Blå, blå känslor

Den film som jag längtar kanske allra mest av allt efter att få se just nu är La Vie d’Adèle: chapitres 1 et 2 av Abdellatif Kechiche, den film som vann Guldpalmen vid årets filmfestival i Cannes. Den goda nyheten är att den kommer att få svensk biodistribution, den dåliga att det kommer att dröja ett tag till.

Som det ser ut nu kommer den att få svensk premiär den 22 november. Men den som väntar på något gott, som det ju brukar heta. För något gott lär det vara, det kan man med fog anta. Dels för att Guldpalmen är en mycket säkrare garant för kvalitet än exempelvis en Oscar för bästa film, dels för att Abdellatif Kechiche är en så intressant och bra regissör.

Och kanske framförallt: för att den grafiska roman som den är baserad på, Le bleu est une couleur chaude av Julie Maroh från 2010, är så bra. Den finns ännu inte utgiven på svenska, men väl översatt till engelska för den som känner sig osäker på att läsa den på franska. Och jag håller tummarna för att den ska komma i en svensk översättning också eftersom den verkligen är värd att få nå ut till så många läsare som det bara är möjligt.

Le bleu est une couleur chaude är en fin och gripande berättelse om Clém, en tonårig flicka i norra Frankrike vars liv vänds upp och ner då hon en dag på stan ser en några år äldre tjej med blått hår som håller om en annan tjej. Någonting väcks där och då inom Clém som sedan inte riktigt kan släppa tanken på den där mystiska tjejen. När Emma sedan en kväll följer med sin homosexuelle vän Valentin på krogen och ännu en gång träffar på tjejen med det blå håret och den här gången dessutom får möjligheten att prata med henne börjar Clém att inse saker nya saker om sig själv.

Hon börjar förstå att hon känner starkt för Emma, som den andra tjejen visar sig heta. Trots att Emma har en synnerligen svartsjuk flickvän börjar Emma och Clém att umgås och sakta närma sig varandra. Den där skira och vackra förälskelseprocessen är mycket finstämt skildrad och tonsäkert fångad av Julie Maroh, men det är samtidigt heller ingen helt och hållet rosaskimrande historia. Cléms inre ambivalens inför hela situationen och den omvärdering av sin egen sexualitet som naturligtvis kan vara omvälvande nog för en flicka i de yngre tonåren kompliceras ytterligare av den yttre pressen från skolkamraterna, föräldrarna och de övergripande konservativa värderingarna i det franska samhället.

Boken utspelas vid mitten av 90-talet men om någon skulle tveka på vilken relevans den har i dag så är det bara att titta på den infekterade debatt som den nyligen införda lagen om samkönade äktenskap har skapat (och fortfarande skapar) i Frankrike. Frågan är så känslig att valet av La Vie d’Adèle som vinnare av Guldpalmen har blivit omdiskuterat och kontroversiellt i Frankrike. Vissa kritiker till lagen om samkönade äktenskap har till och med spekulerat i att valet i själva verket var ett beställningsverk från det franska kulturministeriet och därför, utan att ens ha sett filmen, fördömt den.

Det är lätt att se att just Abellatif Kechiche velat göra film av den här berättelsen. Hans hyperrealistiska, avskalade och samhällsengagerade blick och sätt att filma borde passa den alldeles utmärkt. Julie Marohs blandning av romantik och samhällskritik känns som klippt och skuren för Abdellatif Kechiche. Samtidigt som jag kan tänka mig att den också skulle ha passat Michel Gondry. Det finns något i Julie Marohs bilder och framförallt hennes effektfulla användande av färgen blå (främst i form av Emmas hår) som får mig att tänka på mästerverket Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Jag ser lite av samma halsbrytande genremixning mellan hjärtskärande vacker romantik och djup melankoli i de båda verken.

Det tog Julie Maroh fem år att färdigställa Le bleu est une couleur chaude och det märks att det är en berättelse som betyder väldigt mycket för henne. Hur mycket av henne själv som finns i berättelsen ska jag låta vara osagt men det finns en del gemensamma beröringspunkter. Hon är inte odelat positiv till filmatiseringen (men vilken författare är å andra sidan det?).

Vissa har försökt avfärda hennes kritik som ett uttryck för besvikelse över att Abdellatif Kechiche inte nämnde henne i sitt tacktal efter att ha mottagit Guldpalmen, men det är att kraftigt förminska henne. Hennes tydligt formulerade kritik riktar sig främst mot filmens, enligt rapporterna, långa och explicita sexscener. I hennes ögon är de djupt problematiska och inte trovärdiga. Hon har också uttryckt besvikelse över att inte på något vis ha blivit involverad i filmatiseringsprocessen.

Julie Marohs kritik till trots. Jag ser fortfarande väldigt mycket fram emot att se filmen. Med ett så bra grundmaterial som hon själv tagit fram i form av sin grafiska roman i händerna på en så duktig regissör som Abdellatif Kechiche kan resultatet inte gärna bli dåligt. Även om vissa enskildheter naturligtvis kan halta. Att filmen dessutom är tre timmar lång, vilket är väldigt mycket med tanke på att Julie Marohs grafiska roman är på drygt 180 sidor, ökar självklart risken för att vissa delar kanske inte känns helt nödvändiga. Men det resonemanget får jag i så fall återkomma till när jag har sett filmen. När det gäller Le bleu est une couleur chaude har jag absolut inget att invända. Läs den du också!

 

Mästaren Melvilles värdiga svanesång

De två senaste inläggen här på bloggen har handlat om ”sistafilmer” och det slumpar sig faktiskt så att även detta ska göra det. Den här gången handlar det i motsats till de tidigare två fallen om ett värdigt avsked.

I morgon släpps den franske gangsterfilmens okrönte kung Jean-Pierre Melvilles sista film De kriminella (Un flic) från 1972 i den mig veterligen första svenska DVD-utgåvan av filmen.

Jean-Pierre Melville är verkligen en av mina absoluta favoritregissörer och även om De kriminella inte hör till hans allra finaste stunder så är det, om man bortser från några mindre lyckade insatser från specialeffektmakarna under filmens svettiga nyckelscen, en riktigt bra film. En värdig svanesång helt enkelt.

De kriminella är en typiskt sentida Melville-rulle. Stenhård, grovt stiliserad och minimalistisk. Utan att veta helt säkert så misstänker jag att den amerikanske regissören Michael Mann har sneglat både en och två gånger på och tagit stort intryck av Melvilles berättarstil.

Åtminstone ser jag mängder av ekon av Melvilles filmer i exempelvis Heat och Manhunter. Men att en eller flera amerikanska regissörer skulle ha influerats av Melville känns å andra sedan inte mer än rätt och i sin ordning. Melville själv var nämligen djupt influerad av amerikansk film, främst 40-talets noirfilmer och större delen av hans filmografi består av hans alldeles egna, av det franska temperamentet färgade, tolkningar av amerikansk film.

Graden av minimalism är dock inte lika stor i De kriminella som i exempelvis mästerverket Le Samouraï (Samuraj killer i Sverige) från 1967 (den liksom De kriminella med en stencool Alain Delon i huvudrollen) en film som driver minimalismen till ren abstraktion.

Men Melville hittade något i sitt formmässiga experimenterande i Le Samouraï som han tog med sig till inspelningarna av De kriminella. Den nyckelscen som jag tidigare nämnde, en nästan 20 minuter lång scen om en fräck kupp på ett tåg, är till exempel nästintill helt ordlös, bygger på långsamt uppbyggda tagningar, men bjuder på nagelbitarspänning ändå.

Själva storyn i De kriminella är inte överdrivet komplicerad. En rånarliga slår till mot en bank i en vinspinad stad vid den franska atlantkusten. Rånarligan leds av en nattklubbsägaren Simon (spelad av Richard Crenna) från Paris. Simon är  nära vän med den kärva och tuffa polisen Edouard (Alain Delon) som, såklart, kommer att bli ansvarig för utredningen av fallet.

Situationen kompliceras ytterligare av att Edouards älskarinna Cathy (spelad av en synnerligen sval Catherine Deneuve) råkar vara Simons flickvän. Den här dualismen i rollfigurerna och den suddiga linjen mellan god och ond är typisk för Melville.

Det som skiljer De kriminella från hans allra bästa filmer, som exempelvis Bob le Flambeur från 1956 eller Den röda cirkeln (Le cercle rouge) från 1970, är att det spåret här aldrig riktigt fördjupas. Det finns potential i den här berättelsen som slarvas bort en aning.

Jean-Pierre Melville höll dock en så anmärkningsvärt hög lägstanivå i sin produktion att till och med en film med delvis bortkastad potential höjer sig över mängden. Därför är De kriminella en film som du ska se. Inte minst om du är intresserad av kriminalfilm.

Samhällskritiken och det psykologsika spelet behållningen i film som fångade De Palma

Nu på onsdag är det sent omsider svensk premiär för Brian De Palmas senaste film Passion. Jag har inte sett den och kan därmed självklart inte uttala mig om dess kvalitet, men kritiken mot den har tidvis inte varit nådig och att den går direkt till dvd här i Sverige trots att Noomi Rapace spelar en av huvudrollerna är anledning så god som någon att ana oråd när det gäller den biten. Att den forne thrillermästaren, en av mina favoriter som skräckfilmsentusiast under uppväxtåren på 80-talet, De Palma så tydligt på senare år har tappat det mesta av vad han en gång hade är en annan anledning att känna tveksamhet.

Passion är under alla omständigheter en nyinspelning av den franska thrillern Crime d’amour (släppt i Sverige under den internationella titeln Love Crime) från 2010. Love Crime blev regissören Alain Corneaus sista film, han dog innan filmen hade premiär. Precis som i fallet med Claude Millers Therese D som jag skrev om häromdagen är det tyvärr ingen riktigt värdig svanesång för filmaren i fråga.

Love Crime är förvisso ett stabilt hantverk, men särskilt spännande är den inte och det är naturligtvis ett stort minus när det är fråga om en thriller. Dess styrka ligger i stället på det psykologiska planet, och som kritik över det kapitalistiska systemet och vad det i sin mest hänsynslösa form riskerar att locka fram ur människor.

Den utspelas på och kring ett multinationellt företags kontor i Paris. Den känslokalla och lätt sadistiska chefen Christine, spelad av en diabolisk Kristin Scott Thomas, älskar att manövrera och manipulera sina anställda och väljer noga ut sina offer. Den här gången har hon siktet inställt på den sköra och aning aningslösa Isabelle, spelad av Ludivine Sagnier.

Isabelle är ambitiös och kommer med många bra idéer till verksamheten, idéer som Christine samvetslöst tar credit för inför sina överordnade. Christine fortsätter att ideligen offentligt och privat förnedra Isabelle och i bakgrunden finns också ett triangeldrama mellan Christine, Isabelle och Christines pojkvän Philippe som är otrogen med Isabelle. Situationen drivs snabbt mot randen till katastrof.

Det är som sagt i det psykologiska spelet som den här filmen har sin största styrka, detta trots att skådespelarinsatserna är en aning svajiga emellanåt. Kristin Scott Thomas är naturligtvis som alltid bra, men Ludivine Sagnier varierar mellan högt och lågt i sin tolkning av den komplicerade Isabelle (det är för övrigt den rollen som Noomi Rapace gör i Passion och jag antar att hon har bättre kontroll på de utmaningar och uttryck som den här rollen kräver).

Patrick Mille (som frankofilerna känner igen som J-P i den andra säsongen av Clara Sheller) är tyvärr en smärre katastrof i rollen som Philippe. Rent manusmässigt finns det dessutom några rejäla tveksamheter att hänga upp sig på. Det finns en dramaturgisk vändpunkt i den här filmen som dels, i mitt tycke, inträffar för tidigt, dels ändrar hela filmens uttryck och handlingsriktning. Den första halvtimmen är helt enkelt mycket mer intressant än den andra och det känns som två helt olika filmer. Och slutet är tyvärr fullständigt förutsägbart och lätt att lista ut.

Jag har med andra ord en del betänkligheter kring att rekommendera den här filmen, men å andra sidan: alla filmer som Kristin Scott Thomas är med i är per definition sevärda. Det gäller också Love Crime, även om det sannerligen inte är någon av de bästa filmer som hon har medverkat i.

Klassiker i mellanmjölkversion

Jag glömde bort att skriva om den i samband med att den släpptes på svensk dvd i början av april månad i år men nu tänkte jag ta och rätta till det misstaget. Fast det är klart, en anledning till att jag tappade bort att skriva om den kan så klart ha varit att jag inte tyckte så mycket om den.

Hursomhelst har jag ju ändå som målsättning att skriva om alla frankofona filmer (eller i alla fall så många som möjligt av dem) som på ett eller annat sätt får kommersiell distribution här i Sverige så här kommer mina tankar om kostymdramat Therese D (Thérèse Desqueyroux i original) från i fjol.

Det är en filmatisering av den nobelprisbelönade franske författaren François Mauriacs klassiska roman Thérèse Desqueyroux från 1927. I korta ordalag är det berättelsen om Thérèse, en modern och fritänkande kvinna i det sena 20-talets landsbygdsfrankrike som gifter sig med rikemanssonen Bernard Desqueyroux.

Livet på det gigantiska familjegodset blir dock inte alls som Thérèse tänkt sig. Hon känner sig fängslad av den inrutade tillvaron och plågas av makens bristande förmåga att underhålla henne på ett intellektuellt plan. Det gör att hon alltmer drömmer om ett annat liv någon annanstans och hennes längtan bort får konsekvenser.

Therese D blev den franske regiveteranen Claude Millers sista film, han avled i början av april förra året och filmen valdes ut som avslutningsfilm vid förra årets Cannesfestival. Det är inte utan jag hade önskat Claude Miller en finare sorti för som jag redan har skrivit så tyckte jag inte särskilt mycket om filmen.

Det är inte så att jag tyckte illa om den heller, den bara lämnade mig ganska likgiltig. Det är en sval och ganska distanserad version av Muriacs klassiska berättelse som inte riktigt lyckas få mig att engagera mig i någon av rollfigurerna. Rent hantverksmässigt är det absolut en helt okej film, men egentligen inte mer.

Fotot, klippningen, kläderna och scenografin, alla dessa beståndsdelar fungerar men levererar heller inte i något avseende något extra. Det allra största problemet med filmen är i mina ögon rollbesättningen, framförallt när det gäller de två huvudrollerna. Jag har absolut inget principiellt emot vare sig Audrey Tautou eller Gilles Lellouche, tvärtom faktiskt, men här fungerar de inte alls. Vare sig var för sig eller tillsammans.

Jag vet inte vad det är med Audrey Tautou men visst känns det som hon ganska ofta hamnar i roller som hon inte riktigt passar i? Det började med den katastrofala felcastingen av henne som Sophie Neveu i filmtiseringen av Da Vinci-koden och sedan har det hänt lite för många gånger att hon hamnat snett i sina val av roller. Dålig smak eller dåliga rådgivare? Det går det bara att spekulera i.

I rättvisans namn vill jag dock påpeka att jag tycker att hon under samma tidsperiod också har gjort några riktigt fina rollprestationer också. Inte minst den som Coco Chanel i Anne Fontaines Coco – Livet före Chanel (Coco avant Chanel) från 2009.  Men det är väl det som gör att det känns så tråkigt att se henne kämpa med (ytterligare) en roll som inte riktigt passar henne, vetskapen om hur bra hon kan vara och är när det stämmer.

Therese D är verkligen en film som man både kan ha och mista. Det är naturligtvis bara min åsikt. Någonstans är mitt grundtips egentligen alltid att man ska se så många filmer som möjligt för att själv göra sig en uppfattning om filmerna i fråga. Men det är klart, det finns massor av filmer som jag skulle rekommendera dig att se före den här.

Kompromisslös, delvis obehagsframkallande och alldeles underbar läsning

Marie Darrieussecq är sannerligen ingen orädd författare. Hon har inga som helst problem att bege sig in på tabuangränsade (och inte sällan bege sig över den där gränsen) områden och skriver alltid rättframt och rakt om det hon vill skildra. Det här har gjort henne till en både kontroversiell och uppskattad person inom modern fransk litteratur.

Hennes senaste roman Flickan i Clèves (Clèves i original) från 2011 är ingen udda fågel i bibliografin utan ett högst logiskt steg vidare i hennes konstnärskap. För ett konstnärskap är verkligen vad det handlar om. Hon lyckas nämligen skriva både rakt, brutalt ärligt och utan krusiduller samtidigt som hon trollbinder med ett vackert, välfunnet och ibland poetiskt språk.

Hon har en mörk och drastisk humor som lättar upp när  ilskan över saker och tings tillstånd som alltid finns i klangbotten riskerar att bli för tung. En följd av dessa motsatsförhållanden som hela tiden krockar med varandra i hennes författarskap är att det alltid är som att sköljas över av våg efter våg av motstridiga intryck när man läser henne.

Det går helt enkelt inte att förhålla sig neutral till det man läser. Vilket naturligtvis är en viktig faktor i det att hon har uppfattats så kontroversiell. Det är lite älska eller hata över det hela. Fast älska är kanske inte riktigt rätt ord. Jag vet inte om man kan säga att man kan älska en bok av Marie Darrieusecq. De äter sig in under skinnet och framkallar alltid en del obehag.

För att använda en liknelse från filmvärlden skulle jag vilja säga att hennes böcker påminner en del om Michael Henekes filmer i det avseendet att de alltid på ett träffsäkert och psykologisk djuplodande vis sätter fingret på saker och beteenden som vi kanske inte vill ska komma fram i ljuset.

Darrieusecqs böcker är som Henekes filmer ofta virtuosa och exakta verk som det är lätt att tycka bra om och fascineras av men som man kanske inte riktigt tar till sitt hjärta på det där sättet så att det går att tala om att älska dem, om du förstår vad jag menar.

Flickan i Clèves är en, kan man anta, delvis självbiografisk roman. Åtminstone så säger Darrieusecq att inspirationen till romanen kom från att lyssna på den egna ljuddagbok som hon förde på kassettband. Den utspelas på 80-talet i en fiktiv sydfransk liten stad där alla känner alla.

Huvudpersonen heter Solange och är 14 år. Hon står på tröskeln till vuxenvärlden med allt vad det innebär. Hennes föräldrar är på olika sätt frånvarande i hennes liv, ett liv som i mångt och mycket kretsar kring en enda sak: sex. Hon tänker inte på särskilt mycket annat än sex och hennes mål är att bli av med oskulden så snart det bara går. Med vem spelar mindre roll. Men att komma dit är inte så enkelt och okomplicerat som det kanske kan låta.

I Solanges pubertala tonårshjärna rör sig ett myller av motstridiga och ostrukturerade tankar och från den vuxenvärld som hon i stort sett utan hjälp från sina föräldrar är på väg in i kommer heller ingen hjälp utan bara förvirrande och förlamande konventioner och förväntningar rörande inte minst genus och klass. Hennes trevande steg in i sexualiteten och med den vuxenlivet centreras snart till två huvudkandidater, den några år äldre pojkvännen och den drygt 30-årige ungkarlen till granne.

Marie Darrieusecq moraliserar inte. Det finns inga pekpinnar i Flickan i Clèves utan hon skildrar kompromisslöst skeendet ur Solanges synvinkel, utan att skönmåla eller för den delen överdriva det negativa. Det är en oerhört stilsäker bok, totalt trovärdig när det gäller tonträff och tilltal trots att det är bok skriven ur en 14-årings perspektiv av en nästan 30 år äldre kvinna. Darrieusecq skriver med en oemotståndlig attack i språket och berättelsen är i ständig framåtrörelse, vilket gör att det är en bok som verkligen inbjuder till sträckläsning.

Flickan i Clèves är en på många sätt rättfram bok, inte minst när det gäller de sexuella skildringarna, men den blir aldrig spekulativ eller obefogat grov. Även i det avseendet är Darrieusecq stilistiskt oklanderlig. Men en varning är ändå på sin plats. Vet du med dig att du är pryd så är detta förmodligen inte någon bok för dig. Det är heller ingen bok för den som fastnat för böckerna i den nya våg av erotisk litteratur som sköljer över oss nu.

Flickan i Clèves en bok om sexuellt uppvaknande och frigörelse, men en sådan med många bottnar. Samtidigt är det också en  skildring av klass och genus, en bok som inbjuder till omläsning och som det går att läsa och tolka på flera olika sätt.