RSS Flöde

Månadsarkiv: augusti 2013

Drömlottning för PSG – i år igen

1076750-17164484-640-360

Det finns naturligtvis inga enkla matcher när det vankas gruppspel i Champions League men det är trots allt bara att konstatera att fru Fortuna även denna säsong log mot Paris Saint-Germain när gruppspelet i dag lottades. Portugisiska Benfica, grekiska Olympiakos och belgiska Anderlecht är med tanke på hur mycket värre det hade kunnat bli rena drömmoståndet för den franska ligamästaren. Bara för att jämföra med ligatvåan Marseille som får tampas i samma grupp som Arsenal, Napoli och fjolårsfinalisten Dortmund. Eller för all del gruppen med Barcelona, Milan, Ajax och Celtic.

På pappret ser det onekligen bra ut för Edinson Cavani, Zlatan och de andra hjältarna. Målet att överträffa förra säsongens kvartsfinalplats blir enklare att nå om det blir gruppseger och det ska inte vara omöjligt efter den lottningen. Men för den skull känner jag mig inte lugn och trygg i att det verkligen kommer att bli så. Precis som förra säsongen har ligaspelet inletts knackigt och skönspelet lyst med sin frånvaro och motståndet på Champions League-nivå är aldrig dåligt.

Huvudkonkurrenten om förstaplatsen i gruppen torde bli Benfica, ett lag som absolut inte får underskattas. Dessutom finns det ytterligare en faktor att beakta när det gäller just Benfica och det är publiktrycket. På Parc des Princes! I Paris bor mängder av portugiser och jag minns när PSG och Benfica för några år sedan möttes i Europa League-slutspel. Då var det så många portugiser på Parc des Princes att publiktrycket nästan blev som en hemmamatch för Benfica! Benfica gick också segrande ur det dubbelmötet. Men trots att det bara är några år sedan känns det som en helt annan tid. PSG var ett helt annat lag och ett helt annan klubb då än nu. Sedan dess har ju ägarna från Quatar kommit in i bilden och investerat miljardbelopp i att bygga ett lag för den absoluta europatoppen. I ett ekonomiskt krisande Portugal har Benfica haft det lite tuffare. Men ett bra lag är Benfica alltjämt.

Spännande ska det under alla omständigheter bli och det känns med tanke på utfallet i lottningen riktigt bra. Ännu bättre skulle det naturligtvis kännas om PSG började visa gryende form i spelet också. Gärna redan i övermorgon i hemmamötet med nykomlingen Guingamp i ligan. Ici c’est Paris!

Herman Melville à la française encore une fois

ahab

Det är möjligt att det är en ren tillfällighet men det ser verkligen ut som en tanke av SVT att bara en dryg vecka efter att ha visat Claire Denis Beau travail nu visa den fransksvenska produktionen Kapten Ahab (Capitaine Achab i original) från 2006. Bägge filmerna baserade på, eller kanske mer inspirerade av, den amerikanske författaren Herman Melvilles främsta verk. Beau travail av Billy Budd och Kapten Ahab, som titeln antyder, av Moby Dick. En till gemensam nämnare mellan filmerna är att den alltid lika fängslande och uttrycksfulle Denis Lavant spelar huvudrollen i bägge två.

Kapten Ahab, som visas på SVT1 i kväll tisdag med start 23:05, är en mycket säregen historia. På många olika sätt. Det är en fri fantasi kring vad som hände Kapten Ahab, den mytomspunne huvudpersonen i Moby Dick, innan den klassiska romanen utspelas. Regissören och manusförfattaren Philippe Ramos tecknar en bakgrund för att försöka förstå eller gen en möjlig förklaring till varför kaptenen beter sig som han gör i romanen. Att filmen ska utspelas i amerika, men är på franska med enbart franska skådespelare i rollerna och dessutom huvudsakligen inspelad i tämligen typiskt västkustska landskap på Orust ger den ett säreget och till en början aningen förvirrande uttryck. Men när det hela sätter sig och man som åskådare vänjer sig vid det är det en intressant och fängslande upplevelse att se den. Det är en film i mitt tycke betydligt bättre än sitt rykte. Vid den svenska biopremiären 2008 blev den ganska hårt åtgången av kritikerna, på sina håll direkt sågad. Den dras utan tvekan med en del problem, men så dålig är den enligt min mening inte.

Det är dock en krävande film, något annat ska jag inte påstå. Den är kärv och asketisk, i långa stunder ordlös, och filmad med ett stramt men poetiskt bildspråk tydligt influerat av Robert Bressons. Ambitions- och pretantionsnivån är hög. Emellanåt lite för hög för filmens bästa, men i sina bästa stunder är Kapten Ahab en mycket vacker och djupt fascinerande berättelse. Den bakgrundshistoria som Philippe Ramos har uppfunnit till Herman Melvilles karaktär känns intressant och inte som det snyltande helgerån som det mycket väl hade kunnat bli. Sedan är det naturligtvis klart att mycket är vunnet bara genom att få en sådan toppskådespelare som Denis Lavant att spela rollen. Då går det liksom inte att helt misslyckas.

Det går dock att ha invändningar mot att Philippe Ramos berättarstil gör att filmen i bland ger ett distanserat intryck och att manuset egentligen inte innehåller en enda karaktär att sympatisera med förstärker det intrycket. Philippe Ramos Herman Melville tolkning håller inte alls samma höga nivå som Claire Denis i Beau travail, men Kapten Ahab är trots det i allra högtsa grad sevärd.

Det blir alltid värre framåt natten

nuitune-436855-jpg_292686

Ur den stolta franska film noir-traditionen föddes mot slutet av 60-talet en sorts kriminalfilmer som fransmännen alltsedan dess varit riktigt vassa på. I bland går denna typ av filmer under samlingsnamnet polar, en genrebeteckning som inledningsvis användes för att beskriva kriminalromaner men som alltså sedan breddades till att även användas på filmer.

Högkonjunkturen för polarfilmer inföll på 70-talet då det producerades massor av dem men även om antalet filmer inom genren har minskat sedan dess verkar den aldrig riktigt släppa greppet om publikens och därmed även filmmakarnas intresse. Den blir liksom inte omodern. Och varför inte när man som sagt är riktigt bra på att göra dem?

Nu är det naturligtvis också så att långtifrån alla polarfilmer som produceras håller samma höga kvalitet. Guldkornen blir allt färre och en rejäl dos av slentrian har smugit sig in i det hela. Men guldkornen fortsätter trots det att dyka upp. Ett klockrent sentida exempel på en modern polar är Frédéric Jardins Nuit blanche från 2011 som i onsdags släpptes på svensk dvd under sin internationella titel Sleepless Night.

Den innehåller de flesta ingredienser som en polar ska. Den är mörk, hårdkokt, cynisk och våldsam. Den rör sig i gränslandet mellan lag och laglöshet, kriminella element och polis och gränsen mellan dessa är långtifrån självklar. Som så ofta i fransk kriminalfilm i allmänhet och polarfilm i synnerhet kretsar handlingen kring i olika grad korrumperade poliser i kontakt med den undre världen.

Sleepless Night är kanske inte något av de där guldkornen men definitivt heller inte någon av de sämre exemplen på vad genren har att erbjuda. Snarare placerar den sig stabilt i den kvalitetsmässiga mittfåran. God underhållning för stunden, helt enkelt.

Den handlar om polisen Vincent som planerar och genomför en kupp mot en narkotikakurir. Något går snett under kuppen och det bär sig inte bättre än att den som äger knarket, en skoningslös korsikansk gangster och nattklubbsägare, kan identifiera honom och för att få tillbaka sitt knark kidnappar han Vincents son.

Vincent får den stundande natten på sig för att ställa allt tillrätta. Vincents kumpan, även han polis, Manu är djupt skuldsatt och motsätter sig att Vincent ska lämna tillbaka knarket, men Vincent är fast besluten att gå knarklangarens krav till mötes. Han beger sig till nattklubben för att genomföra bytet men det ska visa sig bli en lång natt med många vändningar i skeendet. Det är nämligen många faktorer och personer inblandade i det hela.

Till filmens pluskonto kan räknas det halsbrytande tempot, den naturalistiska tonen och den relativt sätt tämligen trovärdiga handlingen. På minussidan finns en viss övertydlighet, lättlästhet och visst överspel i skådespelarleden. Tomer Sisley som spelar huvudrollen, och som jag skrivit om tidigare här på bloggen, är dock utmärkt.

Att ge teaterskådisen Laurent Stocker (för den svenska publiken förmodligen mest känd som Philibert i Anna Gavalda-filmatiseringen Tillsammans är man mindre ensam) rollen som den nerviga kompanjonen Manu var dock ett rejält misstag och Julien Boisselier är rejält vilsen i sin roll som en av filmens verkliga bad guys. Rapparen Joey Starr glimrar dock i sin biroll.

Något som jag verkligen gillar med filmen att den är strikt hållen när de gäller tid och rum. Den utspelas under bara några timmars tid och huvudsakligen på en synnerligen begränsad yta i form av den korsikanska gangsterns nattklubb. Det ger en täthet och nerv som gör att den emellanåt aningen banala och förutsägbara berättelsen får ett lyft.

Billy Budd i främlingslegionen

BeauTravail

Lördagskvällar på SVT2 har nu under sommaren varit synonymt med riktigt bra film. För i samband med att kanalen visat The Story of Filmden irländske filmentusiasten Mark Cousins ambitiösa, välgjorda och strikt personliga genomgång av filmhistorien har man haft den goda smaken att efter det aktuella avsnittet visa någon av de filmer som figurerat i det.

I kväll är det en synnerligen fängslande fransk film, en av den alltid spännande och intressanta regissören Claire Denis allra bästa filmer Beau travail från 1999 som står på menyn.

Beau travail är löst baserad på den amerikanske författaren Herman Melvilles postumt utgivna roman Billy Budd från 1924. Löst baserad är verkligen rätt ord. Det är nämligen en rejäl ombearbetning med emellanåt bara tematiska likheter med den litterära förlagan. Inte minst skiljer den sig genom att ha helt skiftat fokus i berättelsen från Billy Budd (i filmen Gilles Santain) till antagonisten befälet Claggart (i filmen Galoup).

Romanens skeppsmiljö på 1790-talet är bytt till den franska främlingslegionens hemvist i ett för filmen mer eller mindre samtida Djibouti. Filmen berättas i återblickar och handlar om den hemskickade och avskedade Galoup. Han sitter i Marseille i väntan på rättegång och tänker tillbaka på sin sista tid vid främlingslegionen.

Det var ett liv som han trivdes med. Karriären pekade brant uppåt och han hade ett mycket nära förhållande till sitt närmsta befäl. Men så händer något som rubbar balansen i gruppen och i Galoups liv. En utmanare till hans position dyker upp. Den unge soldaten Gilles Santain anländer och blir snabbt en ny favorit i gruppen och hos det högsta befälet. Det leder till spänningar mellan honom och Galoup och någon form av uppgörelse mellan dem tycks oundviklig.

På beskrivningen låter det hela kanske som något ganska typiskt dramathrillerartat, men när det gäller Claire Denis är inget någonsin typiskt eller väntat. Hon är en filmare med enormt stor integritet och som alltid vill göra något mer än att ”bara” berätta en historia. Dessutom är hon aldrig intresserad av att berätta på något på det enklaste och rakaste viset. Mycket lämnas osagt och finns så att säga mellan raderna.

De många långa ordlösa, men symbolmättade, sekvenserna bildsatta med hjälp av ständiga vapendragaren fotografen Agnès Godards bildpoesi är bärande för berättelsen och dialogen är även i övrigt synnerligen sparsmakad. Det mesta som sägs sker i form av en berättarröst och den texten tangerar lyriken i form. Claire Denis är en gång för alla en synnerligen visuell filmskapare. Bilden är i hennes filmer på ett högst påtagligt vis minst lika viktig som ordet.

Bland alla anmärkningsvärda saker med Beau travail finns ett genomgående fantastiskt skådespeleri. Den i och för sig alltid spännande och intensive Denis Lavant gör här som Galoup något av sitt livs roll. Dessutom måste bara filmens slutscen nämnas. Den är lika obetalbar som överraskande och briljant.

Claire Denis filmer är något av vad britterna brukar kalla för an acquired taste, verkligen inget för alla. Många kan säkert frustreras av det långsamma, närmast meditativa tempot. Men när man väl knäcker koden är de allt som oftast oerhört givande och fängslande. Och i mina ögon är Beau travail alltså en av hennes allra bästa filmer. Ständigt fascinerande, utmanande och intressant.

Det är särskilt intressant att se hur hon monterar ner och närstuderar koderna i den naturligtvis ultramanliga miljön. Och framförallt vad som händer när dessa koder utmanas eller kanske till och med bryts. De homoerotiska undertonerna i skildringen av hur nära soldaterna i gruppen står varandra gör det hela ännu mer intressant.

Våldet ligger hela tiden på lut och våldsamheten finns inom alla dessa män, men Claire Denis väljer en helt annan väg än den väntade för att skildra konflikten mellan Galoup och Sentain. Beau travail är en återhållen, stram och ekonomisk film. Och stämningen byggs sakta men säkert upp med hjälp av endast mycket små medel. Den fokuserar en hel del på det repetitiva och asketiska liv som soldaterna lever och de många scenerna från soldaternas olika övningar skildras nästan som modern dans eller balett.

Ett intryck som förstärks av att Claire Denis har valt att tonsätta en del av scenerna med musik från Benjamin Brittens operaversion av Billy Budd. Beau travail är en utmanande film att se men chansen är god att du blir rikligt belönad om du antar utmaningen. Och skulle det vara så att att du inte närmat dig Claire Denis filmkonstnärskap tidigare och gör det med Beau travail i kväll så är hennes näst senaste film White Material ett utmärkt val att gå vidare till efter den.

Mer Dujardin åt (svenska) folket!

EN-IMAGES-Moebius-avec-Jean-Dujardin-et-Cecile-de-France_scalewidth_630

Den där Oscarstatyetten som han i fjol vann för bästa manliga huvudroll har naturligtvis gjort Jean Dujardin till ett gångbart namn även utanför den frankofona intressesfären. Det återstår naturligtvis att se hur länge detta intresse för honom kommer att hålla i sig.

Kändisskap har väl alltid varit något tämligen flyktigt och med tempot i dagens informationssamhälle med sitt i styrka ständigt tilltagande mediebrus är det förmodligen flyktigare än någonsin. Det går med andra ord undan på toppen och utan uppföljande succéer riskerar du snart vara bortglömd. Än så länge tycks intresset för honom även utanför frankofona kretsar hålla i sig. Inom de frankofona kretsarna är han vid det här laget så etablerad att det inte bör vara någon fara för honom att han ska bli bortglömd i första taget.

Här i Sverige är han nu för andra gången på kort tid aktuell i dvd-hyllorna med en alldeles nyutgiven film. Efter Svindlarna släpps nu också hans senaste film, thrillern Secret Agents, även här. Möbius som den heter i original, hade fransk biopremiär så sent som för ett knappt halvår sedan men får alltså här gå direkt till dvd-hyllorna. Jag kan på sätt och vis förstå varför den aldrig fick biopremiär här.

Det är förvisso en hantverksmässigt elegant och snygg film, som de flesta filmer producerade av Luc Bessons bolag EuropaCorp brukar vara, men manuset lämnar en del i övrigt att önska. Även om det är betydligt mer intelligent och välskrivet än den genomsnittliga filmen från nämnda bolag. Problemet i det här fallet är snarare att det har för höga ambitioner och verkligen slår knut på sig självt för att vara så smart och oförutsägbart som möjligt.

Resultatet blir tyvärr att det är aning svårt att hänga med i svängarna emellanåt och att skeendet därmed blir bitvis obegripligt. Att filmen sedan utspelas i den cyniska storfinansens kretsar och är kryddad med den branschens ofta svårtydda fikonspråk gör det inte lättare att hänga med. Åtminstone för en sådan som jag med måttligt intresse och kunskap för och om den världen.

Manusförfattaren Eric Rochant, som också har regisserat filmen, har satsat så mycket på att framstå insatt i den finansiella världen och att få till de där överraskande twisterna (som originaltiteln Möbius kommer sig av) att han missat en del i uppbygganden av berättelsen och karaktärspsykologin.

Framförallt saknas det en del när det gäller förklaringar till varför rollfigurerna agerar som de gör i vissa skeenden. Men en del av de bristerna vägs upp av genomgående finfint skådespeleri. Jean Dujardin och (Belgiskfödda!) Cécile De France är lysande och fullständigt trovärdiga i filmens två nyckelroller. Kemin mellan dem, som mycket av filmen vilar på, är alldeles utmärkt. Även resten av den internationella ensemblen, med Tim Roth i spetsen, sköter sig med den äran.

Själva storyn är som sagt lite snårig och därmed inte lätt att sammanfatta med bara några meningar. Men man kan i korthet säga att det är en sorts finansiell multinationell spionthriller. Den innehåller svek, dubbelspel och, faktiskt, också passionerad kärlek. Flera länders underrättelsetjänster är involverade och berättelsen tar som sagt flera dramatiska vändningar längs med vägen.

Jag skulle kunna ha kallat Secret Agents för god underhållning för stunden, för det är vad det egentligen är. Men eftersom det är en film som man måste vara på helspänn hela tiden under för att riktigt hänga med i så är det inte riktigt den typ av film som jag skulle kategorisera som underhållning för stunden.

Det är en lite svårhanterad film i det avseendet. Den är inte tillräckligt märkvärdig för att vara riktigt bra, för komplicerad för att bara slötitta på men samtidigt också sevärd. Det låter knepigt, jag vet, men jag kan för tillfället inte uttrycka det bättre.

Nu drar det igång igen!

untitled

Efter en sommar med först stor turbulens och sedan några riktiga stjärnvärvningar är det nu äntligen dags. I kväll kickar den ny säsong av Ligue 1 igång och det med den ovana situationen att det är Paris Saint-Germain som är titelförsvarare. Efter 19 långa år blev ju laget i mitt hjärta äntligen mästare igen. Försvaret av titeln inleds ikväll med match mot Montpellier på bortaplan. Att påstå att jag är laddad är närmast en underdrift. Att försvara en ligatitel är naturligtvis inte helt lätt och i det här specifika fallet gör en ny aktör på scenen det ännu lite tuffare. Nyrika nykomlingen Monaco har laddat inför återkomsten till Ligue 1 med den ena spektakulära storvärvningen efter den andra och kommer högst förmodligen att bjuda på tufft motstånd. Dessutom kommer självklart inte Marseille, Lyon och Saint-Etienne att ge sig utan säkerligen vilja sätta käppar i hjulen för de två giganterna.

Jag är mycket spänd att se hur nye tränaren Laurent Blanc väljer att formulera sina trupper. Kommer Zlatan Ibrahimovic och nyförvärvet Edinson Cavani att få starta? I så fall är det första matchen de spelar ihop och det blir spännande att se hur deras samspel kommer att fungera. Olyckskorparna har ju kraxat att det inte ska gå att få ett fungerande spel med dem båda samtidigt på planen men jag håller inte med. Det borde absolut gå att formulera ett riktigt vasst anfallspar av dessa storstjärnor och deras respektive spelsätt och kvalitéter känns definitivt kompatibla. Jag kan dessutom fortfarande tycka att laget saknar en riktigt vass spelfördelare på mittfältet, något som bland annat visade sig mot på pappret sämre motstånd i ligan under förra säsongen. PSG hade vid flera tillfällen påfallande svårt att dyrka upp och ta sig genom kompakta och högt pressande försvar. Men det kanske Laurent Blanc, som i grunden är mer offensiv i sitt fotbollstänk än föregångaren Carlo Ancelotti, har lyckats lösa till denna säsong med hjälp av de befintliga spelarna. Kompetens och spelförståelse finns där. Det gäller bara att kunna få ut den också. En nyckel kan definitivt vara att få fart på Javier Pastore. Försäsongsmatcherna har indikerat att något sådant kan vara på gång.

Jag förväntar mig ingen klang och jubel-föreställning i kväll men hoppas naturligtvis att laget inte ska vara lika trögstartat som förra säsongen. Avspark är det 20.30. Som jag längtar. Allez, PSG!

Toppfilm på tv i kväll!

d7435a4a374cdea5bd_9lm6idkzz

Med, antar jag,  anledning av den pågående Pridefestivalen i Stockholm visar SVT den här veckan flera bra och intressanta filmer med HBTQ-tema. Och i kväll handlar det om en riktig godbit, inget mindre än förra årets i mitt tycke allra bästa film: Laurence Anyways av Xavier Dolan. Så här skrev jag om den i samband med den svenska biopremiären förra hösten. Den oavbrutet fängslande och starka filmen börjar visas klockan 21:45 på SVT2.

Underbarnet Xavier Dolan har för övrigt redan en ny film på gång. Tom à la ferme som den heter får premiär vid filmfestivalen i Venedig om en månad och kommer där att visas inom tävlan. Det är närmast ett understatement att påstå att det är en av de kommande filmer som jag ser fram emot allra mest att få se.