Så börjar saker och ting att så smått återgå till det normala efter avslutat jul- och nyårsfirande, vilket bland annat ger tid till mitt första blogginlägg för året. Nyårshelgen brukar vara filmhelgen framför andra för min del och den senaste upplagan var inget undantag.
Som traditionen (min och många andras) bjuder fick jag i alla fall med en äventyrsfilm i mixen, men liksom förra året hoppade jag över Ivanhoe på tv och matade i stället in en klassisk fransk svärdfäktarrulle i dvd-spelaren. Den här gången fick det bli en av de många filmatiseringarna av Paul Févals omtyckta äventyrsroman Le Bossu från 1857, närmare bestämt den av André Hunebelle regisserade versionen från 1959. Det var den inte mindre än sjätte versionen i ordningen och det kom ytterligare en så sent som 1997. Det är naturligtvis en fråga om tycke och smak men av de versioner av Le Bossu som jag har sett anser jag 1959 års vara den bästa.
Handlingen i Le Bossu tar sin början i skarven mellan 1600- och 1700-talet. Frankrike som leds av solkungen Ludvig XIV blomstrar men långtifrån allt står tätt till, inte ens i kretsen runt kungen. Den onde prinsen Philippe de Gonzague intrigerar mot sin rike och populäre kusin greve Philippe de Nevers vars rikedomar han vill åt.
Gonzague gillrar en fälla för att mörda Nevers men har inte räknat med den rättrådige adelsmannen Henri de Lagardère som är en hejare på att fäktas ska träda in i handlingen på Nevers sida. Lagardère lyckas nästan på egen hand avvärja attentatet mot Nevers men det bär sig inte bättre än att Nevers faller offer för Gonzagues svärd och blir dödad.
Lagardère lovar den dödligt sårade Nevers att ta hand om hans lilla dotter Aurore (som han i hemlighet fått tillsammans med Isabelle, kvinnan som även Gonzague har ögonen på) och att hämnas honom. Tillsammans med sin kompis Passepoil lyckas Lagardère undfly Gonzagues män för att i från en fristad i Spanien dels låta Aurore växa upp i lugn o ch ro, dels lista ut hur han ska hämnas Nevers.
16 år senare är Aurore på väg att bli vuxen och Lagardère redo att sätta sin planer på hämnd och att ställa de skyldig till svars i verket. Legardère, Passepoil och Aurore lämnar Spanien och återvänder till Frankrike där den alltjämt lika onda Gonzague, som nu gift sig med Isabelle och stärkt sin makt, väntar.
Filmens självklare hjälte Henri de Lagardère spelas med den äran av Jean Marais. Visst Marais är ingen Errol Flynn, eller för all del Gérard Philippe (som spelade huvudrollen i Fanfan la tulipe som var min äventyrsfilm i nyårstid förra året) om man ska hitta en frankofon jämförelse, men väger upp det han kanske saknar i fäktningsscenerna med desto tyngre närvaro i de övriga.
Just Jean Marais bristfälliga kunskap när det gäller fäktningen gör att fäktningsscenerna tvingas hållas ganska basic och därmed inte kan bli så häftiga och välkoreograferade som man kanske helst skulle önska i en äventyrsfilm av det här slaget men själva handlingen är ändå tillräckligt slipad och berättelsen så medryckande att det aldrig blir något stort problem.
Dessutom är den komiska timingen i samspelet mellan Jean Marais och Bourvil, som spelar Passepoil, ypperlig. Det faller sig naturligt att en film från 1959 i dag känns en aning daterad men jag tycker faktiskt att den slår filmatiseringen från 1997 på snart sagt alla fronter och som nyårsunderhållning fyllde den sin funktion mer än väl.
BleuBlancRouge 