huvudrollen, och som jag skrivit om tidigare här på bloggen, är dock utmärkt.
Att ge teaterskådisen Laurent Stocker (för den svenska publiken förmodligen mest känd som Philibert i Anna Gavalda-filmatiseringen Tillsammans är man mindre ensam) rollen som den nerviga kompanjonen Manu var dock ett rejält misstag och Julien Boisselier är rejält vilsen i sin roll som en av filmens verkliga bad guys. Rapparen Joey Starr glimrar dock i sin biroll.
Något som jag verkligen gillar med filmen att den är strikt hållen när de gäller tid och rum. Den utspelas under bara några timmars tid och huvudsakligen på en synnerligen begränsad yta i form av den korsikanska gangsterns nattklubb. Det ger en täthet och nerv som gör att den emellanåt aningen banala och förutsägbara berättelsen får ett lyft.
BleuBlancRouge 