Ändrade arbetsuppgifter gör att jag just nu tyvärr har en paus i mitt filmrecenserande. Vilket betyder att jag inte kommer att kunna hålla samma snabba servicenivå när det gäller recensioner av nya biofilmer här på bloggen. Men att jag just nu inte kan gå på pressvisningar betyder naturligtvis inte att jag är helt avskuren från biovärlden, jag kommer självklart att även fortsättningsvis ha ambitionen att se alla filmer med frankofil anknytning som biovisas här i Sverige. Det är bara det att det kan ta lite tid aför mig att få möjlighet att göra det.
Därför är det först nu jag skriver om en film som hade svensk biopremiär för några veckor sedan. Och bättre sent än aldrig, resonerar jag. Eller varför inte plocka fram ett annat i sammanhanget relevant ordstäv: den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. För vänta på att se filmen fick jag, och bra var den. Riktigt bra dessutom.
Jag pratar om den fransk-schweiziska regissören Ursula Meiers nya film L’Enfant d’en haut eller Syster som den fått heta här i Sverige. Efter att ha sett den inser jag att det fattas en film bland de nominerade till årets Oscar för bästa icke engelskspråkiga film.
Syster var nämligen Schweiz officiella bidrag i det sammahanget, men fick ingen nominering. Jag får trösta mig med att den fick fina priser vid förra årets filmfestival i Berlin.
Syster utspelas i en skidort i det schweiska Alperna. Där nere, i dalen, bor under fattiga förhållanden den tolvårige Simon. Han livnär sig på att ta sig upp på berget och stjäla utrustning, kläder, mat och annat av de rika turisterna och sedan sälja stöldgodset vidare. Ofta är det rena beställningsjobb. Han frågar runt vad de potentiella köparna vill ha och åker sedan och hämtar det.
Simons enda fasta punkt är storasystern Louise som han delar en nedsliten och sunkig lägenhet med. Fast särskilt mycket av en fast punkt är hon inte. Trots att Simon till synes gör allt för att blidka henne och är få hennes uppmärksamhet är det just inget han gör som tycks kunna riktigt fånga den. Louise lever dessutom ett kringflackande liv så Simon är allt som oftast helt ensam i tillvaron. Vilket har gjort honom till det yttre ganska hårdhudad och tuff.
Det är omöjligt att se Syster utan att dra paralleller till de bröderna Dardennes filmer. Simon och Louise är som släktingar till karaktärerna i de belgiska brödernas universum och precis som herrarna Dardenne är Ursula Meier fantastiskt lyhörd i sin regi av de unga skådespelarna och guidar dem till stordåd.
För Kacey Mottet Klein, som spelar Simon, och Léa Seydoux, som spelar Louise, är båda fullständigt lysande. Den kärva socialrealismen i Syster är också densamma som i en Dardenne-film. En sak som skiljer är dock kamerarbetet. I stället för att använda en nervig, skakig och närgången handhållen kamera som Dardenne-bröderna gör låter Ursula Meier sin fotograf Agnès Godard med ett stillsamt och poetiskt foto fånga berättelsen på bild.
Det ger filmen en varm ton som gör det lättare för åskådaren att kunna ta till sig den hjärtskärande berättelsen. För hjärtskärande och gripande är Syster sannerligen.
BleuBlancRouge 