Nu är det väl revolution på gång?

Min uttalade och absoluta ambition är att se alla frankofona filmer som visas på bio här i Sverige men Olivier Assayas Efter revolutionen (Après mai i original) som gick upp på svenska biografer i vintras missade jag av olika anledningar. Men nu har jag rättat till det misstaget, den släpptes i svensk DVD-utgåva i förra veckan. Efter revolutionen, som hade urpremiär förra året, är om inte en uppföljare till så i alla fall en sorts parallellfilm till Olivier Assayas förra projekt Carlos, den synnerligen ambitiösa och spännande skildringen av terroristen som fick smeknamnet Schakalen. De gemensamma beröringspunkterna är flera: i bägge fallen rör det sig om skildringar av vänsterradikala element på 70-talet och Olivier Assayas är pendantiskt noggrann när det gäller detaljerna i återskapandet av såväl tidsanda som scenerier. Men samtidigt är det två väldigt olika filmer. Det handlar trots allt om två helt olika typer av vänsterradikalism som skildras, även om en och annan av karaktärerna i Efter revolutionen säkerligen skulle sympatisera med exempelvis Carlos eller Baader-Meinhof, och därutöver är Efter revolutionen en mycket mer personlig film. Den här gången har Olivier Assayas tagit avstamp i och hämtat inspiration från sina egna erfarenheter. Efter revolutionen tar sin början i Paris utkanter 1971. Majrevolten 1968 ligger tre år tillbaka i tiden men filmens huvudperson (och Assayas alter ego), den 18-årige Gilles och hans vänner drömmer fortsatt om att kunna förändra världen. I Gilles fall bland annat med konsten som vapen, medan andra i hans närhet förespråkar mer direkta och våldsamma metoder. Den revolutionära rörelsen blir dock alltmer splittrad och olika grupperingar drar åt olika håll. Samtidigt slits Gilles mellan sina kollektivistiska ideal och förverkligandet av sina egna drömmar.

Olivier Assayas alter ego Gilles må vara själva navet i filmen men samtidigt är Efter revolutionen en rent narrativt mycket mer löst hållen film än exempelvis Carlos. Olika händelser under filmens gång gör att gruppen av vänner kring Gilles splittas och vi får som åskådare hänga med även dem. Det är heller ingen berättelse med någon tydlig vare sig början eller slut. Efter revolutionen är på samma gång en gripande uppväxtskildring och en skildring och analys av ett explosivt skede i den politiska nutidshistorien (ett skede som för all del inte saknar gemensamma beröringspunkter med vad som sker i dag på sina håll i det ekonomiskt krisande Sydeuropa). Efter revolutionen rör sig i vänsterradikala kretsar men mycket av det den skildrar och säger kan med lätthet överföras på mer universella funderingar kring grupptryck och mänsklig längtan efter tillhörighet.

I vissa stunder kan jag känna att Efter revolutionen greppar efter lite för mycket, vill lite för mycket och att Assayas kanske kunde ha koncentrerat sin berättelse lite mer. Speltiden på just under två timmar känns aningen för lång. Kanske är det avsaknaden av en riktigt tydlig röd tråd i handlingen som är boven i dramat, men helt klart är att filmen kunde ha trimmats ner lite. Med den snudd på mästerliga Carlos i minnet måste jag tillstå att jag blev en aning besviken på Efter revolutionen, men den är utan tvekan synnerligen sevärd ändå. Om inte annat för det ruggigt välvalda soundtracket och de minutiöst återskapade 70-talsmiljöerna.