Trevlig 14 juli önskar jag er alla frankofila vänner var än ni befinner er! För dig som är på jakt efter en lämplig film att se den franska nationaldagen till ära vill jag detta år slå ett slag för den Oscarnominerade Löjets skimmer (Ridicule) från 1996, regisserad av mångsidige favoriten Patrice Leconte.
Året är 1783 och handlingen utspelas vid eller kring kung Ludvig XVI:s dekadenta hov i Versailles. Adelsmannen Grégoire Ponceludon de Malavoy vill få hjälp av kungen att dränera och sanera de smittspridande träskmarker som finns på hans marker och som gör invånarna sjuka.
Han företar sig den långa resan från sina marker i trakten av Lyon till Versailles för att försöka få audiens hos kungen. Väl på plats blir han varse det stentuffa och hänsynslösa maktspelet där alla är beredda att kliva över varandra för att förbättra sin position visavi hovet.
Och det viktigaste vapnet i kampen är en vass tunga, eller esprit som det kallas i de finare salongerna. Frågan är om den lantliga, och lite naiva, adelsmannen har vad som krävs och är hårdhudad nog för att klara spelet.
Patrice Leconte regisserar med sedvanligt lätt handlag och Löjets skimmer är en ständigt skamlöst underhållande film. Det dialogdrivna manuset är sylvasst och sätter strålkastarljuset på uppenbarligen universella och tidlösa beteendemönster i maktens korridorer.
För det är egentligen inte mycket som skiljer elakheterna, positionerandet och ränksmidandet i Löjets skimmer och i exempelvis den nu aktuella amerikanska tv-serien Veep. Och Löjets skimmer drar precis som Veep på ett lustfyllt sätt ner byxorna på just maktens människor och deras beteenden. Elakheterna står som spön i backen, inte bara mellan karaktärerna på filmduken utan också i hur de beskrivs.
Även om Löjets skimmer inte handlar direkt om den franska revolutionen så har den relevans för densamma. Det verklighetsfrånvända, cyniska och högmodsfulla liv som aristokratin ägnar sig åt i filmen var en av de direkta anledningarna till att revolutionen så småningom tog fart.
Kombinationen av materiellt överdåd och totalt ointresse för folkets väl och ve blev till slut en av de tändande lågorna i den revolutionära elden. Nu är förvisso inte Löjets skimmer en film som gör anspråk på att vara historiskt korrekt, men den tecknar ändå en förmodligen trovärdig bild av hur det kunde gå till på den tiden – och hur det i överförd bemärkelse går till än i dag.
Löjets skimmer är en bitvis hejdlöst rolig film. Dessutom synnerligen välspelad. Charles Berling, Fanny Ardant och Jean Rochefort är bara några av de skådespelare som briljerar filmen igenom. Att det därutöver är en enda lång njutning att lyssna till språket och formuleringskonsten i dialogerna är ytterligare en bonus. Det här är egentligen en film för alla dagar, men kanske ändå extra mycket just i dag – i samband med La Fête nationale.
BleuBlancRouge 