Klassikerdags på SVT. I anslutning till den fjärde delen av den för övrigt smått briljanta och i allra högsta grad sevärda dokumentärserien The Story of film visar SVT 2 Marcel Carnés Dimmornas kaj (Le quai des brumes) från 1938. Filmen startar klockan 22.15 och får absolut inte missas av den som är frankofilt lagd och har det minsta intresse för fransk filmhistoria.
Dimmornas kaj är ett av de stora verken från den så kallade poetiska realismen, en filmisk inriktning som tillsammans med den tyska expressionismen banade väg för den amerikanska film noir som firade stora triumfer under 40- och 50-talen. I Dimmornas kaj finns det absolut en hel del att gotta sig åt för den som, liksom jag, är förtjust i just film noir. Det svartvita fotot med sitt användande av skarpa skuggor, den ödesmättade tonen och inslag av gangsterelement. Dessutom agerar filmens huvudperson i vissa skeenden precis som de tuffa privatdetektiverna i de klassiska amerikanska filmerna.
Dimmornas kaj var det andra av flera framgångsrika samarbeten mellan regissören Marcel Carné och manusförfattaren och poeten Jacques Prévert. Bland de övriga återfinns andra klassiker (och faktiskt ännu starkare filmer än Dimmornas kaj) som Dagen gryr (Le Jour se lève) och Paradisets barn (Les Enfants du paradis), men mer om dem vid ett annat tillfälle.
Dimmornas kaj handlar om desertören Jean (spelad med sedvanlig skärpa av Jean Gabin). Han anländer, märkt av krigsupplevelser i franska Indokina, till ett av dimmor insvept och dystert Le Havre. Där hamnar han tillslut på en liten bar belägen på en kaj vid hamnen. Där träffar han den unga kvinnan Nelly (spelad av Michèle Morgan) som han blir blixtförälskad i, men också några andra bedagade existenser.
Den föräldralösa Nelly tas om hand av butiksägaren Zabel, en man inblandad i mystiska affärer och som inte drar sig för att använda sig av utpressning och dra nytta av uppkomna situationer. Zabel ser snabbt Jean som en bitter rival om Nellys gunst. Dessutom gör sig Jean ovän med stadens lokala gangsters, som för övrigt också är i luven på Zabel. Ska Jeans och Nellys spirande kärlekshistoria ha någon som helst chans att gro trots dessa omständigheter?
Dimmornas kaj är ingen munter film, det vilar något olycksbådande över den från första stund. Men ett genomgripande drag inom den poetiska realismen är att filmerna samtidigt hittar något vackert och just poetiskt i de dystra omständigheterna. Att filmerna från den här tiden var ganska dystra var naturligtvis också en spegling av vad som var på väg att ske i Europa vid den här tiden. Det andra världskriget var ju bara ett år bort.
Att filmen var så mörk gjorde att producenterna egentligen inte trodde särskilt mycket på den, det var på många sätt stjärnan Jean Gabins förtjänst att den blev gjord eftersom han däremot trodde väldigt mycket på den. Det visade sig att Jean Gabins känsla var rätt. Publiken älskade den. Och dess klassikerstatus är odiskutabel.
BleuBlancRouge 