Ja, det var en i alla fall i Oscarsammanhang formellt sett österrikisk film som totalt kom att dominera årets upplaga av fransk films festkväll nummer ett, Césargalan, som traditionsenligt genomfördes på Théâtre du Châtelet i Paris i fredags kväll. Amour tog hem priset i samtliga de fem tyngsta kategorierna: bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga huvudroll och bästa originalmanus.
Framgångarna för Michael Hanekes mästerverk var förväntade och i det stora hela välförtjänta. Det som får mig att tveka lite när det gäller det sistnämnda är att Amours storslam gör att den egentligen minst lika bra Rust and Bone (De Rouille et d’os) samtidigt kammade noll i dessa de tyngsta klasserna.
De två filmerna mer eller mindre helt jämbördiga i mina ögon och jag hade kanske kunnat önska att priset skulle ha delats i något av fallen. Men det är samtidigt kanske ett ganska tråkigt svensk rättvisemässigt sätt att resonera?
Det finns en kategori där jag verkligen tycker att priset borde ha delats och det är bästa kvinnliga huvudroll. Att Emmanuelle Riva fick det går inte att protestera mot men att Marion Cotillard samtidigt fick gå hem tomhänt efter sin makalöst starka rolltolkning i Rust and Bone känns heller inte bra. Där hade ett delat pris verkligen varit väl på plats.
Rust and Bone gick dock inte lottlös från galan. Filmen fick välförtjänta pris för bästa manus baserat på annat material, bästa musik, bästa klipp och bästa manliga skådespelarlöfte (Matthias Schoenaerts). Däremot fick den inte priset för bästa foto, vilket jag definitivt tycker att den skulle ha fått. Det priset gick i stället till Les Adieuex à la reine.
Positivt var i mina ögon också att birollspriserna gick till Valérie Benguigui och Guillaume de Tonquedec för sina respektive prestationer i det sylvassa och hysteriskt roliga kammarspelet Det är bara förnamnet (Le Prénom). Att priserna gick till dem känns helt i sin ordning.
Lite tråkigt är det dock att Leos Carax utmanade och storstilade comeback Holy Motors inte fick något pris alls på galan och för gänget bakom Camille Redouble måste besvikelsen vara enorm. Trots att den sistnämnda noterades för rekordmånga nomineringar, hela 13 stycken, fick den inte ett enda pris. Snopet.
Frågan är nu då om de enorma framgångarna för Amour på Céasargalan var en försmak av vad som komma skall i natt svensk tid då årets Oscarsgala genomförs? Ja, möjligheten finns i alla fall. Även där är nämligen Amour nominerad i samtliga de riktigt tunga klasserna men även om den inte på något sätt är chanslös i någon av dem så har jag svårt att tro att det ska bli samma klang- och jubelföreställning för Amour i Los Angeles i natt som i Paris i fredags.
Jag kan i princip garantera att den kommer att vinna priset för bästa utländska film och har en känsla av att Michael Heneke kan ta hem priset för bästa regi, men fler statyetter tror jag inte att det blir för den filmen. Om jag får fortsätta att gissa och spekulera så tror jag att Quentin Tarantinos Django Unchained kommer att bli den stora vinnaren i kväll. Det känns som att det är dags för honom nu.
Fast jag ser samtidigt Argo, som för övrigt fick Césarpriset för bästa utländska film i fredags, som en livsfarlig outsider. Under alla omständigheter ska det bli kul att sitta uppe och titta på hur det går. Att natt- och morgonvaka in Oscargalan är en av årets höjdpunkter för min del.
Men innan uppladdningen inför Oscargalan drar igång på allvar så finns det en annan verklig höjdare på agendan att ta sig an. I kväll tar ju mitt älskade Paris Saint-Germain emot sin allra bittraste rival Olympique de Marseille för en för guldstriden synnerligen viktig match på Parc des Princes. Pulsen inför den drabbningen börjar redan stiga.
BleuBlancRouge 