Medan männen faller

Jacques Audiard har helt välförtjänt kommit att få en position som en av fransk films riktigt stora regissörer i modern tid. Vilket bland annat understryks av att han lyckats med konststycket att få alla sina hittills sju långfilmer nominerade till en César för bästa manus. För de fyra senaste har han dessutom vunnit priset.

Att han skulle utmärka sig som manusförfattare är å andra sidan inget helt överraskande. Som son till en av fransk films allra främsta och mest mytomspunna manusmakare genom alla tider, Michel Audiard, så har han det så att säga i blodet och generna. Men att han skulle visa sig vara en sådan kraft även som regissör var kanske lite mer överraskande.

För en svensk biopublik är han förmodligen mest känd för sin senaste, synnerligen imponerade och starka, trio av filmer: Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon cœur s’est arrêté) från 2005, En profet (Un prophète) från 2008 och nu senast fjolårets Rust and Bone (De rouille et d’os), men det finns all anledning att följa honom ännu längre tillbaka i tiden.

Hans fyra tidigare långfilmer är nämligen nästan lika bra. Den här texten ska handla om debuten Se männen falla (Regarde les hommes tomber) från 1994.

Titeln Se männen falla är kongenial, i det närmaste en produktbeskrivning eller samlingsrubrik för hela Jacques Audiards filmografi till dags dato, för den destruktiva manligheten är ju det centrala tema som han har belyst, från olika synvinklar och på olika sätt, i film efter film.

Det är en oerhört imponerande debut såtillvida att man nu med facit i hand i form av att hans starka filmografi fylls på bit för bit får klart för sig att han redan då hade fullständigt klart för sig vad han ville göra och vad han ville skildra. Och han gör det så bra redan i Se männen falla.

Den har förvisso några skönhetsfläckar och Jacques Audiard var ingalunda färdig som filmskapare när han gjorde den, men samtidigt går det heller inte att säga något annat än att en av de största skillnaderna mellan säg Rust and Bone och En profet å ena sidan och Se männen falla å den andra är att han då inte hade tillnärmelsevis lika mycket pengar att röra sig med budgetmässigt. Med en större budget hade han sannolikt kunna ha gjort mer även av Se männen falla. Den är å andra sidan märkt av dåtidens förhärskande independent-estetik, vilket talar för att han kanske helt enkelt inte ens hade velat ha en större budget.

Se männen falla är ett sorts thrillerdrama som utspelas på två parallella plan. I ett nutida får vi följa den märklige Simon, en man som är vilsen i livet och som trivs varken i sitt äktenskap eller med sitt jobb som säljare av diverse saker. Hans enda riktiga vän är polisen Mickey. När Mickey blir skjuten och hamnar i koma ger sig Simon egenhändigt ut på jakt efter gärningsmannen. Samtidigt får vi följa hur den äldre och vresige småfifflaren Marx möter den unge och oskuldsfulle Johnny som blir hans springpojke. Det verkar vara två helt separata berättelser men man börjar snart att ana att de kanske har med varandra att göra.

Se männen falla är en mörk och olycksbådande film. Kanske Audiards mest dystra, även om den också tillhör hans minst våldsamma. Åtminstone om vi talar grafiskt våld. Stämningen i filmen är dock brutal så det räcker. Men det finns små strimmor av ljus även i Se männen falla, samma typ av strimmor som fått ännu större plats i hans senare filmer och som gör hans filmer så oerhört fascinerande och mångbottnade, främst i karaktären Johnny (vars oskuldsfullhet fångas med perfekt gehör och trovärdighet av en direkt suverän Mathieu Kassovitz).

Om man ska skjuta in sig på något i Se männen falla som inte fungerar lika bra som i Audiards senare filmer är att den där komplexiteten och blandningen mellan hårt och mjukt som gör att man inte riktigt vet vilket ben man ska stå på när det gäller hans karaktärer men som gör att man någonstans ändå sympatiserar med dem inte riktigt finns där.

Den biten föll på plats redan i hans nästa film: mästerverket Den diskrete hjälten (Un héros très discret), även den med en suverän Mathieu Kassovitz i huvudrollen, men mer om den vid något annat tillfälle.

Se männen falla vann tre césarpriser: bästa debutfilm, bästa klippning och bästa manliga skådespelarlöfte (Mathieu Kassovitz) och nominerades till priset för bästa manus.

Århundradets match!

Nåja, rubriken är naturligtvis överdriven. Rejält dessutom. Men jag kan inte hjälpa att det faktum att mina två favoritlag Hammarby och Paris Saint-Germain ska spela mot varandra i sommar, dessutom på svensk mark, känns såväl overkligt som obeskrivligt stort för mig.  Även om det rör sig om en träningsmatch. Beskeden om drömmatcher avlöser helt enkelt varandra. Häromveckan gav lotten besked att det blir PSG-Barcelona i den stundande kvartsfinalen i Champions League och i dag offentliggjordes det att PSG kommer att spela två träningsmatcher på svensk mark i sommar. Mot Hammarby i Stockholm den 23 juli och mot Real Madrid i Göteborg kvällen före. Nu blir det till att se över semesterplanerna och försöka få tag på biljetter. Hammarby-PSG får jag bara inte missa. Forza, Bajen och Allez, PSG! Och matchen mot Real Madrid blir säkert helt okej den också. Men hur märkligt det än låter så smäller den inte lika högt i mina öron.

Sniper skjuter bredvid målet

Det här var en besvikelse. Inte för att jag hade förväntat mig något mästerverk direkt av Sniper (Le Guetteur i original), men förhoppningar om något bättre än det här hade jag allt. Förutsättningarna till något bra fanns onekligen där.

Den italienske regissören Michele Placido, i Sverige kanske mest känd för sin huvudroll som kommissarie Corrado Cattani i den smått briljanta tv-serien Bläckfisken, är en hantverksskicklig herre och har på hemmaplan i Italien gjort några snygga och intressanta kriminalfilmer.

Ta och kolla in hans Romanzo Criminale (nu tänker jag främst på långfilmen och inte den förvisso också utmärkta tv-serien som gjordes baserad på filmen) bara för att nämna ett exempel. När jag sedan fick klar för mig att han i denna hans första franska produktion gjort klart med så duktiga skådespelare som Daniel Auteuil, Mathieu Kassovitz och Olivier Gourmet till några av de ledande rollerna så minskade inte direkt mina förväntningar.

Det börjar också nog så bra. Michele Placido ser tack vare sin hantverksskicklighet till att snabbt piska upp en tät stämning och med hjälp av ett inte så lite Michael Mann-inspirerat formspråk, krönt av ett fantastiskt fotoarbete som framställer parismiljöerna i en stålgrå prakt och elegans, lyckas han ge den inledande bankrånsekvensen en nerv som påminner om Manns 90-talsmästerverk Heat.

Men efter en stund går det snett. Berättelsen förgrenar sig till synes tämligen okontrollerat och snart finns det liksom ingen riktning i det. Sniper vill vara många filmer på samma gång och går totalt vilse i de ambitionerna.

Det som börjar som en elegant och snygg kriminalfilm, eller Polar som de kallas i Frankrike, som fransk film alltid har varit bra på skenar sedan iväg mot såväl konspirationsthriller och seriemördarfilm. Då hjälper det inte med ett begåvat bildspråk och bra skådespelare (även om den tid då man kunde sätta likhetstecken mellan Daniel Auteuil och kvalitet i ärlighetens namn för länge sedan har flytt).

Sniper handlar om den kompromisslöse kommissarien Mattei som är ett rånargäng som länge gäckat polisen på spåren. Just när han tror att han har gillrat den perfekta fällan för att gripa rånarligan på bar gärning går det hela ordentligt överstyr.

Ligan visar sig ha hjälp av en krypskytt som oskadliggör och dödar flera av Matteis mannar. Rånarna lyckas fly och Mattei tar upp jakten på krypskytten som han tror är nyckeln till att få fast hela gänget. Men det visar sig vara en historia med många förgreningar och det hela utvecklar sig till en tuff tid för båda Mattei och rånarna.

Som de flesta som känner mig vet så har jag ofta en förlåtande attityd till och brukar försvara fransk populärkultur. Den milda sidan av mig säger att Sniper, som sedan en månad tillbaka finns på svensk dvd, i alla fall är skapligt underhållande för stunden. Men jag ska nog inte lyssna så mycket på den sidan just i det här fallet. Det finns så många andra bättre alternativ till den här filmen att lägga sin dyrbara tid på så mitt råd till dig blir trots allt att hoppa över Sniper.

Vårdagjämningen inte enda anledningen att fira i dag

Då är vi återigen framme vid den 20 mars, dagen då vi frankofiler med smak för de där delikata små och typiskt franska bakverken har dubbel anledning att fira. Det är nämligen både Journée de la francophonie och Jour du macaron. För egen del har jag förberett mig för att fira med att uppmärksamma dagen genom att se någon lämplig, bra fransk film och samtidigt äta en macaron vardera med favoritsmakerna lakrits och pistage.

Jour du macaron låter kanske som ett kommersiellt jippo likt de otaliga andra dagarna dedikerade till olika typer av livsmedel eller andra trivialiteter, men det finns faktiskt en allvarlig sida av det hela också. Varje år samordnar nämligen de anslutna patisserierna försäljningen av macarons under macarondagen med insamling av pengar till ett förutbestämt välgörande ändamål, allt under devisen ”un macaron pour un don”,  och det här året går de intäkterna till forskning kring cystisk fibros. Så om du bor eller befinner dig i Frankrike så kan du verkligen förena nytta med nöje i dag.

Vad säger du kära läsare? Vilken eller vilka är dina favoritsmaker när det gäller macarons och hur tycker du att man bäst firar frankofonidagen?

Ambitiös gangsterfilm i något för trång kostym

Den före detta polismannen Olivier Marchal som slog in på en helt ny bana och blev regissör, skådespelare och manusförfattare har jag varit inne på tidigare här på bloggen.

Bland annat i samband med att den första säsongen av den utmärkta och stentuffa polisserien Braquo, som han ligger bakom, släpptes på svensk dvd.

Nu har sent omsider även Olivier Marchals senaste långfilm, Les Lyonnais från 2011, släppts i Sverige – även direkt till dvd. Brottsplats: Lyon som den har fått heta här är en brett anslagen och underhållande gangsterberättelse med verklighetsbakgrund.

Efter ett antal samtal med en av de personer som förekommer i berättelsen har Olivier Marchal skrivit ett manus som blandar verkliga händelser med fiktion.

Berättelsen utspelas på två tidsplan men med samma rollfigurer i centrum. Parallellt med att vi i nutid får följa de åldrade och grånade medlemmarna i ett gangstergäng så får vi också se hur gänget under det tidiga 70-talet växte sig starkt och manövrerade sig upp i den undre världens hierarki.

Det nutida handlingsspåret följer gängets ledare Edmond Vidal (som är den vars berättelse har legat till grund för manuset). Han försöker leva ett lugnt och ordnat liv och har lämnat sitt tidigare liv bakom sig. Tror han. För plötsligt dyker en gammal vän från förr upp och det sätter hela situationen i gungning.

Man kan inte direkt anklaga Olivier Marchal för att slå någon sorts rekord i originalitet här, med sina teman om lojalitet, broderskap och hämnd är Brottsplats: Lyon inne på marker som otaliga andra gangsterfilmer tidigare trampat upp massor av stigar på.

Men det går heller inte att sticka under stol med att han är en skicklig hantverkare och kan utföra klichéerna väl. Men kanske är filmen ändå lite för snygg.

Gérard Lanvin, Tchéky Karyo och de andra i de åldrade versionerna av huvudkaraktärerna är lite sådär perfekt väderbitna och elegant grånade. De levererar förvisso stabila rollinsatser men blir ändå överglänsta av sina motsvarigheter i de yngre rollerna.

Olivier Marchals första manusutkast skulle ha motsvarat ungefär fyra timmar film, efter att ha filat en hel del på det och trimmat bort en hel del blev det till slut en film på drygt 90 minuter. Jag undrar om det kanske inte hade blivit bättre om man hade gått på det första utkastet och satsat på en miniserie för tv istället?

I den här versionen blir det lite rumphugget, även om korsklippningen mellan tidsplanen är snyggt utförd, och vissa skeenden inte tillräckligt utvecklade.

Det är en ambitiös berättelse han försöker sig på att berätta, men en långfilm i standardlängdformat var kanske inte den mest lämpade för att göra det. Ett långsammare berättarflöde med ännu mer tid för karaktärerna att utvecklas hade varit att föredra. Tro jag i alla fall.

Det känns som att det finns en hel del outnyttjad potential i berättelsen. Men återigen, Brottsplats: Lyon är en underhållande, snygg och hantverkssäker film som gott och väl motiverar att lägga 90 minuter av sitt liv på.

Brottsplats: Lyon är inte den enda franska film som lite i tysthet skickats ut i de svenska dvd-hyllorna i förra veckan. Samma dag släpptes även Mathieu Kassovitz starka och skakande synnerligen politiska krigsfilm L’Ordre et la Morale, då under den internationella titeln Rebellion.

Den skrev jag om redan i maj förra året och du kan läsa vad jag skrev om den här. Två bra, den ena dessutom riktigt bra, franska filmsläpp på samma dag: det är verkligen inte fy skam.

(Mar)drömlottning!

Efter att i ärlighetens namn ha haft rejält med flyt i lottningen under hela det här Champions League-äventyret så här långt så gav slumpen tillbaka rejält när kvartsfinalspelet lottades för en stund sedan. Barcelona var i mina ögon det näst tuffast tänkbara motståndet. Av någon anledning har jag fått för mig att tyska Dortmund skulle ha varit det tuffaste. När dessutom lotten gav besked om att PSG får börja på hemmaplan kändes genast det hela ännu värre. Den pågående överklagansprocessen av Zlatan Ibrahimovics orättfärdigt (och det säger jag rent objektivt 😉 ) tuffa avstängningsdom efter det tuffa röda kortet i matchen i Valencia får nu monumentala proportioner. Att, som det ser ut nu, behöva avstå sin bästa offensiva spelares tjänster i det så viktiga första mötet på hemmaplan gör uppgiften så oerhört mycket svårare än vad den redan är.

Men samtidigt som detta på sätt och vis är en mardrömslottning så känner jag också att det också är en drömlottning. Att snart få se PSG gå upp mot mäktiga Barcelona i ett tävlingsmatchmöte är ett kvitto på att satsningen börjar bära frukt och att PSG är på väg att bygga ett lag för det europeiska toppskiktet. Att det sedan riskerar att bli en rejäl näsbränna rent resultatmässigt, om PSG spelar som mot Valencia nu senast samtidigt som Barca spelar som mot Milan häromdagen kommer det att bli utskåpning, spelar kanske inte så stor roll. De erfarenheter som laget kommer att ta med sig ur detta dubbelmöte är oavsett resultatet ovärderliga inför framtiden. För det är i framtiden, om någon eller några säsonger, som PSG på allvar ska kunna utmana om segern i Champions League. Fast det är klart, om den framtiden infinner sig redan den här säsongen så är det inte mig emot. Men alldeles oavsett har jag satt ett stort rött kryss i min kalender den 2:a april, det är nämligen då som det första mötet PSG-Barca spelas på Parc des Princes. Returen sker i Barcelona en vecka senare. Ici c’est Paris!

Frankofili i metaform

Det är onekligen en hel del meta över det hela. Ett blogginlägg om en artikel om bloggen som blogginlägget publiceras på. Hursomhelst, i förra veckan publicerades denna artikel om mig och min frankofili i en av Borås lokala gratistidningar. Även om jag en gång i tiden valde radio för att jag trots allt trivdes bäst utanför blickfånget så är det väl bara att erkänna att det finns lite fåfänga och uppmärksamhetssökade även i mig. Begränsningarna i mitt tekniska kunnande gör dock att jag inte har hittat något sätt att publicera hela artikeln här på bloggen, de fick bli ett kort av den i stället, men för den som till äventyrs vill läsa den så finns den här: http://www.e-magin.se/paper/5hjm5rc8/popup/8

Och när vi ändå är inne på ämnet att rota i det förflutna. För en tid sedan, när jag rumsterade om bland några prylar i ett undanskymt skrymsle i lägenheten, hittade jag en pärm med utskrifter av mina filmrecensioner från min allra första tid som filmkritiker. I den mån jag egentligen kan kalla det jag höll på med då för filmkritik. Att bläddra i pärmen var en upplevelse av skräckblandad förtjusning. Eftersom jag är lite nostalgisk av mig så var det kul att ta en tur down memory lane, men flera gånger var det med blossande kinder jag konfronterades med min dåvarande smak och analytiska förmåga.

Låt oss säga såhär: det märks att många av de där första recensionerna (pärmen omfattar alla mina recensioner mellan 1988 och 1990) är skrivna av en 16-åring som är mycket imponerad av att få gå gratis på bio och dessutom få pracka på andra sina åsikter om filmerna. Den allra första recensionen är en hyllning av Rambo III och några sidor senare vänder jag fram en tokhyllning av ett annat ”mästerverk”: Crocodile Dundee II. Som tur är så kan jag dock notera att jag hyfsat snart börjde utveckla en åtminstone något (allt är som bekant relativt) mer analytisk förmåga och inte framstår som lika förblindat lättimponerad av det där att få gå och se hur mycket film som helst.

Som av en händelse har en av filmerna som figurerar i pärmen nyligen kommit ut i nyutgåva på svensk dvd. Jag tänkte att jag här skulle bjuda på vad jag skrev och berättade i radio om den när det hade gått upp på den nu nedlagda Sandrew-biografen i Sundsvall i början av 1990. En liten varning är på plats innan jag börjar. Vid den tidpunkten var min känsla över hur mycket man bör berätta om en films handling i en recension inte (heller) helt utvecklad, så det föreligger viss spoilervarning. Här kommer så min recension av Camille Claudel (den ocensurerade varianten, jag besparar varken er eller mig själv de språkliga bristerna):

”Det var med viss bävan jag begav mig för att den här filmen. Jag var tveksam både till filmen som sådan och dess längd. Camille Claudel är två timmar och femtioåtta minuter lång! Nåja, nu gick jag illa fall i väg och såg den. Det ångrar jag inte i första taget. Camille Claudel är en fransk film som handlar om skulptören med samma namn. Mycket plats ägnas åt att skildra det stormiga förhållandet hon hade med den store skulptören Auguste Rodin.

I det avseendet är Camille Claudel en mycket fransk film med sina laddade kärleksscener. Egentligen skulle jag vilja dela upp den här filmen i två delar för den känns verkligen som två skilda filmer. De första nittio minuterna är ljusa, optimistiska och sprudlande levnadsglada. Det är under den tiden som Camille och Auguste fortfarande håller ihop. Här utspelas filmen i genuina franska sekelskiftesmiljöer vilket ger filmen en suggestiv realism som tilltalar mig.

Den andra halvan är den mer konstnärliga. Här är filmen mer mörk och den sänker sig till själslig nivå där Camilles psyke mer och mer bryts ned. Alltefter vad filmen lider blir hon mer och mer inåtvänd och isolerar sig från omvärlden i en ständig kamp för att vinna erkännande i skuggan av sin läromästare Rodin.

Camille Claudel är regisserad av den franske filmfotografen Bruno Nuytten. Det är mycket hans förtjänst att filmen är så vacker som den är. I Camille Claudel arbetar han mycket med skuggor kamerarbetet är mycket säkert. Ansvarig för den biten har Pierre Lhomme varit. Gérard Depardieu är mycket bra i sin tolkning av Auguste Rodin. Direkt suverän är Isabelle Adjani som Camille Claudel.

Hennes agerande drar ett mycket stort strå till stacken vad gäller filmens kvalitet. Det märks ideligen att Bruno Nuytten har Milos Forman som regiförebild för likheterna med mästerverket Amadeus är många. Vill du ha en filmisk upplevelse av nära på högsta klass så bör du se Camille Claudel. Avskräcks inte ac länden även om jag måste tillstå att den är något för lång. Den är väl värd att se. Betyg: 4″

Efter att nyligen ha sett om filmen kan jag konstatera att jag i det stora hela håller med mig själv av årgång 1990, även om jag naturligtvis skulle ha uttryckt mig annorlunda i dag. Inte minst när det genusmässiga perspektivet. I dag ser jag såklart att Camille Claudel är en film om en kvinnlig konstnär som inte bara har skuggan av sin läromästare att ta sig ur och slåss emot utan naturligtvis ett helt patriarkat och samhälle med massor av förutfattade meningar och konventioner kring hur en kvinna bör bete sig och vad en kvinna bör göra och kanske främst inte göra.

Camille Claudel är en gripande, stark och vacker film och Isabelle Adjani gör alltjämt förhäxande och uppslukande starkt porträtt i titelrollen. Och filmen är alltjämt en aning för lång. Men betygsfyran får stå kvar.

Ju mer vi är tillsammans…

SVT fortsätter med sin nya, goda vana att smyga in franska filmer i tablån. Klockan 22.45 i kväll visar SVT2 filmatiseringen av Anna Gavaldas bästsäljande roman Tillsammans är man mindre ensam (Ensemble, c’est tout). Romanen som kom ut i Frankrike 2004 blev en enorm succé, bland annat blev den det årets mest sålda roman efter världsfenomenet Da Vinci-koden och succén smittade av sig även på våra breddgrader.

Den svenska översättningen som kom året efter blev även den en omtyckt och omtalad bästsäljare. Och det är inte svårt att förstå varför. Tillsammans är man mindre ensam är en medryckande och varm tegelstensroman som bjuder på härlig feel good med en del svärta och solklar fransk touch.  Men just för att boken var så bra så var det nog många med mig som nog var lite oroliga för att filmversionen inte skulle leva upp till förväntningarna när beskedet om att en filmatisering var på gång.

Mina värsta farhågor stillades en aning när det stod klart att uppdraget att regissera filmen gått till rutinerade och välmeriterade Claude Berri (med bland annat frankofilfavoriterna Jean de Florette och Manon des sources på sitt CV). Sedan blossade de upp igen när jag fick reda på att huvudrollen skulle göras av Audrey Tautou.

Inget ont om henne, tvärtom, men det var absolut inte henne jag såg framför mig när jag läste boken. Varför hon fick rollen är dock inte så svårt att förstå. Efter att hon blivit Amélie Poulin från Montmartre med en stor del av världens befolkning var hon självklart ett kommersiellt ytterst gångbart namn.

Tillsammans är man mindre ensam fick biopremiär 2007 och det visade sig att det inte fanns någon större anledning till oro. Filmen är naturligtvis inte lika bra som boken, men får ändå skrivas upp på kontot för lyckade filmatiseringar. Claude Berri stod själv för manusbearbetningen och lyckades på ett bra sätt och utan att missa något väsentligt koka ner den tegelstenstjocka romanen till en film på dryga 90 minuter.

Det säger sig självt att filmen inte är lika detaljrik som boken och en del av skeendet får inte den tid det behöver för att utvecklas på ett rakt igenom trovärdigt sätt, vilket främst drabbar karaktärsdjupet, men jag tycker ändå att Claude Berri har lyckats fånga stämningen och kärnan i romanen.

Audrey Tautou visar sig också klara av huvudrollen bra, även om jag alltjämt vidhåller att det hade varit bättre med någon annan i rollen, och hon matchas utmärkt av Guillaume Canet och Laurent Stocker i de övriga två huvudrollerna. Särskilt Canet imponerar och han är den som lyckas ge flest bottnar till sin karaktär.

Allra bäst tror jag att Tillsammans är man mindre ensam hade gjort sig som miniserie för tv men som sagt, det är alls ingen oäven 90 minutersversion av berättelsen om den oväntade vänskapen mellan en ung städerska med konstnärsdrömmar, en bitter och självförbrännande kock och en intellektuell och egensinnig aristokrat som Claude Berri har lyckats knåpa ihop. Filmen är i ännu lite högre grad feelgood än romanen, en del av de vassa kanterna och mörkret i berättelsen har skalats bort, vilket såklart är lite synd men ändå något det går att leva med.

Äventyret fortsätter! Nu väntar kvartsfinal

Puh, vilken pärs det blev. Onödigt spännande om du frågar mig. Ett aningen för defensivt och tillbakadraget PSG försökte kontrollera och bara spela ut returmatchen i åttondelsfinalen i Champions League mot spanska Valencia. Med 2-1 i ryggen efter den imponernade väl genomförda bortamatchen i Valencia hade laget naturligtvis ett bra resultat att spela på men en allt för försiktig taktik höll på att straffa sig. När Valencia gjorde 1-0 i början av den andra halvleken satt åtminstone jag med hjärtat i halsgropen och bet på naglarna av spänningen. Ett mål till till det vid det laget kraftigt dominerande Valencia hade skickat PSG ut ur turneringen. I så fall lite grand på eget grepp. Som tur var så vaknade hemmalaget till och lyfte spelet en aning och när Ezequiel Lavezzi sedan satte kvitteringen kändes det genast lite bättre. Med betoning på lite. Om Valencia gjort ett må till hade det tagit matchen till en synnerligen oviss förlängning. Som tur var så höll PSG undan, mycket tack vare ett väl sammanhållet försvarsspel. Självklart hjälpt av att härföraren Thiago Silva var tillbaka (och sitt vanliga lugna trygga jag) som sammanhållande länk i mittförsvaret efter en tids skadefrånvaro.

Slutresultatet 1-1 betyder att PSG är tillbaka på kvartsfinalnivå i Champions League efter 18 års frånvaro. Det var verkligen på tiden och en alldeles underbar känsla för ett supporterhjärta svältfött på framgångar. Vilket lag som står för motståndet i den kommande kvartsfinalen lottas i slutet av nästa vecka. En sak är dock säker. Det kommer att bli stentufft vilket lag det än blir. Men nu gäller det samtidigt för laget att samla sig för att inte svara för en ny plattmatch i ligan likt den i Reims i lördags när Nancy gästar Parc des Princes på lördag. Paris est (encore) magique!

H(oub)abil familjeunderhållning

Det har varit tal om det ett tag men det tog sin tid innan det blev verklighet, en spelfilmsversion om den berömde serietecknaren André Franquins skapelse Marsupilami.

För en sådan som jag som i min ungdom läste seriealbumen om Marsupilami med stor behållning var det naturligtvis ett måste att kolla in filmen. Jag hade mina dubier men blev trots allt positivt överraskad av Alain Chabats film Sur la piste du Marsupilami som sedan halvannan vecka tillbaka finns utgiven på svensk dvd under titeln Här kommer Marsupilami.

Framförallt blev jag överraskad över hur bra man lyckats med animeringen av Marsupilami och det är i interaktionen mellan de animerade djuren och skådespelarna som Här kommer Marsupilami har sina främsta förtjänster.

Själva storyn är annars ganska tunn och kretsar kring en självupptagen tv-reporter (spelad av Alain Chabat själv) som reser till det avlägsna landet Palombia i jakten på ett scoop som ska rädda hans karriär.

Han beger sig in i landets djungler, ledsagad av en godhjärtad bondfångare till guide (spelad av en sedvanligt älskvärd Jamel Debbouze), och kommer det mytomspunna djuret Marsupilami på spåren, men blir samtidigt en bricka i spelet i en statskupp under uppsegling.

Här kommer Marsupilami blandar högt och lågt. I bland är det riktigt roligt medan det i andra lägen kantrar över betänkligt mot det fåniga. Sammantaget bjuder den dock på habil och snäll familjeunderhållning som torde passa även de minsta.

Dessutom innehåller den en obetalbar sekvens med en inspirerad Lambert Wilson som enbart den motiverar att lägga 100 minuter av sitt liv på att se den här filmen. Jag vill inte säga för mycket eftersom scenen i fråga dyker upp framåt slutet men jag kan säga så mycket att den diktator som Lambert Wilson spelar är ett minst sagt stort fan av Céline Dion.