The shape of punk to come

Den franska regissörsduon Benoît Delépine och Gustave Kervern fortsätter envetet att skildra människor i marginalen. Människor som av olika anledningar valt att stå utanför eller hamnat utanför samhällsnormen. Deras senaste film Le Grand Soir som hade urpremiär för ett drygt år sedan och som i dag fredag går upp på svenska biografer under den internationella titeln Not Dead är på så vis en mycket typisk Delépine/Kervern-kreation.

Den utspelas i sedvanligt grådaskiga och trista miljöer, i det här fallet i den typ av område med samma typer av kedjebutiker som finns i anslutning till i stort sett alla franska städer och som ser i stort sett likadan ut varhelst i landet man befinner sig. Handlingen kretsar främst kring bröderna Benoît och Jean-Pierre. Benoît är en snart femtioårig, övervintrad punkare som mest driver kring med sin hund och gör just ingenting.

Benoît, eller Not som han helst kallar sig, har valt utanförperspektivet och trivs med det. Brodern Jean-Pierre däremot försöker sig på ett annat och mer ordnat liv. Han arbetar som försäljare på ett sängföretag i köpstaden. Men runtomkring honom rämnar sakta men säkert det där ordnade livet som han försökt bygga upp. Och när han i kölvattnet av den ekonomiska krisen får sparken rasar allt. Jean-Pierre slår in på broderns spår och får punknamnet Dead. Not och Dead börjar smida planer om att göra något som ska få resten av samhället att vakna upp.

Som i alla andra av Delépines och Kerverns filmer, de i Sverige mest kända är kanske den Kaurismäki-inspirerade Arga män (utan ben) (Aaltra i original) från 2004 och Den siste mamutten (Mammuth) som biovisades häromåret, ligger det en hel del samhällskritik i botten i Not Dead. Men som vanligt ägnar sig Delépine och Kervern huvudsakligen åt att observera och skildra än att analysera bakomliggande orsaker. Allt kryddat med den där mörka och drastiska humorn som också är ett tydligt signum för duons filmer.

Benoît Poelvoorde och Albert Dupontel är fantastiskt bra i huvudrollerna. I synnerhet Poelvoorde som gör kanske sitt livs roll. Roligt är också att se Brigitte Fontaine och Areski Belkacem, båda mer eller mindre legendariska inom den franska alternativa musikscenen, i rollerna som brödernas bohemiska föräldrar.

Not Dead är en underhållande, avig och trots allt ganska charmig film, trots allvaret i klangbotten och några scener som ger en knut av obehag i magtrakten. Men samtidigt kan jag tycka att det den här gången, som i de flesta andra av Delépines och Kerverns filmer saknas något för att det riktigt ska lyfta till de högre höjderna.

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är jag saknar. Kanske är det den där avsaknaden av analys som jag var inne på tidigare som spökar. Men sevärda är duons filmer utan tvekan alltid, och inte heller i det avseendet är Not Dead något undantag. Och jag tycker att det är något mycket tilltalande med filmskapare som hittat en egen stil och sedan konsekvent följer den, oavsett vad som händer. Något som Delépine och Kervern är ett skolboksexempel på.