Brittisk erotisk klassiker i finfin fransk version

Den brittiske författaren D.H. Lawrences mest kända verk är naturligtvis Lady Chatterleys älskare, ett portalverk inom den erotiska litteraturen. Vad som kanske är mindre känt är att det var först den tredje versionen av samma berättelse som han skrev som gavs ut och nådde klassikerstatus.

Den franska filmen Lady Chatterleys älskare (Lady Chatterley i original) från 2006 är baserad på den andra versionen, John Thomas and Lady Jane. Det är en mycket fin, respektfull och sensuell version av berättelsen om den uttråkade brittiska överklasskvinnan som i tiden just efter första världskriget faller för skogsvaktaren på den stora lantegendom hon bor.

Hennes man har återvänt från kriget invalidiserad och ser henne mer som ett sällskap än något annat och visar inget större intresse för henne. Under en promenad i skogen träffar den sexuellt frustrerade Lady Chatterley den kärve och aningen råbakade skogsvaktaren och sakta men säkert börjar något att spira mellan dem. Det hela är naturligtvis inte okomplicerat, de är gifta på varsitt håll och dessutom finns där en på den tiden i stort sett oöverstiglig klassklyfta mellan dem.

Regissören Pascale Ferran tar god tid på sig att berätta sin historia, filmen klockar in på strax under tre timmar, och förhåller sig nära originaltexten. Hon bygger med relativt enkla medel sakta och effektivt upp stämningen. Trots att det, så småningom, rör sig om kraftiga känslor som sätts i svall så är det en återhållsam, långsamt berättad och avskalad film. Något som jag tycker passar berättelsen utmärkt.

Ett genomgående problem när det gäller erotiska skildringar på film är att de är övertydliga men Pascale Ferrans Lady Chatterleys älskare låter en hel del (även om den innehåller sin beskärda del av nakenhet) vara outtalat. Hon jobbar effektivt med tystnader, blickar och ett bildspråk mättat med metaforer och symbolik från naturen. Själva fotot är enkelt, men ofta svindlande vackert och dröjande vid detaljer. Marina Hands är lysande i huvudrollen och fångar perfekt alla de motstridiga känslor som forsar genom den komplexa karaktär som Lady Chatterley är.

Lady Chatterleys älskare blev den stora vinnaren vid Césargalan 2007. Den vann totalt fem priser: bästa film, bästa kvinnliga huvudroll, bästa foto, bästa kostymer och bästa manus baserat på annat material. De fyra sistnämnda känns befogade men även om jag tycker väldigt mycket om den här filmen så tycker jag att priset för bästa film kanske inte var helt välförtjänt.

2006 var ett starkt filmår i Frankrike och Lady Chatterleys älskare snuvade priset framför näsan på, i mitt tycke, lite vassare filmer som Infödd soldat (Indigènes) och framförallt Berätta inte för någon (Ne le dis à personne).

Krigets fasor och feministiskt uppror i 50-talets USA

Det hör definitivt inte till vanligheterna att två filmer av intresse för oss frankofiler går upp på de svenska biograferna samma dag men i fredags skedde det. Det handlar om dels franskkanadensiska Oscarbidraget (nominerad till priset för bästa icke engelskspråkiga film vid årets Oscargala) Krigets barn (Rebelle i original), dels Laurent Cantets första film efter Guldpalmvinnaren Mellan väggarna (Entre les murs) från 2008, Joyce Carol Oates-filmatiseringen Foxfire. Jag tänkte börja med att skriva några rader om den i mitt tycke bästa filmen av de två, Krigets barn.

Det är en stark historia om Komona, en 14-årig flicka i ett icke namngivet afrikanskt land. Filmens grundhandling är att hon berättar för det barn hon bär i sin mage om sitt öde och hur hon två år tidigare greps av rebellstyrkor, tvingades skjuta sina egna föräldrar och tränades till att bli barnsoldat för att strida i ett blodigt och hänsynslöst inbördeskrig. Det är naturligtvis en bitvis brutal och våldsam film, det säger sig självt med tanke på handlingen som jag just beskrivit, men den har samtidigt flera andra sidor. Det finns ljusa stråk i Komonas misär och regissören Kim Nguyen berättar ömsom med hänsynlös realism (även om mycket av våldet inte syns i bild), ömsom med bildpoesi. Krigets barn är en film full av hjärtskärande scener, oftast på grund av de hemskheter som inträffar men inte bara. Några scener är helt enkelt hjärtskärande vackra. Filmen är till allra största del inspelad i Kongo och det var där Kim Nguyen hittade Rachel Mwanza, den unga skådespelerska som på sätt och vis bär filmen på sina axlar. Hon är makalöst bra i rollen som Komona och belönades fullt rättvist med priset för bästa kvinnliga skådespelare vid förra årets filmfestival i Berlin.

Krigets barn är naturligtvis på sätt och vis en politisk film, men samtidigt ändå inte. Den utspelas som sagt i ett icke namngivet land och som åskådare ges vi aldrig någon kontext i form av vilka styrkor som strider mot varandra och varför. Den går med andra ord inte att härröra till någon konkret konflikt. Självklart är det lätt att tänka på vad som skett i exempelvis inspelningslandet Kongo eller Rwanda, men sådant ligger i åskådarens subjektiva intolkning av det som sker. I huvudsak är Krigets barn en film om människorna i den typ av konflikter som fortfarande plågar flera afrikanska länder. Jag tycker att det känns som ett fräscht och bra sätt att skildra den här typen av historia. Krigets barn är så klart inget lyckopiller till film, det ska man ha klart för sig, men en bra och stark filmupplevelse kan ju såklart i sig framkalla lycka.

När det gäller Laurent Cantets Foxfire går det att diskutera om den verkligen hör hemma här på en frankofilblogg. Huvudinvändningarna torde vara att den är inspelad i Kanada och på engelska. Argumentationen för borde gå i stil med att den trots allt är regisserad och en prisbelönt fransk regissör och dessutom producerad av ett franskt filmbolag. Dessutom visades den under årets franska filmfestival i Stockholm, bara en sådan sak. Laurent Cantet lekte också inledningsvis i arbetet med att omarbeta och flytta handlingen till Frankrike men insåg snabbt att han tyckte att det inte riktigt skulle fungera och valde att förhålla sig trogen den litterära förlagan. Laurent Cantets version är för övrigt den andra av Joyce Carol Oates roman från 1993. Den första gjordes redan 1996 och hade en ung Angelina Jolie i rollen som filmens nyckelperson Margaret ”Legs” Sadovsky, den informella ledaren för det tjejgäng som filmen och boken fått sitt namn av. Den gången valde filmmakarna att göra några tämligen omstörtande förändringar jämfört med handlingen i boken. Bland annat flyttades handlingen i både tid och rum och förlades till nutid. Laurent Cantet valde som sagt en helt annan väg och är synnerligen trogen boken. Filmen utspelas i ett litet samhälle i 50-talets USA och handlar om ett gäng tonåriga skolflickor som för att göra uppror och protestera mot patriarkatet och de manliga strukturerna i samhället bildar ett gäng kallat Foxfire. Gänget växer snabbt i styrka och medlemsantal och drivs inledningsvis med kollektivism och medbestämmande som grundförutsättning. Men det ska visa sig inte vara helt lätt att hålla sig till sina ideal och nya utmaningar tillstöter.

Laurent Cantet har närmat sig Joyce Carol Oates berättelse om tjejgänget Foxfire på samma sätt som han gjorde när det gäller skildringen av skolungdomarna i Mellan väggarna, det vill säga med en strävan efter ett så autentiskt tilltal som det bara är möjligt. Även den här gången har han försökt nå dit genom ett återhållet bildspråk, mycket sparsam användning av musik och amatörskådespelare i de allra flesta rollerna. Den här gången blir dock resultatet inte riktigt lika bra. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det beror på, men det svajar en del på sina håll. Inte minst skådespelarmässigt. Raven Adamson, som gör samma roll som Angelina Jolie gjorde i den förra Foxfire-filmatiseringen, är dock smått lysande. Laurent Cantets sätt att ta sig an den ganska typiskt amerikanska berättelsen om livet i en amerikansk småstad på 50-talet på ett tämligen europeiskt vis är intressant men inte helt och hållet lyckat. Dessutom är filmen med sin speltid på drygt 2 timmar och 20 minuter åtminstone en halvtimme för lång. Med det sagt så har Foxfire utan tvekan sina förtjänster. Laurent Cantet gör inga ointressanta eller oengagerade filmer och Foxfire är inget undantag. Det är en sevärd film. Det är bara det att jag har en känsla av att den hade kunnat bli ännu bättre.

Förstaplatsen på årsbästalistan är redan upptagen!

Höga förväntningar är inte nödvändigtvis något bra. Framförallt för att det naturligtvis är svårare att leva upp till höga än låga förväntningar. För att inte säga hur mycket svårare det är att överträffa höga förväntningar. Inte sällan blir de där höga förväntningarna en hög tröskel som det man har förväntningar på snubblar på eller ens klarar att ta sig över.

Så höga förväntningar kan vara ett problem. Men samtidigt: hur underbart är det inte när man har haft höga förväntningar på något och det sedan visar sig överträffa dessa förväntningar? Den som läste mitt inlägg i förra veckan om Daft Punks Discovery noterade vilka förväntningar jag hade på duons nya platta Random Access Memories och efter att ha lyssnat på den mer eller mindre på repeat sedan den släpptes i fredags kan jag bara konstatera att den inte bara infriade förväntningarna utan överträffade dem.

Tiden får utvisa om jag kommer att hålla den högre än Discovery men såhär långt känns det som att det mycket väl kan tänkas bli så. En helt och hållet fantastisk skiva är det under alla omständigheter. En skiva så bra att det nu absolut känns som att det inte gör något att det dröjt åtta långa år sedan den franska houseduons senaste studioalbum Human After All.

House och house förresten. Daft Punks ambition är fortfarande att få oss att dansa (och det lyckas de utan tvekan med) men den här gången är det med andra medel de når dit. Precis som sina franska arvtagare Justice har de sökt sig vidare i sitt musikaliska uttryck. Och vidare betyder i bägges fall bakåt. Mot 70-talets progressiva rock och västkustrock.

Hjärtat av duons musik är alltjämt digitalt bultande i 80-talistiska färger men samtidigt har den blivit förbluffande organisk. Fler och fler analoga instrument söker sig in i ljudbilden och produktionen blir alltmer slick. Elegansen har hela tiden sedan Discovery funnits där men Random Access Memories tar även det vidare. Det är ett nära på löjligt välproducerat album, ett popalbum lika oklanderligt välljudande som det Quincy Jones skapade tillsammans med Michael Jackson.

En stor del av Daft Punks storhet ligger alltjämt i förutsägbarheten, att Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bengalter samlar ihop influenser och impulser från de mest oväntade håll och sedan väver ihop dessa till något helt eget. Jag tror att det var Dagens Nyheters Fredrik Strage som i sin recension gjorde liknelsen med Quentin Tarantino och det är en på alla sätt perfekt sådan.

Inte minst för att Daft Punk aldrig heller har varit rädda för att låna från skräpkulturen. Och precis som Quentin Tarantino lyckas de alltid få de där sinsemellan ganska spretiga referenserna och lånen att smälta samman till en perfekt och fullt naturlig enhet. Det märks att det ligger lika delar villkorslös kärlek till musik och  genialitet bakom det hela.

Det här är en skiva som är så bra in i minsta beståndsdel så att det egentligen är inte bara svårt utan också nästan känns vanvördigt att lyfta fram några enskilda låtar. Men jag ger mig i alla fall på att plocka ut några låtar som har fångat min uppmärksamhet lite extra.

Den osannolikt svängiga discodängan Get Lucky som valt ut som förstasingel från skivan behöver jag kanske inte nämna, men gör det ändå. Giorgio by Moroder, Fragments of Time och Lose Yourself To Danceär tre andra favoriter. Just nu är bäst att tillägga.

Det här är en skiva med en sådan detaljrikedom att varje genomlyssning avslöjar fler och fler lager vilket förändrar upplevelsen av den. Så favoriterna kan komma att ändras.

Giorgio by Moroder, den nio minuter långa hyllningen till duons husgud och huvudsakliga inspirationskälla Giorgio Moroder är en hyllningssymfoni av nostalgi och futurism. I Fragments of Time förvandlas duon helt oförhappandes och fullständigt överraskande till Steely Dan, en känsla som förstärks av att gästsångaren Todd Edwards inte ligger så långt ifrån Donald Fagen i röstläge och uttryck.

Och Lose Yourself To Dance är inget annat än dryga fem minuters funklycka. Sedan går det inte att gå förbi låten Touch. En åttaminuter lång historia som ständigt byter skepnad och på något vis förkroppsligar och står för allt Daft Punk är. En sorts signaturmelodi eller programförklaring helt enkelt.

Random Access Memories är redan en milstolpe inom modern musik. En sorts Sergeant Pepper för vår tid. Jag skulle kunna fortsätta mitt hyllningstal till den här skivan hur länge som helst men slutar här, men att konsatera att den här skivan får du helt enkelt missa. Den innehåller alla svar på varför det här med musik är en så fullständigt underbar uppfinning.

”Monsieur Jambier, 45 rue Poliveau, pour moi, ce sera 1 000 F”

Den 17 maj det är för mig Jean Gabin-dagen. Detta med anledning av att det var just den 17 maj år 1904 som denne en av mina absoluta favoritskådespelare genom alla tider föddes och det burkar jag uppmärksamma genom att se någon av den franske filmlegendarens filmer.

I år föll mitt val på att se om den odödliga klassikern La Traversée de Paris (eller Svart gris i Paris som den totalt osannolika svenska titeln fick bli) från 1956. Den utspelar sig 1942, mitt under andra världskriget och den tyska ockupationen av Paris. Jean Gabin här spelar målaren Grandgil som övertalas av Marcel (spelad med sedvanlig timing och älskvärdhet av Bourvil), en arbetslös taxichaufför som försörjer sig som kurir på svarta marknaden, att hjäpa till att frakta fyra resväskor fulla med kött tvärs över hela Paris till en adress i Montmartre.

Grandgil visar sig vara en slug och långtifrån medgörlig person som inte drar sig för att utnyttja situationen. Scenen där han trissar upp lönen för uppdraget med den ansvarige slaktaren monsieur Jambier (spelad av Louis de Funès) är en klassiker. Och själva uppdraget i sig är bokstavligt talat livsfarligt. Om du skulle bli upptäckt av några tyskar eller medlöpare kn det sluta riktigt illa och till råga på det behöver de genomföra förflyttningen till fots.

La Traversée de Paris är en fantastiskt underhållande film på flera plan. Den är spännande, rolig och välspelad. Storyn är enkel men filmen har fler lager än vad den först ger sken av. Manuset är välskrivet och vasst och de ledande rollfigurerna är komplexa och mångbottnade. Filmen är bara 80 minuter lång men under den tiden hinner de byta skepnad flera gånger och agera på sätt som det både går att tycka väl och illa om.

Den här dualismen och främst de negativa dragen var något som inte sågs på med helt blida ögon av den samtida publiken. Så pass kort tid efter krigsslutet ville man helst se hjältemodiga och rättrådiga figurer som kunde stå som förebilder på via duken. Några sådana finns inte i La Traversée de Paris, men det är också det som gör den så intressant. Och det är säkerligen också en av huvudanledningarna till att den fortfarande engagerar och fascinerar sin publik.

Den i bland rätt cyniska och mörka bilden av livet i det ockuperade Paris som ges i La Traversée de Paris har också med tiden fått ett rykte om att vara något av den mest realistiska och verklighetsnära skildringen i fransk film av den perioden. De ibland tvära kasten mellan humor, svartsyn och nagelbitarspänning bidrar naturligtvis till filmens styrka.

Fotot av den nattliga färden genom Paris är alldeles lysande utfört. Filmen spelades förvisso in i färg men framkallades till slut i svartvitt. Ett bra val. Det svartvita fotot med sitt dramatiska användande av skuggor ger en perfekt visuell inramning av berättelsen och bidrar definitivt till filmens starka atmosfär.

Glöm att filmens regissör Claude Autant-Lara blev nya vågen regissörernas gemensamma och speciella hatobjekt med motivering att han enligt dem var portalfigur för det de kallade ett gammalt och föråldrat franskt filmmakande. För en filmintresserad frankofil är denna film ett måste att ha sett!

Årets mest efterlängtade skivsläpp är nära

Det finns tydliga tecken på att det är många fler än jag som ser detta som årets mest efterlängtade skiva. Det har skrivits spaltkilometer i musikpressen om det sedan en tid tillbaka och när singelförsmaken Get Lucky släpptes för några veckor sedan slog den rekord på Spotify.

Och i morgon är det äntligen dags. Då släpps den hemlighetsfulla franska duon Daft Punks nya album Random Access Memories, deras första på åtta år (om man bortser från ett livealbum och soundtracket till Tron Legacy) och det blott fjärde i ordningen.

Jag vet att många anser att den sensationella debuten Homework från 1997 är gruppens hittills bästa skiva. Jag gillar den också skarpt och det går absolut inte att underskatta hur viktig och inflytelserik den var för den moderna dansmusikens utveckling.

Men för mig är uppföljaren Discovery från 2001 duons odiskutabelt bästa skiva och största mästerverk. Hittills är det säkrast att tillägga, jag har höga förväntningar på den nya skivan. Och så här inför det stundande albumsläppet vill jag slå ett extra slag för just Discovery.

Homework var kanske mer anarkistiskt, vildsint och totalt nyskapande men i mina öron var det i vissa stunder ett aningen valpigt album. Under de fyra åren som passerade mellan debuten och uppföljaren hann Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter, som ljudgenierna bakom Daft Punk heter,  förädla och utveckla sitt sound.

Discovery bygger vidare på samma idéer som fyllde Homework men bjuder på betydligt vuxnare och mer sofistikerade tongångar och melodier. Det är ett tidlöst och modernt album, något som bland annat yttrar sig i att vilken som helst av låtarna på Discovery lika gärna hade kunnat vara gjord i dag och inte 2001. Soundet på den här skivan har inte åldrats en sekund.

Något som verkligen imponerar med Discovery är spännvidden i musiken. Här trängs intergalaktisk funk (Short Circuit) och rymddisco (One More Time) med 70-talistisk konstrock (Nightvision), skrikande hårdrocksgitarrer som hämtade från 80-talet (Aerodynamic), utomjordisk svängig filterhouse (Superheroes) och upphackade futuristiska dansrytmer (Harder Better Faster Stronger). Lägg därtill den vackra rymdsymfonin Verdis Quo som är som ett musikaliskt kärleksbarn med Giorgio Moroder och Johann Sebastian Bach som föräldrar. Syntpop från 80-talet möter klassik musik från barocken är ett annat sätt att uttrycka det.

För att förstå hur bra den här skivan är det bara att beakta den brutalt starka kvartetten av inledande låtar: One More Time, Aerodynamic, Digital Love och Harder Better Faster Stronger. Fyra sinsemellan mycket olika låtar som sammantaget innehåller en mängd av infall, idéer och musikalisk genialitet som de flesta andra artister och grupper endast kan drömma om att uppnå under en hel, lång karriär.

Discovery kännetecknas av en elegans och ett sväng som är få förunnat att uppnå. Jag har svårt att se att något annat än ett franskt band skulle kunna göra det. Men så brukar också Daft Punk räknas som pionjärer inom det som kallas The French Touch. Jag håller tummarna för att Random Access Memories visar sig vara en platta av samma eller liknade kaliber. Det blir inte lätt att toppa detta.

Och det är klart. Om den nya skivan skulle visa sig vara en besvikelse så är det bra att fortsätta att lyssna på Discovery. Det har jag gjort otaliga gånger sedan 2001 och det kommer jag förmodligen att göra oavsett. Jag tycks helt enkelt inte kunna bli less på den.

Fängslande och atmosfärrik noir med ekon av mästaren Melville

Först och främst, försök att bortse från den usla ”svenska” titeln. Paris by Night, är något man förväntar sig att läsa på ett vykort men som titel på en av de bästa thrillerfilmerna som du kan se just nu, den släpptes på svensk dvd i förra veckan, är den naturligtvis helt förkastlig. Den franska originaltiteln Une nuit är kanske inte heller den vassaste eller mest säljande, men definitivt bättre. Om inte annat är det en korrekt beskrivning av vad det handlar om. Filmen utspelas nämligen under loppet av en natt.

I centrum i den på ytan enkla handlingen står polisen Simon Weiss. Han arbetar på sedlighetsroteln vid parispolisen och glider natten igenom runt och försöker hålla koll på den undre världen. Just den här kvällen har han fått en ny parter, eller snarare chaufför som skjutsar honom mellan nattklubbar och ljusskygga etablissemang.

Simon Weiss är en principfast men samtidigt korrumperad polis, det står snabbt klart och under nattens lopp konfronteras han med såväl smågangsters som polisens internutredare som har honom under uppsikt. Det blir en händelserik natt och våldet och en våldsam uppgörelse tycks hela tiden ligga på lut. Men Paris by Night är inte den dussinthriller som beskrivningen kanske skvallrar om.

Den saknar egentligen riktiga actionscener men är synnerligen spännande och intensiv ändå. Regissören Philippe Lefebvre jobbar skickligt med stämningsskapande och skruva upp spänningen på annat sätt. Den utmärkta dialogen och fina skådespelarinsatser, Roschdy Zem är smått briljant i rollen som Simon Weiss, bidrar också till att göra filmen så bra. Inspelad på plats, på riktiga nattklubbar och barer och med sin autentiska ton har den en dessutom en realism som ger den extra skärpa och udd.

Det finns en stil, elegans och melankoli i Paris by Night som åtminstone för mina tankar till den franska gangsterthrillerns mästare, Jean-Pierre Melville. Kanske allra främst då hans Bob le Flambeur från 1956. Riktigt så bra är inte Paris by Night men det är något i personteckningarna i den som liknar Bob le Flambeur på ett mycket tilltalande sätt. Och att jag ens jämför med och drar paralleller med den är i sammanhanget rejält beröm. Jean-Pierre Melville är en av mina absoluta favoritregissörer och Bob le Flambeur är i mitt tycke av hans bästa filmer.

Paris by Night gick lite i tysthet direkt till dvd här i Sverige. Jag tycker att det är en underskattad liten pärla som hade förtjänat större uppmärksamhet och att visas på stor duk.

Champion de France!

Det har sett en aning skakigt ut till och från de senaste omgångarna men efter en härlig och överlag stabil seger med 1-0 borta mot Lyon står det äntligen helt klart: Paris Saint-Germain är för första gången sedan säsongen 93/94 franska mästare i fotboll. Väntan har med andra ord varit lång för oss fansen. Dock inte riktigt så lång i mitt fall. Min kärleksaffär med Paris Saint-Germain inleddes när jag den 8 maj 1996 på tv såg laget vinna finalen i Cupvinnarcupen mot Rapid Wien. Med några få undantag har tiden mellan de två senaste seriesegrarna varit en tid full av besvikelser. Några titlar i de inhemska cuperna har varit det enda att verkligen glädjas åt och jag kommer med skräck ihåg hur illa säsongen 2007/2008 höll på att sluta. Då klarade laget nytt kontrakt först i den sista omgången efter att ha legat under nedflyttningsstrecket med bara två omgångar kvar att spela. Och det var alltså bara fem år sedan. Men alla dessa sorger och bedrövelser betyder absolut ingenting en sådan här kväll. Jérémy Ménez såg med sitt mål i början av den andra halvleken till att åtminstone för en stund radera ut alla de där bittra minnena.

Att seriesegern bärgades i just Lyon gör dessutom inte saken sämre. Självklart hade ett avgörande på hemmaplan varit att föredra men bortsett från Stade Vélodrome i Marseille kan jag inte tänka mig ett bättre ställa att vinna på än inför ett extatiskt Parc des Princes.

Det har varit en tuff tid att vara passionerad PSG-supporter men just nu känns det tveklöst som att det har varit värt det. Varenda sekund av det dessutom. Och alla besvikelser gör ju bara framgångarna så mycket härligare. Förhoppningsvis är detta bara början på en lång storhetstid. Ici c’est Paris!

Obehag och svart humor i starkt franskt drama

Dagen före sin 42-årsdag är det som om att Antoine får nog. Plötsligt och till synes helt utan anledning brister han ut i en lång rad av spydigheter och elakheter under ett möte med en av de för den reklambyrå han jobbar på viktigaste kunderna. Och det är bara början.

Hans märkliga beteende fortsätter när han på kvällen kommer hem till sin familj. Och på den fest som hans fru ordnat åt honom på själva födelsedagen. Antoine är elak och otrevlig mot allt och alla och stämningen blir snart riktigt obehaglig. Det verkar som om att han på kortast möjliga tid vill rasera det välordnade och välbärgade liv han har skapat åt sig själv och sin familj. Men varifrån kommer detta beteende?

Så kan man kortfattat beskriva handlingen i det fängslande och intensiva franska dramat Ödesdigra dagar (Deux jours à tuer) från 2008. Den är regisserad av Jean Becker och på många sätt en enmansföreställning av Albert Dupontel, en skådespelare om jag ofta upplevt som en aning endimensionell men som här visar han upp en helt annan sida av sig själv.

Han är fullständigt trovärdig i den komplicerade rollen som den självförbrännande Antoine och bär med tanke på att han är med i varje scen filmen på sina axlar. Det finns naturligtvis en överhängande risk för att den här typen av rolltolkning faller över i överspel men Albert Dupontel lyckas med hjälp av Jean Beckers känsliga personregi skickligt manövrera sig bort från den fallgropen.

Att dessutom Marie-Josée Croze, en i mina ögon grovt underskattad skådespelare som borde vara betydligt mer känd än vad hon är, finns med i filmen i rollen som Antoines hustru gör naturligtvis inte saken sämre.

Jag har redan varit inne på det i min beskrivning av filmens handling, det vilar en obehaglig stämning över Ödesdigra dagar och inledningsvis är det lätt att som åskådare sitta där med en klump i magen. Det finns heller ingen egentlig startsträcka att så att säga lugnt komma in i handlingen utan Jean Becker kastar kompromisslöst in åskådaren i händelseförloppet.

Häri ligger dock också mycket av filmens styrka. Att vi inte får någon som helst bakgrundsbeskrivning eller tillstymmelse till förklaring till det som sker framför våra ögon gör det hela bara ännu mer fängslande. Samtidigt finns det ett stråk av en svart humor i Antoines beteende vilket ger lite andrum i allt det jobbiga.

Min huvudsakliga invändning mot filmen är att den är lite för kort, bara omkring 80 minuter. Jag gillar som sagt att vi inte får någon bakgrund i inledningen av filmen men jag hade gärna sett att karaktärerna hade fått utvecklas ännu mer lite senare i händelseförloppet. Slutet är också en aning korthugget och abrupt och hade kunnat utvecklas en del. Men i det stora hela gillar jag den här filmen och vill naturligtvis därmed skicka med en uppmaning till dig, kära läsare, att ta chansen att se den.

Visuellt storslaget men gubbsjukt och grunt om den store konstnären och hans musa

Andra har redan dragit parallellerna och det är bara att instämma. Gilles Bourdos film Renoir (som gick upp på svenska biografer i går) är i vissa stunder bara som ett avsnitt av den kontroversiella och hårt kritiserade danska tv-serien Blachman förklätt som en finkulturell film.

Det är klart att det inte är helt och hållet omotiverat att visa en naken kvinnokropp i en film som handlar om en konstnär som ofta hade just nakna kvinnor som motiv, men när som här de manliga huvudkaraktärerna ingående och kvasifilosofiskt får kommentera och recensera den, dessutom vid upprepade tillfällen, börjar åtminstone jag att skruva mig av obehag i biofåtöljen.

Saken blir naturligtvis inte bättre av att objektet ifråga ska föreställa 15 och en av själva huvudkaraktären dryga 70. Tyvärr så är detta inte det enda problem som den här filmen lider av utan kanske bara ett symptom av det. Det ska vara en film om den store konstnären och hans musa, men musan blir aldrig annat en just det objekt hon är i scenerna som jag just har beskrivit.

Regissören Gilles Bourdos visar inget egentligt intresse för henne, förutom i eftertexten där han upplyser om att hon dog okänd och bortglömd och antyder att han tycker att det inte borde ha varit så. Synd då att han i de 110 minuter film som föregår eftertexterna inte har gjort särskilt mycket för att lyfta fram henne och hennes roll för de två konstnärliga genierna som är de som står i centrum för Gilles Bourdos uppmärksamhet.

Renoir utspelas 1915 i ett underskönt Cagnes-sur-Mer. Den berömde impressionistmålaren Pierre-August Renoir befinner sig på ålderns höst och i en besvärlig situation. Hans hustru har nyss avlidit och själv är han svårt plågad av artros, så svårt att han nästan inte kan måla längre. Men han kämpar trots det på. Och en dag dyker den 15-åriga flickan Andrée Heuschling upp på hans gård och erbjuder sina tjänster som modell.

Renoir tackar ja till erbjudandet och den unga flickans närvaro tycks ge honom en nytändning. När sedan sonen Jean, som senare skulle bli berömd filmregissör (jag har skrivit om tre av hans filmer, Den stora illusionen, Spelets regler och La Marseillaise , tidigare här på bloggen), återvänder till fäderneshuset efter att ha stridit i det pågående första världskriget men blivit svårt sårad i sitt ena ben inleds en sorts triangeldrama. Han fattar nämligen tycke för den unga Andrée, eller Charlotte som hon sedermera skulle komma att kalla sig.

Det är främst på manus- och reginivå som Renoir brister. I övrigt har den en del förtjänster. Skådespelarna gör vad de kan utifrån de förutsättningar de har haft att jobba och Michel Bouqet och Christa Theret i rollerna som Renoir den äldre respektive Andrée Heuschling är särskilt bra. Men den egentliga huvudrollen i filmen har ljuset och den vidunderligt vackra naturen och landskapet.

Filmen är så fantastiskt vackert fotograferad att man har överseende med en del av bristerna, men inte alla. Jag kan inte sticka under stol med att den överhängande känslan jag har med mig ut ur salongen är den av besvikelse. Det hade kunnat bli en riktigt bra film av den här historien, men i Gilles Bourdos klumpiga regihänder blir det inte mer än förvisso vackert, men gubbsjukt och grunt. Renoir ger ingen fördjupning när det gäller någon av de skildrade personerna.

Avslutningsvis en kul detalj när det gäller arbetet med Renoir. Gilles Bourdos tog hjälp av en dömd konstförfalskare när det gällde att återskapa Renoirs målande i filmen.

Om du vill se en riktigt bra film om förhållandet mellan en konstnär och hans musa så råder jag dig att kolla in Jacques Rivettes på alla vis mästerliga och märkvärdiga fyratimmarsfilm Den sköna satmaran (La belle noiseuse) från 1991.

Skamlöst underhållande om en moralens väktare

Nu ska det handla om en verklig fransk klassiker. Moralens väktare i St. Tropez (Le Gendarme de Saint-Tropez) från 1964 i regi av Jean Girault och med Louis de Funès i huvudrollen, den första delen i den i Frankrike ohyggligt populära filmserien om den koleriske (såklart, det är ju ändå en de Funès-roll vi pratar om) och rättrådige polismannen Ludovic Cruchot.

Med solljuset och den försiktiga och lätt spirande vårvärmen såhär års följer ofta för mig en lust att se en viss typ av lättsamma och humoristiska filmer, gärna just gamla klassiker, och Moralens väktare i St. Tropez passar alldeles utmärkt in på den beskrivningen. Det är en sådan där film som alltid får mig på gott humör.

Filmen inleds med att Cruchot blir befordrad och dessutom flyttas från en liten by i bergen i Hautes-Alpes till flashiga Saint-Tropez. Mötet mellan den intensive paragrafryttaren från landet och de avspända och kanske lite mer världsvana kollegorna i den berömda turiststaden innebär minst sagt en kulturkrock och att Ludovic Cruchot hamnar i den ena dråpliga situationen efter den andra. Som sagt: en typisk de Funès-rulle.

Men det finns en sidohistoria som ger extra krydda åt det hela. Cruchot har nämligen med sig sin vackra tonårsdotter Nicole i flytten och hon drar genast till sig uppmärksamhet från ortens trendiga innegäng. För att bli fullt accepterad av dem ljuger hon ihop en betydligt mer spännande bakgrund åt sig själv och sin far, en lögn som ska visa sig få konsekvenser.

Humor är en färskvara och komedin är en genre som åldras snabbt och sällan särskilt väl. Det är något som har drabbat även Moralens väktare i St. Tropez. Mycket i den känns fruktansvärt daterat och förlegat, inte minst kvinnosynen, men jag tycker ändå att den håller ganska bra. Den glada och uppsluppna stämningen, De Funès komiska timing och det rappa berättartempot är viktiga beståndsdelar, men man ska heller inte den fond som det soldränkta och varma 60-tals Saint-Tropez utgör.

Vilka miljöer, kläder och färger! Och så musiken på det. I videoklippet här ovan kan du se och höra Geneviève Grad, som spelar Nicole, framföra låten Do you, do you, do you Saint-Tropez som liksom själva filmen blev en stor hit. Det klippet är ett ypperligt argument för att den här filmen, trots en del brister, ändå är helt oemotståndlig.

Moralens väktare i St. Tropez blev 1964-års största inhemska framgång på den franska biograferna med sina 7 miljoner sålda biljetter. Totalt gjordes det 6 filmer om Ludovic Cruchot. Jag kommer säkert att få anledning att återkomma till de övriga.