Dujardin cashar in på sin charm – igen

Jean Dujardin brukar ofta kallas för Frankrikes George Clooney. Jämförelsen har aldrig varit mer relevant och träffande än i filmen Cash från 2008. Du kan nu med lätthet själv kolla in filmen och jämföra för tidigare i veckan släpptes den sent omsider, under titeln Svindlarna, även här i Sverige, då direkt till dvd.

På samma sätt som det är lätt att kalla Jean Dujardin för en fransk George Clooney så är det nära till hands att utnämna Svindlarna till en fransk Oceans 11, vilket flera har gjort. De gemensamma beröringspunkterna är också många: bildspråket, den coola musiken och den lätt humoristiska tonen är tre exempel.

Det är helt uppenbart att regissören Éric Besnard har studerat Steven Soderberghs moderna klassiker noga. Men jämförelsen haltar trots det en aning. Framförallt eftersom Svindlarna inte är någon renodlad kuppfilm. Det begåvade manuset bjuder på en hel del vändningar och överraskningar så det gäller att vara vaksam och alert som åskådare.

Huvudfigur i Svindlarna är Cash (därav originaltiteln), en charmig men tämligen skrupelfri bedragare. Hans bror och kumpan har nyligen blivit mördad och Cash och hans övriga medarbetare vill naturligtvis hämnas. I sikte har de dessutom en av de största diamantkupperna i mannaminne.

In på scenen skrider också bland andra en internationellt jagad bedragare och en ambitiös och karriärsdriven kvinnlig polis. Frågan är bara: vem kan man lita på? Det hela utvecklar sig snart till en berättelse där alla lura alla och där inget är som det ser ut att vara.

Jean Dujardin är sannerligen inte den enda namnkunniga skådespelaren i ensemblen. Jean Reno, Valeria Golino, Ciarán Hinds, Alice Taglioni och Samir Guesmi är bara några exempel på andra som figurerar i olika stora roller i den här filmen, något som också förstärker jämförelsen med Oceans 11.

Det bör dock poängteras att Éric Besnard, även om han kanske vill tro det, inte är någon Steven Soderbergh. Elegansen i handlaget och coolheten är absolut inte densamma i Svindlarna som i Oceans 11. Det skiljer utöver talangnivå mellan regissörerna också ett stort antal budgetmiljoner mellan filmerna. 

Men som jag har varit inne på: egentligen ska man  inte fastna i den typen av jämförelser eftersom Svindlarna på så många sätt är en helt annan typ av film. Och det är inte tu tal om att den har ett stort underhållningsvärde, helt på egna meriter.

Tempot är högt, manuset välskrivet och den namnkunniga ensemblen inspirerad. Allt dessutom iscensatt med en stor portion glimt i ögat. Du kommer att kunna se många bättre filmer än den här i år, men halvannan timmes god underhållning för stunden räcker i bland mer än väl och värdet i det ska inte underskattas.

Frankofilt filmsommarnöje

Glädjande nyheter för frankofilen som känner för att svalka sig en stund i högsommarvärmen genom att slinka in i en behagligt tempererad biosalong. Denna helg har inte mindre än två franska filmer svensk biopremiär: den 13-faldigt Césarnominerade Camille mellan två åldrar (Camille redouble i original) och Bon appétit! (Les Saveurs du palais i original), båda från i fjol. I mina ögon är den förstnämnda den klart bästa av de två så jag inleder med att behandla den.

Camille mellan två åldrar än tämligen oblygt inspirerad av Francis Ford Coppolas Peggy Sue gifter sig från 1986. Den handlar om en bitter, livstrött och smått alkoholiserad medelålders kvinna vid namn Camille. Hon bor i Paris och är mitt uppe i en uppslitande separation från sin man Eric som hon varit tillsammans med sedan gymnasietiden. Efter en synnerligen blöt nyårsafton i goda vänners lag vaknar hon upp i en sjuksäng.

Personalen meddelar att hennes föräldrar är på väg för att hämta henne. Något som Camille av naturliga skäl har svårt att tro på. Bägge hennes föräldrar är nämligen sedan länge döda. Men mycket riktigt, föräldrarna dyker snart upp och Camille inser efter en stund att hon är förflyttad tillbaka i tiden, till 16-årsåldern. Den tid då hon för första gången träffar Eric och då hennes mamma plötsligt dör.

Med andra ord en chans att med vetskapen om hur saker och ting utvecklat sig och med massor av livserfarenhet i bagaget göra om och göra rätt. Eller går det överhuvudtaget att ändra det som redan skett?

Camille mellan två åldrar är en starkt melankolisk men också ofta mycket rolig film, ytterst tonsäkert iscensatt av Noémi Lvovsky som själv dessutom spelar titelrollen och har varit med och skrivit filmens manus. Mötet mellan den ”nya” Camille och hennes föräldrar och övriga omgivning inbjuder naturligtvis till en hel del dråpliga situationer och kulturkrockar, men det blir aldrig hysteriskt.

Det här är en nedtonad och återhållsamt berättad film som ofta drar mer åt drama än komedi. Vissa har velat dra paralleller inte bara med Peggy Sue gifte sig utan också Tillbaka till framtiden. Det är naturligtvis inte helt irrelevant att göra det, men likheterna med den senare är tämligen få. Och på sant franskt manér är Camille mellan två åldrar både pratigare och mer filosofiskt lagd än de båda. Och de filosofiska och resonerande undertonerna i Camille mellan två åldrar är något som verkligen får den att lyfta.

Camille mellan två åldrar är en gripande, rolig, finstämd och inte minst välspelad film. Noémi Lvovsky är (som vanligt) mycket bra, Samir Guesmi är lysande i båda inkarnationerna av Eric och Yolande Moraeu är inget annat fantastisk i rollen som Camilles mamma. Dessutom får vi njuta av inspirerade gästspel av kända skådespelare som Mathieu Amalric, Denis Podalydès och François Truffauts favorit Jean-Pierre Léaud.

Bon appétit i regi av Christian Vincent blev jag tyvärr inte lika förtjust i. Trots att den också kännetecknas av finfint skådespel, inte minst av Catherine Frot (som liksom Noémi Lvovsky i Camille mellan två åldrar) Césarnominerades för bästa kvinnliga huvudroll tidigare i år. Här spelar hon Hortense Laborie, en viljestark och kvinna från den franska landsbygden som till sin stora förvåning rekryteras att bli ansvarig för maten åt självaste presidenten i Elysséepalatset.

Det är naturligtvis ett uppdrag som det inte går att tacka nej till. Men arbetet är sannerligen ingen hinderfri raksträcka. Förutom det uppenbart tuffaste hindret, att hon är den första kvinna på posten i en strikt patriarkal värld, så har hon massor av saker att ta hänsyn till. Inte minst gamla ingrodda hierarkier och byråkratiska system. Men Hortense Laboire är inte en kvinna som tar överdriven hänsyn till sådant. Hennes kompromisslösa kärlek till maten är det som verkligen styr henne och den leder till att hon fattar en hel del inte helt populära beslut.

Bon appétit saknar definitivt inte förtjänster. Catherine Frots agerande är redan nämnt och filmens utsökta foto är en annan. De många matlagningsscenerna är så snyggt iscensatta att snålvattnet snart riskerar börjar rinna ur mungipan. Det här är en film som kanske främst talar till magsäcken. Men rent handlingsmässigt finns en del i övrigt att önska.

För trots att filmens Hortense Laborie är inspirerad av och baserad på en verklig person, Danièle Mazet-Delpeuch som var president Mitterrands kock mellan 1988 och 1990, så lyckas inte riktigt personporträttet engagera. Vi får veta på tok för lite om vem hon är, vad som driver henne och vilken bakgrund hon har.

Dessutom har manusförfattarna lagt till en ramberättelse som mest bara stör och sannerligen inte tillför något. Så trots de på sitt sätt fantastiska matlagningsscenerna så blir Bon appétit en ganska tunn och lite smaklös måltid till film. Men som matlagningsporr och substitut till de själlösa matlagningsprogram som det går tretton på dussinet av på tv just nu fungerar den utmärkt.

Nu är det väl revolution på gång?

Min uttalade och absoluta ambition är att se alla frankofona filmer som visas på bio här i Sverige men Olivier Assayas Efter revolutionen (Après mai i original) som gick upp på svenska biografer i vintras missade jag av olika anledningar. Men nu har jag rättat till det misstaget, den släpptes i svensk DVD-utgåva i förra veckan. Efter revolutionen, som hade urpremiär förra året, är om inte en uppföljare till så i alla fall en sorts parallellfilm till Olivier Assayas förra projekt Carlos, den synnerligen ambitiösa och spännande skildringen av terroristen som fick smeknamnet Schakalen. De gemensamma beröringspunkterna är flera: i bägge fallen rör det sig om skildringar av vänsterradikala element på 70-talet och Olivier Assayas är pendantiskt noggrann när det gäller detaljerna i återskapandet av såväl tidsanda som scenerier. Men samtidigt är det två väldigt olika filmer. Det handlar trots allt om två helt olika typer av vänsterradikalism som skildras, även om en och annan av karaktärerna i Efter revolutionen säkerligen skulle sympatisera med exempelvis Carlos eller Baader-Meinhof, och därutöver är Efter revolutionen en mycket mer personlig film. Den här gången har Olivier Assayas tagit avstamp i och hämtat inspiration från sina egna erfarenheter. Efter revolutionen tar sin början i Paris utkanter 1971. Majrevolten 1968 ligger tre år tillbaka i tiden men filmens huvudperson (och Assayas alter ego), den 18-årige Gilles och hans vänner drömmer fortsatt om att kunna förändra världen. I Gilles fall bland annat med konsten som vapen, medan andra i hans närhet förespråkar mer direkta och våldsamma metoder. Den revolutionära rörelsen blir dock alltmer splittrad och olika grupperingar drar åt olika håll. Samtidigt slits Gilles mellan sina kollektivistiska ideal och förverkligandet av sina egna drömmar.

Olivier Assayas alter ego Gilles må vara själva navet i filmen men samtidigt är Efter revolutionen en rent narrativt mycket mer löst hållen film än exempelvis Carlos. Olika händelser under filmens gång gör att gruppen av vänner kring Gilles splittas och vi får som åskådare hänga med även dem. Det är heller ingen berättelse med någon tydlig vare sig början eller slut. Efter revolutionen är på samma gång en gripande uppväxtskildring och en skildring och analys av ett explosivt skede i den politiska nutidshistorien (ett skede som för all del inte saknar gemensamma beröringspunkter med vad som sker i dag på sina håll i det ekonomiskt krisande Sydeuropa). Efter revolutionen rör sig i vänsterradikala kretsar men mycket av det den skildrar och säger kan med lätthet överföras på mer universella funderingar kring grupptryck och mänsklig längtan efter tillhörighet.

I vissa stunder kan jag känna att Efter revolutionen greppar efter lite för mycket, vill lite för mycket och att Assayas kanske kunde ha koncentrerat sin berättelse lite mer. Speltiden på just under två timmar känns aningen för lång. Kanske är det avsaknaden av en riktigt tydlig röd tråd i handlingen som är boven i dramat, men helt klart är att filmen kunde ha trimmats ner lite. Med den snudd på mästerliga Carlos i minnet måste jag tillstå att jag blev en aning besviken på Efter revolutionen, men den är utan tvekan synnerligen sevärd ändå. Om inte annat för det ruggigt välvalda soundtracket och de minutiöst återskapade 70-talsmiljöerna.

Bienvenido il Matador!

Äntligen bra nyheter på PSG-fronten! Glädjeurladdningen efter att det där första ligaguldet sedan 1994 hade säkrats byttes snabbt, i gammal god PSG-tradition, ut mot fullskaligt kaos och efter att både tränaren Carlo Ancelotti och sedan sportchefen Leonardo båda lämnat skutan fanns det all anledning att känna oro inför klubbens närmsta framtid. Speciellt eftersom lösningen på flera veckors cirkus när det gäller ny tränare blev en nödlösning, klubbens enligt uppgifter åttonde alternativ på listan över tänkbara namn. Laurent Blanc som spelare i all ära, men som tränare på den här nivån har han en del att bevisa. Jag hoppas att jag har fel men min känsla när det stod klart att just han skulle ta över tränarsysslan var inte direkt positiv. Ihärdiga rykten om att både Zlatan Ibrahimovic och Thiago Silva skall vara på väg att lämna klubben har spätt på den där gnagande oroskänslan i kroppen. Nu återstår det naturligtvis att se vad som händer med dessa två herrar men helt klart är att dagens presentation av att den uruguayanske skyttekungen Edinson Cavani nu är helt klar för fem år i Paris Saint-Germain gör att jag kan somna med ett leende på läpparna och en känsla av tillförsikt när det gäller projektet PSG:s vidareutveckling. Att klubben sedan fick betala Napoli en löjligt, för att inte säga absurt, stor summa pengar för att köpa loss honom är en annan diskussion.

Nu önskar jag definitivt inte att Zlatan ska lämna, och jag tror absolut att han och Edinson Cavani kan komplettera varandra bra på planen, men om han skulle göra det så är Edinson Cavani en fullgod ersättare. Att han i PSG dessutom kommer att återförenas med två tidigare klubbkamrater som han fungerat ypperligt i samarbete med i Ezequiel Lavezzi och Javier Pastore gör naturligtvis inte saken sämre. Kanske är Edinson Cavani nyckeln till att laget äntligen ska kunna få ut den fulla potential i Javier Pastore som Carlo Ancelotti aldrig lyckades locka fram med sitt spelsätt.

Allez, PSG! Ici c’est Paris!

 

Löjets skimmer – en elakt underhållande film på quatorze juillet

Trevlig 14 juli önskar jag er alla frankofila vänner var än ni befinner er! För dig som är på jakt efter en lämplig film att se den franska nationaldagen till ära vill jag detta år slå ett slag för den Oscarnominerade Löjets skimmer (Ridicule) från 1996, regisserad av mångsidige favoriten Patrice Leconte.

Året är 1783 och handlingen utspelas vid eller kring kung Ludvig XVI:s dekadenta hov i Versailles. Adelsmannen Grégoire Ponceludon de Malavoy vill få hjälp av kungen att dränera och sanera de smittspridande träskmarker som finns på hans marker och som gör invånarna sjuka.

Han företar sig den långa resan från sina marker i trakten av Lyon till Versailles för att försöka få audiens hos kungen. Väl på plats blir han varse det stentuffa och hänsynslösa maktspelet där alla är beredda att kliva över varandra för att förbättra sin position visavi hovet.

Och det viktigaste vapnet i kampen är en vass tunga, eller esprit som det kallas i de finare salongerna. Frågan är om den lantliga, och lite naiva, adelsmannen har vad som krävs och är hårdhudad nog för att klara spelet.

Patrice Leconte regisserar med sedvanligt lätt handlag och Löjets skimmer är en ständigt skamlöst underhållande film. Det dialogdrivna manuset är sylvasst och sätter strålkastarljuset på uppenbarligen universella och tidlösa beteendemönster i maktens korridorer.

För det är egentligen inte mycket som skiljer elakheterna, positionerandet och ränksmidandet i Löjets skimmer och i exempelvis den nu aktuella amerikanska tv-serien Veep. Och Löjets skimmer drar precis som Veep på ett lustfyllt sätt ner byxorna på just maktens människor och deras beteenden. Elakheterna står som spön i backen, inte bara mellan karaktärerna på filmduken utan också i hur de beskrivs.

Även om Löjets skimmer inte handlar direkt om den franska revolutionen så har den relevans för densamma. Det verklighetsfrånvända, cyniska och högmodsfulla liv som aristokratin ägnar sig åt i filmen var en av de direkta anledningarna till att revolutionen så småningom tog fart.

Kombinationen av materiellt överdåd och totalt ointresse för folkets väl och ve blev till slut en av de tändande lågorna i den revolutionära elden. Nu är förvisso inte Löjets skimmer en film som gör anspråk på att vara historiskt korrekt, men den tecknar ändå en förmodligen trovärdig bild av hur det kunde gå till på den tiden – och hur det i överförd bemärkelse går till än i dag.

Löjets skimmer är en bitvis hejdlöst rolig film. Dessutom synnerligen välspelad. Charles Berling, Fanny Ardant och Jean Rochefort är bara några av de skådespelare som briljerar filmen igenom. Att det därutöver är en enda lång njutning att lyssna till språket och formuleringskonsten i dialogerna är ytterligare en bonus. Det här är egentligen en film för alla dagar, men kanske ändå extra mycket just i dag – i samband med La Fête nationale.

The shape of punk to come

Den franska regissörsduon Benoît Delépine och Gustave Kervern fortsätter envetet att skildra människor i marginalen. Människor som av olika anledningar valt att stå utanför eller hamnat utanför samhällsnormen. Deras senaste film Le Grand Soir som hade urpremiär för ett drygt år sedan och som i dag fredag går upp på svenska biografer under den internationella titeln Not Dead är på så vis en mycket typisk Delépine/Kervern-kreation.

Den utspelas i sedvanligt grådaskiga och trista miljöer, i det här fallet i den typ av område med samma typer av kedjebutiker som finns i anslutning till i stort sett alla franska städer och som ser i stort sett likadan ut varhelst i landet man befinner sig. Handlingen kretsar främst kring bröderna Benoît och Jean-Pierre. Benoît är en snart femtioårig, övervintrad punkare som mest driver kring med sin hund och gör just ingenting.

Benoît, eller Not som han helst kallar sig, har valt utanförperspektivet och trivs med det. Brodern Jean-Pierre däremot försöker sig på ett annat och mer ordnat liv. Han arbetar som försäljare på ett sängföretag i köpstaden. Men runtomkring honom rämnar sakta men säkert det där ordnade livet som han försökt bygga upp. Och när han i kölvattnet av den ekonomiska krisen får sparken rasar allt. Jean-Pierre slår in på broderns spår och får punknamnet Dead. Not och Dead börjar smida planer om att göra något som ska få resten av samhället att vakna upp.

Som i alla andra av Delépines och Kerverns filmer, de i Sverige mest kända är kanske den Kaurismäki-inspirerade Arga män (utan ben) (Aaltra i original) från 2004 och Den siste mamutten (Mammuth) som biovisades häromåret, ligger det en hel del samhällskritik i botten i Not Dead. Men som vanligt ägnar sig Delépine och Kervern huvudsakligen åt att observera och skildra än att analysera bakomliggande orsaker. Allt kryddat med den där mörka och drastiska humorn som också är ett tydligt signum för duons filmer.

Benoît Poelvoorde och Albert Dupontel är fantastiskt bra i huvudrollerna. I synnerhet Poelvoorde som gör kanske sitt livs roll. Roligt är också att se Brigitte Fontaine och Areski Belkacem, båda mer eller mindre legendariska inom den franska alternativa musikscenen, i rollerna som brödernas bohemiska föräldrar.

Not Dead är en underhållande, avig och trots allt ganska charmig film, trots allvaret i klangbotten och några scener som ger en knut av obehag i magtrakten. Men samtidigt kan jag tycka att det den här gången, som i de flesta andra av Delépines och Kerverns filmer saknas något för att det riktigt ska lyfta till de högre höjderna.

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är jag saknar. Kanske är det den där avsaknaden av analys som jag var inne på tidigare som spökar. Men sevärda är duons filmer utan tvekan alltid, och inte heller i det avseendet är Not Dead något undantag. Och jag tycker att det är något mycket tilltalande med filmskapare som hittat en egen stil och sedan konsekvent följer den, oavsett vad som händer. Något som Delépine och Kervern är ett skolboksexempel på.

Bonjour paresse

Så här mitt i min egen semester känner jag att det är ett ypperligt tillfälle att skriva om en film som är en enda lång lovsång till lättjan och latheten; Yves Roberts klassiska komedi Alexandre – lyckans ost (Alexandre le bienheureux i original) från 1968. Det är en alldeles perfekt film att se en lugn och skön sommardag.

Titelns Alexandre är en lantbrukare på den franska landsbygden. Han hålls hårt av sin ambitiösa och stränga fru som varje dag ger honom mängder av arbetsuppgifter. Trots att han själv mest av allt bara vill ta det lugnt. När frun plötsligt dör i en bilolycka ser han sin möjlighet. Att göra ingenting alls. Han barrikaderar sig i sitt sovrum och låter sin trogna vän till hund varje dag springa iväg och hämta hem det han behöver i form av mat och annat. Alexandres beteende skapar dock ganska snart oro och bestörtning bland de andra invånarna i den lilla byn och de sätter i gång en kampanj för att försöka få honom tillbaka i gamla spår igen.

Alexandre spelas med bravur av Philippe Noiret som är som klippt och skuren för rollen. Det här var hans första riktiga huvudroll och ledde till ett större genombrott för honom. Alexandre – lyckans ost är också i mångt och mycket hans film. Hans och hundens. För på samma sätt som exempelvis i The Artist så lyckas den charmante fyrbente spjuvern i filmen sånär stjäla de scener den är med i. Noterbart är också att i en mindre roll i filmen syns Pierre Richard, som med stor framgång skulle komma att medverka i flera filmer av Yves Robert, i sin blott andra filmroll.

Alexandre- lyckans ost är en jovialisk och glad och livsbejakande film, fylld av härliga scener och dråpliga situationer. Manuset välskrivet och filmen skickligt och metodiskt iscensatt. Visst känns den emellanåt en aning daterad rent visuellt sett, den är ju trots allt från 1968, men den berör samtidigt teman som är universella och tidlösa.

Det som lämnar en viss bitter eftersmak är att det går att ha åsikter om den kvinnosyn som filmen förmedlar, framförallt i form av Alexandres tyranniska fru, men det är å andra sidan att läsa in för mycket och övertolka filmmakarnas avsikter. Det här är trots allt en ganska harmlös berättelse. Och dessutom en duktigt charmig sådan. De vackra och varma bilderna av det franska landsbygdslandskapet i Beauce gör naturligtvis inte upplevelsen sämre. Alexandre – lyckans ost är en film om att njuta av livet och att leva i nuet.

Det är då som det stora vemodet rullar in…

Klassikerdags på SVT. I anslutning till den fjärde delen av den för övrigt smått briljanta och i allra högsta grad sevärda dokumentärserien The Story of film visar SVT 2 Marcel Carnés Dimmornas kaj (Le quai des brumes) från 1938. Filmen startar klockan 22.15 och får absolut inte missas av den som är frankofilt lagd och har det minsta intresse för fransk filmhistoria.

Dimmornas kaj är ett av de stora verken från den så kallade poetiska realismen, en filmisk inriktning som tillsammans med den tyska expressionismen banade väg för den amerikanska film noir som firade stora triumfer under 40- och 50-talen. I Dimmornas kaj finns det absolut en hel del att gotta sig åt för den som, liksom jag, är förtjust i just film noir. Det svartvita fotot med sitt användande av skarpa skuggor, den ödesmättade tonen och inslag av gangsterelement. Dessutom agerar filmens huvudperson i vissa skeenden precis som de tuffa privatdetektiverna i de klassiska amerikanska filmerna.

Dimmornas kaj var det andra av flera framgångsrika samarbeten mellan regissören Marcel Carné och manusförfattaren och poeten Jacques Prévert. Bland de övriga återfinns andra klassiker (och faktiskt ännu starkare filmer än Dimmornas kaj) som Dagen gryr (Le Jour se lève) och Paradisets barn (Les Enfants du paradis), men mer om dem vid ett annat tillfälle.

Dimmornas kaj handlar om desertören Jean (spelad med sedvanlig skärpa av Jean Gabin). Han anländer, märkt av krigsupplevelser i franska Indokina, till ett av dimmor insvept och dystert Le Havre. Där hamnar han tillslut på en liten bar belägen på en kaj vid hamnen. Där träffar han den unga kvinnan Nelly (spelad av Michèle Morgan) som han blir blixtförälskad i, men också några andra bedagade existenser.

Den föräldralösa Nelly tas om hand av butiksägaren Zabel, en man inblandad i mystiska affärer och som inte drar sig för att använda sig av utpressning och dra nytta av uppkomna situationer. Zabel ser snabbt Jean som en bitter rival om Nellys gunst. Dessutom gör sig Jean ovän med stadens lokala gangsters, som för övrigt också är i luven på Zabel. Ska Jeans och Nellys spirande kärlekshistoria ha någon som helst chans att gro trots dessa omständigheter?

Dimmornas kaj är ingen munter film, det vilar något olycksbådande över den från första stund. Men ett genomgripande drag inom den poetiska realismen är att filmerna samtidigt hittar något vackert och just poetiskt i de dystra omständigheterna. Att filmerna från den här tiden var ganska dystra var naturligtvis också en spegling av vad som var på väg att ske i Europa vid den här tiden. Det andra världskriget var ju bara ett år bort.

Att filmen var så mörk gjorde att producenterna egentligen inte trodde särskilt mycket på den, det var på många sätt stjärnan Jean Gabins förtjänst att den blev gjord eftersom han däremot trodde väldigt mycket på den. Det visade sig att Jean Gabins känsla var rätt. Publiken älskade den. Och dess klassikerstatus är odiskutabel.

Indiana Jones 20 år tidigare

Tidigare i år fyllde Frankrikes the king of cool Jean-Paul Belmondo 80 år. Jag vet inte om det är därför eller en ren tillfällighet men den senaste tiden har i alla fall ett antal av de bästa filmer som han har medverkat kommit ut i fina nyutgåvor på dvd i Frankrike.

Däribland Philippe de Brocas banbrytande och alltjämt fantastiskt underhållande actionäventyr Mannen från Rio (L’Homme de Rio i original) från 1964, en film som var en stor inspiration, vilket Steven Spielberg aldrig hymlat med, till Indiana Jones-filmerna och som alltså föregick Jakten på den försvunna skatten med knappt 20 år.

Mannen från Rio var i sin tur gravt influerad av flera av de klassiska Tintin-albumen. Och kärleken var besvarad. Tintinskaparen Hergé kallade den för den bästa Tintin-filmatiseringen, trots att den egentligen inte var någon sådan utan bara lånade element från några av albumen.

Det är alltså nästan 50 år sedan Mannen från Rio hade premiär och det vore att ljuga att påstå att den inte naggats lite i kanten av tidens tand, men den håller förbluffanda bra än i dag. Högklassiga stunts, ett välskrivet och roligt manus och inte minst en Jean-Paul Belmondo i charmig högform är saker som bidrar till det.

Filmens fantastiska tempo är en annan sak som definitivt drar sitt strå till stacken. Filmen är dessutom oerhört intressant som tidsdokument eftersom en sekvens i den utspelas i Brasilia som vid tidpunkten för inspelningarna fortfarande höll på att byggas underden berömde arkiteten Oscar Niermeyers överseende.

Mannen från Rio handlar om soldaten Adrien som anländer till Paris för att under sin permission umgås med sin fästmö Agnès (spelad av en förtjusande Françoise Dorléac). Han anländer precis i tid för att få se henne bli kidnappad av några mystiska män. Adrien sätter genast efter henne för att rädda henne, något som snabbt får honom att hamna på ett plan till Rio – och mitt i en internationell stöldhärva som involverar några ovärderliga gamla statyetter från en påhittad inkaliknande urbefolkning och Agnès försvunna pappa som är expert på just denna befolkning.

Mannen från Rio innehåller mängder av fantastiska och härliga actionscener, varav flera syns i andra versioner i Jakten på den försvunna skatten, och är ett närmast perfekt alternativ för den som vill ha lättsam matinéunderhållning en sommardag. Det är påhittigt, rappt och roligt. Och framförallt inte tråkigt för en enda sekund. Alla fans av Indiana Jones-filmerna bör definitivt kolla in den här filmen.