En seger kvar…

Trots århundradets kanske sämsta domarinsats, knackigt spel och två hårresande målmissar blev det seger med 1-0 för PSG borta mot Evian. Javier Pastore avgjorde med ett synnerligen vackert mål. Därmed är försprånget ner till jagande Marseille fortsatt nio poäng. I praktiken tio tack vare den överlägsna målskillnaden. Fyra omgångar återstår vilket betyder att PSG kan säkra det efterlängtade mästerskapet redan mot Valenciennes nästa söndag. Seger i den matchen räcker. Såvida inte Bastia skulle skrälla i Marseille på lördag och vinna. Då är saken klar utan att PSG ens behöver spela.

Läget inför matchen mot Valenciennes hemma på Parc des Princes kompliceras dock av den där usla domarinsatsen jag inledde inlägget med att nämna. PSG råkade ut för tre (!) utvisningar och har därmed avstängningar att vänta. Den första utvisningen är det inget att säga om, Marco Verratti hade i själva verket kunnat bli utvisad tidigare. Men de övriga två, på David Beckham och Salvatore Sirigu var rena skämtet. Med tanke på att Thiago Motta redan är avstängd kan avsaknaden av Verratti bli kännbar där på mittfältet. När det gäller Sirigu är det så klart att avbräck men på målvaktssidan finns trots allt ett rutinerat alternativ i Nicolas Douchez, så i det avseendet är jag inte orolig. Och alldeles oavsett ska trots allt PSG kunna klara av att besegra Valenciennes. Vore härligt om man lyckas slå in redan den första matchbollen så att firandet kan dra igång vid ungefär den här tiden nästa vecka. Paris est magique!

Tiden går fort när man har roligt!

I dag är det firartag som gäller här på bloggen. BleuBlancRouge fyller 2! Att det skulle vara exakt två år sedan i dag som jag satte mig ner och skrev det där första inlägget känns smått overkligt. Men det är det. Beviset finns i almanackan. Jag ska väl inte sitta här och påstå att det känns som om det var i går heller, det har trots allt hänt en del sedan premiärinlägget, men två år…det låter otroligt långt när jag tänker på det. Men det är väl återigen bara att konstatera att talesättet stämmer: tiden går fort när man har roligt. Och lika roligt är det fortfarande att sätta sig ner och sätta ord på min livsresa genom frankofilin och dela med mig av mina intryck längs vägen. Och lika kul är det att ta del av er läsares funderingar kring det jag skriver här. Så stort tack till er som har hittat hit, läst och kommenterat under de här två åren. Hoppas att vi får möjlighet att fortsätta med detta i många år till. Nu ska jag fira tvåårsdagen med att titta på fransk film och njuta av några franska ostar som jag inhandlade igår.

Ett senkommet tv-tips inför kvällen

Det är verkligen i senaste laget, jag vet, men jag vill ändå slå ett slag för den belgiskfranska filmen Baronerna (Les Barons) från 2009 som visas på SVT2 i kväll men start 22.45. Inte för att det är någon totalt omistlig film för det är det inte, men den har onekligen något lite extra som gör att den trots allt sticker ut från mängden.

Detta något lilla extra fick dessutom belgarna att en masse bege sig till biograferna för att se filmen och det ledde till att den slog publikrekord på hemmaplan. I övriga världen har det dock varit tråkigt tyst om den. Här i Sverige har den visats på tv en gång tidigare och i kväll ges alltså chansen att se den igen.

Baronerna utspelas i ett nutida Bryssel. I centrum för berättelsen står tre unga män med nordafrikanskt ursprung. De är bästa vänner ända sedan barndomen och det kallar sig själv för baronerna. Deras livsfilosofi är enkel: de vill göra så lite som möjligt och helt bara sitta still och fundera och filosofera. De har nämligen en teori om att livet består av ett begränsat antal steg, alltså rent fysiska fotsteg, och de vill hushålla på sina för att därför få längre liv.

Fast det där med att de inte vill göra något alls är en sanning med modifikation. Filmens centralgestalt Hassan drömmer om att bli komiker, men vågar inte säga något om det till sin traditionalistiska pappa, och är dessutom hemligt kär i en av de bästa polarnas syster Malika som är firad nyhetsuppläsare på tv, något som han heller inte vågar prata högt om. Två saker som naturligtvis komplicerar vardagen för Hassan. Och så är det naturligtvis det där med livet självt. Det har ju en tendens att komplicera saker och ting och tvinga fram ändrade planer. Och det gör det även för baronerna.

Baronerna har massor av charm och en skön sådan där typisk independentstämpel över sig. Regissören Nabil Ben Yadir imponerar med ett härligt och infallsrikt bildspråk och filmen är full av snygga och coola bildlösningar med drag av såväl Quentin Tarantino och Guy Ritchie.

Kanske mer av den senare när jag tänker efter. Berättartempot är rappt och manuset bjuder på en hel del svart och milt ironisk komik. Samtidigt som det också finns ett stråk av allvar i det hela. Men i huvudsak är det en underhållningsfilm. Och underhållande är Baronerna. Den är absolut inte fläckfri, men tillräckligt bra för att lägga halvannan timme av ditt liv på.

Se en synnerligen litterär film på Världsbokdagen

I dag den 23 april är det Världsbokdagen. Det bästa sättet att uppmärksamma detta är naturligtvis att läsa en bok. Tyvärr så har jag för egen del ingen ny läsupplevelse att berätta om. Den som följer den här bloggen vet säkert vid det här laget att det där med bokläsandet är något av ett ständigt dåligt samvete för mig. Av olika anledningar anser jag mig inte riktigt ha tid att läsa i den utsträckning som jag skulle vilja göra, vilket gör att det tar lite tid för mig att ta mig igenom de böcker jag trots allt läser.

Men för dig som precis som jag av olika anledningar inte anser dig ha tid att läsa så mycket vill jag såhär på Världsbokdagen slå ett slag för en på många sätt mycket litterär film. Bakom stängda dörrar som den heter här i Sverige (Dans la maison i original) är regisserad av alltid intressante François Ozon och något av det mest spännande och intrikata som finns att se på svenska biografer just nu. Det är en mångbottnad och oavbrutet fängslande historia om en bitter, misslyckad författare som arbetar som lärare i franska på ett gymnasium.

Germain som han heter ondgör sig gärna inför sin fru Jeanne över den dåliga nivå som han tycker att hans elever håller, men så får han en uppsats av den nye eleven Claude i sina händer och blir genast som trollbunden. Uppsatsen är en voyeuristisk skildring av en klasskamrats familjeliv och avslutas med ett retsamt ”fortsättning följer”.

Germain imponeras av den talang för skrivande som Claude visar upp, men fängslas nästan ännu mer av själva berättelsen. Han inser det olämpliga i det hela men kan ändå inte låta bli att uppmana Claude att fortsätta att skriva och blir själv alltmer deltagande i projektet. Gränsen mellan verklighet och fiktion börjar ganska snart att suddas ut och man anar obehagliga konsekvenser runt hörnet.

Bakom stängda dörrar är ännu en utomordentligt smart och fascinerande film av François Ozon, som mer och mer framstår som en av fransk films mest intressanta och personliga regissörer. Det som kanske imponerar allra mest hos honom är att han tycks behärska alla filmiska uttryckssätt, och han rör sig ledigt mellan dem i sina filmer.

När det gäller den här filmen har han i intervjuer själv nämnt Woody Allen och Alfred Hitchcock som sina huvudsakliga influenser och det är bara att han har lyckats förvalta dessa influenser väl. Här finns den Hitchcocklika spänningsstegringen kryddad med Allens neurotiska intellektualiserande och humor. Men filmen bär också tydliga lån från Pier Paolo Pasolinis fascinerande Theorema från 1968.

En självklar risk när det gäller en film med den här ambitionsnivån på det teoretiska planet, inte minst de litterära referenserna duggar fritt, och med en sådan här handling är att det hela känns konstruerat och distanserat men det gör aldrig Bakom stängda dörrar.

François Ozon håller full kontroll över sin berättelse, inte minst formmässigt. Övergångarna mellan dikt och verklighet, han varvar mellan ramhandlingen och dramatiseringar av Claudes uppsatser, är så gott som sömlösa och fantastiskt eleganta. Skådespelet är stramt hållet men ändå dynamiskt och hela ensemblen gör ett mycket gott jobb, även om jag samtidigt vill framhålla rutinerade Fabrice Luchini och Kristin Scott Thomas, som spelar Germain och Jeanne, och nykomlingen Ernst Umhauer i rollen som Claude speciellt.

Bakom stängda dörrar är full av spännande och snygga bildlösningar och den avslutande scenen är sensationell. Det är en film av den typen som letar sig in under skinnet på åskådaren och stannar kvar i tankarna långt efter det att eftertexterna har slutat rulla och det är enligt mig ett riktigt gott betyg.

Förtrollad av Jaoui

Nu har jag äntligen varit på bio och sett Agnès Jaouis efterlängtade nya film Förtrollad av Paris. Innan jag ger mig in på min recension av den är det en sak som måste göras. Vi måste prata om titeln. Mitt råd är att dra ett stort streck över den. Det är helt enkelt bara det senaste exemplet i raden av märkliga, fåniga och långsökta svenska titlar som försöker åka snålskjuts på något annat.

I det här fallet är titeln dessutom direkt missvisande. Förtrollad av Paris är naturligtvis en säljande titel (vilken frankofil har inte blivit förtrollad av Paris?), men den har ingen egentlig täckning i filmen. Jag förstår att det hade varit svårt att behålla originaltiteln Au bout du conte men vad hade det varit för fel på den svenska titeln Vid sagans slut, eller något liknande?

Det hade varit en titel som bättre beskrivit vad det här är för en film. Men nu är det som det är. Förvänta dig ingen Förtrollad av Paris av Förtrollad av Paris om du förstår vad jag menar. Det du kan förvänta dig, och det är ju trots allt det viktigaste, är dock en återkomst till högform av Agnès Jaoui efter Det regnar alltid i Provence (Parlez-moi de la pluie i original) från 2008.

Jag skriver återkomst till högform eftersom jag blev tämligen besviken på den. Inte för att den skulle vara så oerhört dålig, jag tycker att det är en helt okej film, men för att mina förväntningar på den var enorma efter hennes två tidigare mästerverk till filmer, I andras ögon (Le goût des autres) från 2000 och Se mig (Comme une image) från 2008.

Den som har sett någon eller några av hennes tidigare filmer kommer att känna igen sig i Förtrollad av Paris, även om den bryter lite ny mark i hennes filmografi. I vanlig ordning har hon skrivit filmens manus i samarbete med den ständige parhästen Jean-Pierre Bacri (de båda spelar dessutom som vanligt två av de ledande rollerna).

Jag vet inte om det beror på att de på det privata planet har separerat efter ett mångårigt förhållande, men den här gången har de tagit ut svängarna en hel del när det gäller form och berättande. Grunden i Förtrollad av Paris är förvisso densamma som i Jaouis tidigare filmer, det är en både karaktärs- och intrigdriven film där berättelsens fokus snyggt och ledigt flyttas mellan de flera olika karaktärer som handlingen kretsar kring, men den här gången kryddas realismen och den vardagsnära och naturalistiska tonen med flera snyggt invävda och smarta lån och referenser från sagornas värld.

Sagolånen fungerar som ett mycket effektivt sätt att förstärka filmens ironiska ton mot de orealistiska och just sagoskimrande förväntningarna på den stora och himlastormande kärleken som flera av karaktärerna har. De färgstarka sagoinslagen och att Jaoui/Bacri den här gången genom några excentriska rollfigurer tar ett steg bort från skildringarna av ”vanligt” folk som präglat deras tidigare filmer till trots är Förtrollad av Paris en lågmäld och varm liten pärla till film om ett antal människors drömmar och tillkortakommanden när det gäller relationer.

Den är rolig, vass och har mycket hög igenkänningsfaktor. Förtrollad av Paris når kanske inte upp i samma nivå som I andras ögon, som jag alltjämt anser vara hennes bästa film, men den är definitivt ännu ett styrkebesked från Agnès Jaoui.

Drömmen om ett mirakel

Mannen på bilden heter Vincent Guérin och bilden är tagen den 15 mars 1995. Han har just avgjort ett kvartsfinalmöte i Champions League genom att hemma på Parc des Princes slå in 2-1 för sitt Paris Saint-Germain. Motståndet? Det stod Barcelona för. Efter att ha klarat 1-1 på bortaplan i den första matchen så innebar Vincent Guérins mål i returmötet att PSG avancerade till semifinal. Sedan det där mötet i mars 1995 har PSG och Barcelona inte stött på varandra i Champions League-sammanhang. Förrän nu vill säga. I kväll finns chansen att skriva ett nytt gyllene blad i klubbens historia. Frågan är helt enkelt om det finns någon ny Vincent Guérin i dagens PSG? Efter den sena kvitteringen till 2-2 i hemmamötet på Parc des Princes i förra veckan så lever i alla fall drömmen fortfarande. Men man ska samtidigt ha klart för sig att om PSG skulle lyckas slå ut Barcelona även den här gången så vore det än flera gånger större prestation än 1995. Faktiskt inget annat än ett mirakel. Det sunda förnuftet säger att matchen i kväll kommer att sluta 3-0 eller något liknande till Barcelona, men samtidigt klamrar jag  mig fast vid hoppet om en annan utgång. Inte minst för att PSG i förra veckans match  visade att man faktiskt kan utmana Barcelona. Det oavgjorda resultatet var förvisso rättvist men om PSG hade fått utdelning på någon av sina många fina chanser i den första halvleken så är jag övertygad om att det mycket väl hade kunnat bli vinst. Och om PSG kan göra en lika bra bortamatch som man gjorde mot Valencia i åttondelsfinalen då är det alls inte omöjligt att rubba mäktiga Barcelona, inte ens på deras hemmaplan. Men då måste allt stämma.

Det är såhär några timmar före avspark lite osäkert när det gäller två verkliga nyckelfaktorers, en i varje lag, medverkan. Rapporterna talar om att Lionel Messi inte kommer att starta matchen för Barcelona medan Thiago Silva ska vara frisk nog för att spela från start i PSG. Om det blir så stärker det definitivt chanserna för PSG. Om det i stället skulle vara tvärtom, att Messi kommer till start medan Silva tvingas nöta bänk för PSG, då talar i stort sett allt för en ganska smidig kväll för Barcelona. Jag väljer alldeles oavsett att se bilden på Vincent Guérin som en lyckoamulett. Allez, PSG! Make history som klubbens slogan inför matchen i kväll lyder.

The French King of Cool – 80 år i dag

Jag lyfter på hatten och ber att få gratulera en av den franska filmens mest emblematiska skådespelare genom tiderna, Jean-Paul Belmondo, som alltså idag fyller 80 år. Om Steve McQueen var den amerikanska filmens The King of Cool så var definitivt Jean-Paul Belmondo hans franska motsvarighet.

Det självklara valet när det gäller att hylla den levande legendaren på 80-årsdagen hade kanske varit att plocka fram de två filmer som är allra mest berömd för, för nog är det väl så att de allra flesta förknippar honom med hans rollprestationer i Jean-Luc Godards nouvelle vague-klassiker Till sista andetaget (A bout de souffle) från 1960 och Tokstollen (Pierrot le Fou) från 1965?

Jag väljer dock att gå en annan väg och lyfta fram en annan film, och samtidigt också slå ett slag för en av mina absoluta favoritregissörer, nämligen Ställd mot väggen (Le Doulos) från 1962 i regi av den franske gangsterfilmens mästare Jean-Pierre Melville.

Ställd mot väggen är en suveränt iscensatt, intrikat och atmosfärrik film som kanske inte är så allmänt känd här i Sverige men som borde vara obligatorisk att se för alla som uppskattar inte bara fransk sådan utan kriminalfilm överhuvudtaget. Bara en sådan sak som att Quentin Tarantino hyllar den och vid flera tillfällen har nämnt det välskrivna och lite snåriga manuset som en av de huvudsakliga inspirationskällorna till sin debutfilm De hänsynslösa (Reservoir Dogs) borde räcka som argument för att kolla upp den här filmen.

Det finns flera gemensamma beröringspunkter mellan De hänsynslösa och Ställd mot väggen. I båda filmerna kretsar en hel del av handlingen kring ett rån som när filmen inleds redan är begånget och som man sedan aldrig får se och dessutom spelar oklarheterna kring en eventuell polisinformatörs roll (Doulos är för övrigt fransk slang för just tjallare eller informatör) i det hela en viktig roll i handlingen.

Handlingen kretsar främst kring två hårdhudade och tuffa herrar, Maurice och Silien (spelade av Serge Reggiani respektive Jean-Paul Belmondo som båda gör mycket starka rollprestationer) och det gäller att hänga med i svängarna för Jean-Pierre Melville utmanar åskådaren genom att korsklippa berättelsen så att den skildrar händelseförloppet växelvis ur de två herrarnas synvinklar.

Som i så många andra av Jean-Pierre Melvilles filmer är ett genomgående tema i filmen lojalitet, kamratskap och hederskodex i kriminella kretsar och liksom i hans övriga filmer är det lika svårt för oss åskådare som karaktärerna i berättelsen att veta vem man kan lita på och vem som talar sanning eller ljuger. Att detta lite paranoida och cyniska drag i hans konstnärskap bottnar  i hans egna upplevelser från sin tid i den franska motståndsrörelsen under det andra världskriget är de flesta Melvilleexperter tämligen ense om.

Ställd mot väggen är absolut en bra startpunkt för den som kanske för första gången närmar sig Jean-Pierre Melvilles filmografi. Det är inte hans allra bästa film men den innehåller alla de ingredienser som gör hans bästa filmer så förtvivlat bra. Även om han egentligen inte helt klockrent kan sägas tillhöra nya vågen-regissörerna så har han en hel del gemensamma intressen med de främsta inom den rörelsen.

Hans filmer har alla tagit djupa intryck av den amerikanska filmen, främst film noir, men bottnar samtidigt på ett mer tydligt sätt än nya vågen-filmerna i en äldre fransk filmtradition, inte minst 30-talets så kallade poetiska realism. Men även om Melville kanske främst blickade bakåt när det gäller sina influenser så är hans blandning av och vad han gör med dem helt och hållet framåtskridande. Återigen en solklar parallell till Quentin Tarantino med andra ord.

Men även om Jean-Pierre Melville på vissa sätt är en föregångare till Quentin Tarantino så finns det naturligtvis mycket stora skillnader mellan dem också. Det skiljer trots allt 30 år mellan exempelvis Ställd mot väggen och De hänsynslösa, 30 år av utveckling när det gäller såväl teknik som estetik.

Jean-Pierre Melville berättar oerhört mycket mer återhållsamt och långsamt och är synnerligen sparsam när det gäller användandet av musik. Den musik som förekommer i Ställd mot vägen är visserligen cool så det räcker, men samtidigt tidstypisk och inte alls så anakronistisk som den som QT brukar använda sig av i sina filmer.

Tyvärr så finns det också några mindre trevliga och fräscha drag i Ställd mot väggen. Jean-Pierre Melville anklagades då och då för att vara misogyn och den här filmen ger vatten på kvarn till de anklagelserna. De tre kvinnliga rollfigurer som kommer till tals i filmen är alla tre tämligen osympatiska och skildras på ett övervägande negativt sätt. Det är en nästan uteslutande maskulin värld helt och hållet på männens villkor han skildrar i sina filmer. När det gäller genusfrågan var han tyvärr ingen framåtskridare.

Men männen och maskuliniteten skildrar Melville bra, mångbottnat och fängslande och i hans regi svarar Jean-Paul Belmondo i Ställd mot väggen för en av sin karriärs främsta rollprestationer. Återigen grattis på 80-årsdagen, Frankrikes King of Cool!

Om du önskar dig en bra bok så…

Alla har vi väl någon gång i livet fantiserat över skulle hända om vi fick en riktigt, riktigt stor summa pengar. Vad vi skulle kunna göra för de pengarna och vilka drömmar vi skulle kunna förverkliga. Det kan vara nog så förföriska drömscenarion som målas upp men samtidigt brukar i alla fall jag alltid landa i frågeställningen om obegränsat med pengar verkligen skulle leda till lycka. Allt går trots allt inte att köpa för pengar.

Allt jag önskar mig (La liste de mes envies i original) av Grégoire Delacourt tar sig an den frågeställningen, Den handlar om en person som vinner en hiskelig summa pengar på ett lotteri, i detta fallet 18 miljoner euro, och därmed rent konkret ställs inför funderingarna kring vad det skulle innebära att ha så mycket pengar, vilka konsekvenser det skulle få i det vardagliga livet.

Huvudpersonen Jocelyne är en medelålders kvinna som överlag är nöjd med sitt liv, med undantag för några enstaka tragiska händelser i det förflutna som alltjämt är som ömmande sår för henne. Hon bor i Maximilien Robespierres födelsestad Arras i Pas-de-Calais, är gift sedan länge och driver en liten, oansenlig sybehörsbutik.

För sitt eget höga nöjes skull driver hon också en blogg om sömnad, en blogg som lite i tysthet fått en icke oansenlig skara följare. Hennes liv puttrar helt enkelt på och går sin lugna, gilla gång. Tills det att hon övertalas av två väninnor att spela på lotto – och vinner de där 18 miljonerna. Euro, alltså.

Hon beslutar sig för att inte berätta för någon att det är hon som vunnit, inte ens för sin man och dessutom avvakta med att lösa ut vinsten. Allt för att i lugn och ro fundera igenom situationen. Utan att veta att de där pengarna alldeles oavsett kommer att få konsekvenser i hennes tillvaro.

Allt jag önskar mig är en fantastisk liten bok, och med liten syftar jag på att den är ganska kort, bara 189 sidor. Men på de där 189 sidorna lyckas Grégoire Delacourt fånga bara så mycket klokskap, värme och mänsklighet. Det där med jämförelser är ett lite lurigt kapitel, det kan bli väldigt fel eftersom de upplevelser man får av att läsa något är högst subjektiva, men jag skulle vilja likna Grégoire Delacourt vid en Paolo Coelho minus inslagen av andlighet och new age.

Allt jag önskar mig är lika tänkvärd, gripande och sedelärande som Paolo Coelho kan vara i sina bästa stunder. En skillnad är dock att Delacourt, i min läsning, lämnar mer outsagt för läsaren att själv fylla i och det tilltalar mig. Hans språk är okomplicerat och effektivt med ett mjukt och rytmiskt ordflöde och berättelsen är kryddad med en lågmäld och subtil humor.

Det som inleds som något som tycks peka mot traditionell feel good utvecklas till något annat. Det finns mycket smärta i Allt jag önskar mig och bitvis gör den ont att läsa, men Delacourts handlag är så lätt och tonträffen så varmt medmänsklig att jag ändå hela tiden har ett litet leende läpparna när jag läser den. Och som den listnörd jag är så finner jag naturligtvis stort nöje i huvudkaraktären Jocelynes listmakande i boken.

Snart smäller det…

Den enskilt största matchen på år och dag för oss PSG-fans är bara två timmar bort. PSG-Barcelona. I en Champions League-kvartsfinal. Smaka på den. Det är knappt så att jag själv riktigt tror att det är sant. Men det är det. Det blir naturligtvis oerhört tufft för hjältarna i PSG att rå på världens kanske genom tiderna starkaste klubblag, men i och med att en viss herr Ibrahimovic fick sin avstängning och kan spela redan i matchen på Parc des Princes i kväll så ökar i alla fall möjligheterna. Men det är ändå helt klart: om PSG mot förmodan skulle lyckas slå ut Barcelona så är det inte bara en första gradens skräll utan rentav en bragd. Och just nu så lever i alla fall hoppet. Men då krävs det ett bra resultat att gå på från matchen i kväll. Att försöka hämta igen ett underläge i en retur mot Barcelona på bortaplan…det finns lättare uppgifter inom fotbollsvärlden än så, om man så säger.

Oavsett hur det går för PSG i dubbelmötet med Barcelona så utgår jag ifrån att det kommer att bli häftig fotbollsunderhållning. Och inget kan ta ifrån PSG-spelarna att de bara genom att ta sig såhär långt i turneringen med råge har infriat de förväntningar som man på förhand kunnat ha på dem. Och det är klart: hoppet och drömmarna om att avancera förbi mäktiga Barcelona finns. Rêvons plus grand som klubbens nya slogan säger. Och faktum är att senast de här två lagen möttes i Champions League-sammanhang så gick Paris vidare! Det var förvisso länge sedan, men ändå… Paris est magique!