Det är onekligen en hel del meta över det hela. Ett blogginlägg om en artikel om bloggen som blogginlägget publiceras på. Hursomhelst, i förra veckan publicerades denna artikel om mig och min frankofili i en av Borås lokala gratistidningar. Även om jag en gång i tiden valde radio för att jag trots allt trivdes bäst utanför blickfånget så är det väl bara att erkänna att det finns lite fåfänga och uppmärksamhetssökade även i mig. Begränsningarna i mitt tekniska kunnande gör dock att jag inte har hittat något sätt att publicera hela artikeln här på bloggen, de fick bli ett kort av den i stället, men för den som till äventyrs vill läsa den så finns den här: http://www.e-magin.se/paper/5hjm5rc8/popup/8
Och när vi ändå är inne på ämnet att rota i det förflutna. För en tid sedan, när jag rumsterade om bland några prylar i ett undanskymt skrymsle i lägenheten, hittade jag en pärm med utskrifter av mina filmrecensioner från min allra första tid som filmkritiker. I den mån jag egentligen kan kalla det jag höll på med då för filmkritik. Att bläddra i pärmen var en upplevelse av skräckblandad förtjusning. Eftersom jag är lite nostalgisk av mig så var det kul att ta en tur down memory lane, men flera gånger var det med blossande kinder jag konfronterades med min dåvarande smak och analytiska förmåga.
Låt oss säga såhär: det märks att många av de där första recensionerna (pärmen omfattar alla mina recensioner mellan 1988 och 1990) är skrivna av en 16-åring som är mycket imponerad av att få gå gratis på bio och dessutom få pracka på andra sina åsikter om filmerna. Den allra första recensionen är en hyllning av Rambo III och några sidor senare vänder jag fram en tokhyllning av ett annat ”mästerverk”: Crocodile Dundee II. Som tur är så kan jag dock notera att jag hyfsat snart börjde utveckla en åtminstone något (allt är som bekant relativt) mer analytisk förmåga och inte framstår som lika förblindat lättimponerad av det där att få gå och se hur mycket film som helst.
Som av en händelse har en av filmerna som figurerar i pärmen nyligen kommit ut i nyutgåva på svensk dvd. Jag tänkte att jag här skulle bjuda på vad jag skrev och berättade i radio om den när det hade gått upp på den nu nedlagda Sandrew-biografen i Sundsvall i början av 1990. En liten varning är på plats innan jag börjar. Vid den tidpunkten var min känsla över hur mycket man bör berätta om en films handling i en recension inte (heller) helt utvecklad, så det föreligger viss spoilervarning. Här kommer så min recension av Camille Claudel (den ocensurerade varianten, jag besparar varken er eller mig själv de språkliga bristerna):
”Det var med viss bävan jag begav mig för att den här filmen. Jag var tveksam både till filmen som sådan och dess längd. Camille Claudel är två timmar och femtioåtta minuter lång! Nåja, nu gick jag illa fall i väg och såg den. Det ångrar jag inte i första taget. Camille Claudel är en fransk film som handlar om skulptören med samma namn. Mycket plats ägnas åt att skildra det stormiga förhållandet hon hade med den store skulptören Auguste Rodin.
I det avseendet är Camille Claudel en mycket fransk film med sina laddade kärleksscener. Egentligen skulle jag vilja dela upp den här filmen i två delar för den känns verkligen som två skilda filmer. De första nittio minuterna är ljusa, optimistiska och sprudlande levnadsglada. Det är under den tiden som Camille och Auguste fortfarande håller ihop. Här utspelas filmen i genuina franska sekelskiftesmiljöer vilket ger filmen en suggestiv realism som tilltalar mig.
Den andra halvan är den mer konstnärliga. Här är filmen mer mörk och den sänker sig till själslig nivå där Camilles psyke mer och mer bryts ned. Alltefter vad filmen lider blir hon mer och mer inåtvänd och isolerar sig från omvärlden i en ständig kamp för att vinna erkännande i skuggan av sin läromästare Rodin.
Camille Claudel är regisserad av den franske filmfotografen Bruno Nuytten. Det är mycket hans förtjänst att filmen är så vacker som den är. I Camille Claudel arbetar han mycket med skuggor kamerarbetet är mycket säkert. Ansvarig för den biten har Pierre Lhomme varit. Gérard Depardieu är mycket bra i sin tolkning av Auguste Rodin. Direkt suverän är Isabelle Adjani som Camille Claudel.
Hennes agerande drar ett mycket stort strå till stacken vad gäller filmens kvalitet. Det märks ideligen att Bruno Nuytten har Milos Forman som regiförebild för likheterna med mästerverket Amadeus är många. Vill du ha en filmisk upplevelse av nära på högsta klass så bör du se Camille Claudel. Avskräcks inte ac länden även om jag måste tillstå att den är något för lång. Den är väl värd att se. Betyg: 4″
Efter att nyligen ha sett om filmen kan jag konstatera att jag i det stora hela håller med mig själv av årgång 1990, även om jag naturligtvis skulle ha uttryckt mig annorlunda i dag. Inte minst när det genusmässiga perspektivet. I dag ser jag såklart att Camille Claudel är en film om en kvinnlig konstnär som inte bara har skuggan av sin läromästare att ta sig ur och slåss emot utan naturligtvis ett helt patriarkat och samhälle med massor av förutfattade meningar och konventioner kring hur en kvinna bör bete sig och vad en kvinna bör göra och kanske främst inte göra.
Camille Claudel är en gripande, stark och vacker film och Isabelle Adjani gör alltjämt förhäxande och uppslukande starkt porträtt i titelrollen. Och filmen är alltjämt en aning för lång. Men betygsfyran får stå kvar.
BleuBlancRouge 