Respect, Mr Beckham!

I dag är den sista dagen av det så kallade transferfönstret i de stora europeiska fotbollsligorna. Ett antal spelare har under mer eller mindre uppmärksammade former redan bytt klubbadress och förmodligen kommer många fler till att göra det inna klockan passerar midnatt. Med reservation för någon riktig blockbuster under de timmar som återstår fram till midnatt så känns det som att den mest uppmärksammade övergången kommer att vara den som presenterades i dag: den att David Beckham har skrivit på ett fem månader långt kontrakt för Paris Saint-Germain. Ryktet att herr Beckham skulle vara på väg till Paris var högintensivt redan vid motsvarande tidpunkt i fjol men då blev det inget av det hela och nog var det fler än jag som då drog slutsatsen att därmed skulle den historien vara all. Men det var den alltså inte. Och trots det där intensiva ryktet förra året så slog nyheten att David Beckham den här gången faktiskt skulle hamna i Paris ner som en smärre bomb.

Jag måste erkänna att jag redan i fjol ställde mig tveksam till vad David Beckham skulle kunna tillföra laget. Rent fotbollsmässigt alltså. Den marknadsmässiga dimensionen av att ha en superstjärna i laget med ökad souvenirförsäljning och stjärnglans kring klubben är naturligtvis oomtvistad. Jag är fortsatt tveksam till om den nu 37-årige gentlemannen kommer att kunna göra några större avtryck på planen och ryckte lite på axlarna när snacket om värvningen av honom till mitt älskade PSG tog fart på nytt i förmiddags. Efter att ha sett den pressonferens han höll i Paris för en stund sedan tvivlar jag inte en sekund på att David Beckham behövs i Paris. Faktum är att man kunde önska att det skulle gå att klona honom och skicka en Beckham till varje stor fotbollslkubb. För personer som honom behövs i den peningstinna och alltmer kommersialiserade elitfotbollen. För det går naturligtvis inte annat än att lyfta på hatten och känna enorm respekt för en herre som väljer att skänka hela sin lön under sejouren i Paris till välgörande ändamål! Det var en synnerligen fin och synnerligen välbehövlig gest som behövs i en tid av uppmärksammade skatteflykter (jo, jag tittar bland annat på dig herr Depardieu) och girghet som bara tycks breda ut sig mer och mer. Visst, man kan argumentera för att det är lätt för en så kopiöst förmögen man som David Beckham att vara generös på det här sättet, men symbolvärdet i gesten känns ändå omöjlig att överskatta- Så välkommen till PSG, mr Beckham. Såväl den här klubben som elitfotbollen i stort behöver personer som dig! David Beckham kommer för övrigt att spela i tröja nummer 32.

Så till sist ett tv-tips. Fast ett omvänt sådant. I kväll visar SVT den franska filmen Disco. Den kan du med gott samvete hoppa över. Trots att den är fransk.

Vi får aldrig glömma

I dag den 27 januari är det Förintelsens minnesdag och det uppmärksammas världen över genom protester mot intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. Självklart skulle man önska att en sådan dag vore överflödig sedan länge nu när det står 2013 i almanackan, men det är tyvärr bara att konstatera att så inte är fallet.

Ett sätt att uppmärksamma Förintelsens minnesdag är naturligtvis att se någon eller några av de många, starka filmer som gjort om ämnet. Här och nu tänkte jag skriva och tipsa om en av de franska, I gryningens timmar (La Rafle) från 2010. Det är en av de två franska filmer om den franska nationella skamfläcken Vel’ d’Hiv-räden i juli 1942 som gjordes det året, Sarahs nyckel (Elle s’appelait Sarah) som jag har skrivit om tidigare var den andra.

Att det dröjde ända till 2010 innan någon fransk filmare tog tag i och gjorde en film som verkligen gjorde upp med detta nationella trauma säger en del om vilka djupa sår det satte i den franska folksjälen. Länge efter kriget var det tabu att ens prata om dessa händelser och det dröjde ända till 1995 innan den dåvarande presidenten Jacques Chirac gick ut och formulerade en officiell ursäkt å den franska statens vägnar.

I gryningens timmar är en stark, gripande och mycket välspelad film. Rollistan innehåller flera starka namn som Mélanie Laurent, Jean Reno, Gad Elmaleh, Sylvie Testud och Anne Brochet. Regissören Roselyne Bosch tog sikte på och lät sig inspireras av Steven Spielbergs mästerliga Schindler’s List och sämre inspirationskällor kan man definitivt ha.

I gryningens timmar når såklart inte riktigt upp i samma nivå som Schindler’s List, men gör ett inte oävet försök. Problemet rent filmiskt är att Roselyne Bosch har låtit sig inspireras lite väl mycket och kanske inte riktigt funnit en en egen berättarröst, men berättelsen i sig är så otroligt stark att det förlåter och totalt överskuggar den formmässiga brist på originalitet som filmen lider av.

I gryningens timmar innehåller flera ruskigt starka scener och det känns egentligen dumt, i synnerhet med tanke på alla de fasansfulla verkliga grymheter som döljer sig bakom berättelsen, att peka ut några enskilda, men jag måste ändå tillstå att scenerna inifrån den återskapade Vel’ d’Hiv-anläggningen drabbade mig extra mycket. Kanske mest för att det är något som vi inte sett skildrat på film förr.

I gryningens timmar är dock inte bara en film om fasansfulla grymheter utan också en film om civilkurage och medmänsklighet mitt under synnerligen omänskliga omständigheter. Även om den inte väjer från att dra fram den franska medlöparregimens ansvar i hela händelseförloppet så är den också tydlig med att inte alla fransmän accepterade det som skedde.

Det är också en film om att behålla självkänsla, stolthet och livsgnista även när andra gör allt för att beröva dig den. På så vis är det en film som förmedlar en strimma ljus mitt i allt det mörka och genuint ondskefulla. I gryningens timmar är en film som stannar kvar, och ska göra det, långt efter det att eftertexterna har slutat rulla.

Och de nominerade är…

Filmgalesäsongen fortsätter. I dag presenterades nomineringarna till årets Césargala, som hålls den 22 februari i Paris. De stora vinnarna när det gäller nomineringarna var Camille Redouble av Noémie Lvovsky, Amour av Michael Haneke och Rust and Bone (De rouille et d’os) av Jacques Audiard som noterades för 13 respektive 10 och 9 nomineringar, bland annat i alla de tunga kategorierna.

Les Adieux à la Reine av Benoît Jacquot som kammade hem 10 nomineringar och Leos Carax comebackfilm Holy Motors med sina 9 nomineringar måste naturligtvis också nämnas i sammanhanget.

Eftersom jag ännu inte sett vare sig Camille Redouble eller Les Adiuex à la Reine så är det svårt för mig att helt säkert uttala mig om var jag tror att favoritskapet att vinna flest priser ligger men jag har ändå en känsla av att Amour kommer att bli svårslagen. Helt klart är att 2012 var en stark årgång för fransk film, så konkurrensen är den här gången stenhård.

Bland de saker jag gläder mig extra åt när det gäller nomineringarna är att Jérémie Renier har nominerats i klassen bästa manliga huvudroll för sitt intensiva, starka och inte minst porträttlika roll som den legendariske sångaren och låtskrivaren Claude François i Cloclo. Filmen i sig var i mitt tycke kanske lite väl rapsodisk och melodramatisk men Renier var magnifik.

Annars får nog veteranen Jean-Louis Trintignant anses som favorit att vinna priset i den klassen för sin finfina prestation i Amour. I klassen bästa kvinniga huvudroll bör slaget stå mellan Emmanuelle Riva i Amour och Marion Cotillard i Rust and Bone (återigen med reservation för att jag inte har sett några av de nominerade filmerna).

Jag gläds naturligtvis också över att kunna konstatera att min favoritfilm från förra året, Xavier Dolans Laurence Anyways, är nominerad i klassen bästa utländska film.

Berätta för alla! Den här filmen vill du inte missa

I kväll klockan 22.45 visar SVT2 en av mina absoluta favoritfilmer från det förra årtiondet, Guillaume Canets thrillermästerverk Berätta inte för någon (Ne le dis à personne) från 2006. Filmen är en fransk ombearbetning av den amerikanske thrillerförfattaren Harlan Cobens bästsäljande roman med samma namn (Tell No One i original) från 2001.

Berätta inte för någon är berättelsen om barnläkaren Alexandre Beck som åtta år efter att hans älskade fru Margot under mystiska omständigheter brutal mördats och ryckts från honom, fortfarande nedbruten av sorg över det som inträffade, plötsligt får ett e-postmeddelande på sin jobbdator.

Meddelandet innehåller en länk som han uppmanas klicka på vid ett specifikt klockslag. Alexandre följer instruktionen och får sitt livs chock. Länken går till en övervakningskamera och in i bild glider någon som av allt att döma är Margot. Och det är ändå bara början på en händelsekedja som totalt vänder upp och ner på Alexandres liv och som snart ställer honom inför en serie utmaningar.

Bland annat att ta reda på om Margot verkligen är i livet och i så fall vad som i själva verket hände den där ödesdigra kvällen för åtta år sedan. Saker och ting kompliceras snart ytterligare av att fler märkliga saker sker och att han snart befinner sig på flykt undan polisen, misstänkt för brutala brott som han inte begått.

I mina ögon är Berätta inte för någon en in i minsta detalj närmast perfekt thriller. Allt från Guillaume Canets känsliga regi till det vackra fotot och det inspirerade skådespeleriet från den nästan osannolikt stjärnbeströdda och meriterade, höll ögonen öppna för om det så rör sig om den kortaste biroll kan något känt ansikte dyka upp, ensemblen håller allra högsta klass.

En annan beståndsdel som förtjänar att lyftas fram är originalmusiken av den berömde franske musikern -M-, alias Mathieu Chedid. Han har skapat ett soundtrack som verkligen fångar upp och förstärker den fullständigt hjärtskärande fina kärlekshistoria som filmen i mångt och mycket är. Helt i sin ordning fick han också en César för bästa originalmusik som tack för sin fina insats.

Det var dessutom, även det helt i sin ordning, bara en av de totalt fyra Césarstatyetter som filmen plockade hem vid 2007 års gala. Lite märkligt är dock att den inte vann priset för bästa film. I den kategorin fick den se sig slagen av Pascale Ferrans D.H Lawrence-filmatisering Lady Chatterley. Inget ont om Pascale Ferrans film, den är alldeles utmärkt, men det priset förtjänade den (i mitt tycke)  inte.

Berätta inte för någon är en tät, gripande, spännande thriller. Inte helt olik en annan melankolisk och mästerlig thriller från ungefär samma tid, Fernando Meirelles Le Carré-filmatisering The Constant Gardener, i stämning. Men Berätta inte för någon är inte lika konsekvent nedtonad utan bjuder på både några riktigt svettiga actionscener och en del humor mellan varven.

Jag har redan varit inne på den fantastiska ensemblen. Det fullkomligt vimlar av namnkunniga skådisar i allt från de ledande rollerna till de mindre, nästan statistartade. Alla gör bra ifrån sig, men på något sätt är det ändå François Cluzets film. De allra flesta svenska biobesökare lär vid det här laget främst förknippa honom med rollen som den förlamade aristokraten Philippe i En oväntad vänskap (Intouchables) och även om han är mycket bra i den rollen så skulle jag ändå vilja påstå att han som Alexandre Beck i Berätta inte för någon gör sitt livs roll.

I övrigt vill jag som vanligt slå ett extra slag för favoriten Marie-Josée Croze, som jag skrev om häromveckan med anledning av hennes roll i A View of Love, och dessutom även Gilles Lellouche som glänser i en färgstark biroll.

Berätta inte för någon bjuder generöst på suverän underhållning, 2 timmar och 10 minuter verkligen flyger fram. Som jag konstaterar redan i rubriken; den här filmen vill du inte missa.

Välsmakande komedi

Sveriges mästerkock, Masterchef, Gordon’s Kitchen Nightmares och allt vad de heter, dokusåporna i kockmiljö blir bara fler och fler och sänds inte sällan på allra bästa sändningstid.

Ett alternativ, eller kanske komplement, till dessa program är den franska kulinariska feel good-komedin Comme un chef, i regi av Daniel Cohen, som sedan en tid tillbaka finns utgiven på svensk dvd under titeln Le Chef. Även om även den innehåller sin beskärda del av elakheter så är den i grund och botten ett betydligt snällare alternativ till den nästan mobbningsartade stämning som tv-programmen bitvis genomsyras av.

Le Chef har dessutom samma kärlek till det kulinariska hantverket som tv:s reality shower och innehåller flera matlagningsscener som får det att vattnas i munnen.

Le Chef är en på många sätt ganska typisk och ordinär feel good-rulle av Askungetyp, men för att använda en i sammanhanget passande metafor så har anrättningen några ingredienser som ändå gör den mer välsmakande än genomsnittet. Det är dels de fint filmade matlagningsscenerna, dels samspelet mellan Jean Reno och komikern Michaël Youn i de två ledande rollerna.

Den senare har en härlig charm och komisk timing och i den här rollen lyckas han dessutom hålla sig ifrån att, som han ibland plägar göra, bli lite för mycket i längden. Här spelar han losern Jacky Bonnot. Han är amatörkock med stor fallenhet och talang för matlagning, men samtidigt en envishet som ofta sätter käppar i hjulen för honom.

Hans passion för gourmetmat och samarbetssvårigheter har kostat honom otaliga jobb i branschen eftersom han inte kan förlika sig med tanken på att inte laga gourmetmat, även om det är ett vanligt lunchhak han jobbar på. När han just har fått sparken från ännu ett jobb och hans fru dessutom blivit gravid lovar han henne att lägga matlagningsdrömmen åt sidan och ta ett annat mer stabilt jobb och dessutom behålla det. Naturligtvis vill ödet något annat.

Han kan inte riktigt hålla sig borta från branschen och när han får chansen åt den kände mästerkocken Alexandre Lagarde, spelad av en inspirerad Jean Reno, kan han inte låta bli. Problemet är bara att han inte vågar berätta för sin fru och att han anställs av Alexandres ränksmidande chef för att misslyckas.

Chefens plan är nämligen att den ansedda parisiska restaurangen ska förlora en stjärna i ansedda Guide Michelin, om så sker säger nämligen kontraktet att chefen kan sparka den viljestarke och konservative Alexandre och ersätta honom med en annan chefskock som delar chefens vision om ett mer modernt och trendigt kök. Det är snart upp till Alexandre och Jacky att samarbeta för att förhindra att planerna ska sättas i verket.

Hur det går är kanske inte så svårt att räkna ut men vägen till det väntade slutet är trots allt underhållande och välsmakande. Tempot är tillräckligt rappt och manuset tillräckligt roligt för att lyfta det hela ur den mittfåra som den här typen av film ofta hamnar i.

Jean Reno är med sin pondus som klippt och skuren för att spela mästerkocken Alexandre Lagarde och Michaël Youn kommer verkligen till sin rätt i rollen som den dedikerade underdogen Jacky Bonnot. Michaël Youn är i sina bästa stunder en utmärkt igenkänningskomiker och har som specialitet att parodiera olika företeelser.

I paradrollen som den självupptagne savojardiska rapparen Fatal Bazooka parodierade han på pricken ett helt koppel av hip hop-genrens verkliga klichéer, både i form av ett, bitvis hysteriskt roligt, musikalbum (T’as vu)och en, i mindre utsträckning hysteriskt rolig, film (Fatal). I båda fallen blev han helt enkelt, som jag var inne på tidigare, i längden lite för mycket.

Det blir han aldrig i Le Chef, men priset för det är att han heller aldrig är lika hysteriskt rolig. Men som mer balanserad underhållning för stunden fungerar Le Chef alldeles utmärkt.

Jag blir hellre jagad av Vargas

Så har det äntligen blivit dags för ett av de här alltför sällan förekommande boktipsen.  Det rör sig om den obestridda franska deckardrottningen Fred Vargas bok Un lieu incertain som gavs ut i original 2008 och som nu är aktuell i svensk översättning under titeln Okänd kontinent.

Den, eller för alla del vilken som helst av de övriga Fred Vargas-deckarna, är ett ypperligt alternativ för den som kanske börjar tröttna på att läsa deckare eftersom väldigt mycket i den veritabla flodvåg av sådana som ständigt nästan överflödar bokmarknaden följer ungefär samma mönster och tenderar att vara ganska likt till innehållet.

Fred Vargas spänningsromaner representerar något annat. Med sitt speciella språkbruk och sin vana att blanda in folktro och urgamla skrönor i intrigerna har hon mutat in sitt helt egna deckarrevir. Fred Vargas skriver på ett avigt och eftertänksamt sätt sällan tar den rakaste vägen från punkt a till b och jag skulle ljuga om jag påstod att det var kärlek vid första ögonkastet när jag läste min första Vargas-roman (som var Budbäraren för övrigt).

Det tog en liten stund för mig att komma in i hennes karaktäristiska språk. Men när jag väl gjorde det var jag som som uppslukad. Det finns en närmast oemotståndlig underfundig humor i hennes språk och det filosofiska stråk som är tydligt i alla hennes böcker är synnerligen tilltalande. Så låt dig inte skrämmas av det aningen omständliga akademiska anslag (hon är trots allt utbildad historiker och arkeolog) som hennes språk emellanåt också har, när man väl kommer in i det det tänker man snart inte på det.

Hennes persongallerier, med hjälten kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg i spetsen, följer samma mönster som hennes språk och det tar en stund även att komma dem inpå livet. Men det är samma sak där. När man väl gör det är det bekantskaper man som läsare inte vill vara utan.

Okänd kontinent är på alla sätt en typisk Fred Vargas-deckare som innehåller alla de beståndsdelar och ingredienser som jag har varit inne på. Berättelsen tar sin början i London där Adamsberg och en kollega är på konferensbesök då ett makabert fynd görs utanför en gammal kyrkogård. Inte långt efter det att Adamsberg kommer hem till Paris sker där ett bestialiskt mord. Ganska snabbt anar Adamsberg på sitt intuitiva sätt att de två helt skilda händelserna kan ha ett samband. Frågan är bara vilket? Det finns bara en sak man kan vara säker på: att inget är som man inledningsvis kanske tror.

Fred Vargas romaner är en synnerligen udda, men vacker, blomma i deckarfloran. Jag hoppas att många fler svenskar kommer att upptäcka henne. Miljontals fransmän kan väl ändå inte ha fel, eller hur?

Efter The Artist: Amour

Det blev både framgång och motgång för det frankofona när årets oscarnomineringar i dag presenterades. Vi tar det positiva först. Michael Hanekes mästerliga Amour kammade hem fem tunga nomineringar: bästa film, bästa regi, bästa kvinnliga huvudroll och bästa manus och bästa icke engelskspråkiga film.

Även om Amour rent tekniskt är Österrikes bidrag till tävlingen så kan den genom att den är på franska och dessutom delvis franskproducerad med fog också ses som en stor framgång för fransk film. Amour förtjänar mer än väl alla sina nomineringar, och får definitivt ses som solklar favorit att plocka hem priset för bästa icke engelskspråkiga film. Och jag gläds extra mycket åt Emmanuelle Rivas nominering för bästa kvinnliga huvudroll. Hennes rolltolkning i filmen är verkligen helt fenomenal.

Mindre roligt med frankofona ögon var att de övriga två franskspråkiga filmerna som det pratats om i förhandssnacket, det officiella franska oscarsbidraget En oväntad vänskap (Intouchables) och Rust and Bone (De rouille et d’os), blev helt lottlösa. Överraskande i fallet En oväntad vänskap och direkt skandalöst när det gäller Rust and Bone.

Som jag har varit inne på i tidigare inlägg kändes en nominering i klassen bästa icke engelskspråkiga film självklar för En oväntad vänskap, inte minst med tanke på den enorma succé den har gjort världen över och att oscarjuryn ofta tar hänsyn till det rent kommersiella, men så blev det alltså inte.

Att det inte fick någon nominering i någon annan tyngre klass går det dock inte att uppröra sig över. Det kan man dock när det gäller Rust and Bone. Hur man har misslyckats med att nominera Marion Cotillard i kategorin bästa kvinnliga huvudroll förstår jag bara inte och, med reservation för att jag inte har sett alla de nominerade filmerna och därmed inte kan göra någon jämförelse,  jag har svårt att se att Rust and Bone inte skulle förtjäna en nominering när det gäller kategorier som exempelvis bästa film, bästa regi, bästa klippning och bästa foto.

En liten tröst i bedrövelsen över de uteblivna nomineringarna för Rust and Bone är de åtta nomineringarna för Les Miserables. Resonemanget är kanske en aning långsökt men liiiite fransk är väl ändå denna amerikanska musikalfilm? Den baseras ju trots allt på ett av fransk litteraturs mest emblematiska verk, Victor Hugos roman Les Miserables (Samhällets olycksbarn på svenska). Vilka som vinner årets oscarstatyetter får vi veta natten mot den 24 februari svensk tid.

Dujardin med havsutsikt mot det förflutna

I och med att vi har tagit oss in i ett nytt år så har vi samtidigt tagit oss in i de olika filmgalornas mest intensiva period. Nomineringarna till vår en egen Guldbaggegala presenterades i förra veckan och jag gläds alldeles extra åt att två av tre nominerade filmer i kategorin bästa utländska film är franskspråkiga: Amour och (den i mitt tycka allra bästa filmen från 2012) Laurence Anyways.

Vilka filmer som till slut tilldelas årets guldbaggar får vi veta den 21 januari. Några dagar senare, närmare bestämt den 25 januari offentliggörs nomineringarna till Césargalan, Frankrikes motsvarighet till Guldbaggen. Inom kort får vi också reda på nomineringarna till filmgalornas filmgala: den amerikanska Oscargalan.

Förra årets stora Oscarvinnare var som bekant den suveränt charmiga franska stumfilmssensationen The Artist. Att hoppas på en lika succéartad Oscargala för fransk film detta år är kanske att ta i, men med tanke på den enorma succé som det franska tävlingsbidraget till årets Oscargala En oväntad vänskap (Intouchables) har gjort över hela världen och inte minst i USA så är det alls inte helt otänkbart att det kommer att bli ännu en Oscargala med en fransk film åtminstone nominerad i några av de tyngsta kategorierna. En nominering i kategorin bästa icke engelskspråkiga känns i det närmaste självklar.

En av alla de Oscarstatyetter som The Artist kammade hem under den där fantastiska galakvällen i februari i fjol var som bekant den som Jean Dujardin (högst välförtjänt) vann för bästa manliga huvudroll. Som en naturlig följd av detta stora internationella genombrott för ”Frankrikes George Clooney” så släpps nu några av hans tidigare filmer även i Sverige.

För halvannan månad sedan släpptes exempelvis Un balcon sur la mer från 2010 på svensk dvd under den internationella titeln A View of Love. Det är en lätt Hitchcock-anstruken romantisk dramathriller i regi av Nicole Garcia, där Jean Dujardin ikläder sig den typ av roll som Cary Grant och James Stewart ofta gjorde i den brittiske thrillermästarens filmer. Det vill säga den som en stillsam man som lever ett lugnt och ordnat liv men som på grund av en vacker kvinna dras in i ett händelseförlopp som han inte riktigt kan kontrollera.

Filmen utspelas på 90-talet och Jean Dujardin spelar Marc, en medelålders fastighetsmäklare i vackra Aix-en-Provence i den franska södern. Han bor med sin familj i ett fint hus och arbetar på sin svärfars firma. Hans liv tar dock en oväntad vändning när han möter en kvinnlig husspekulant som han tycker sig känna igen men inte riktigt kan placera.

Marc blir som uppslukad av den svala och vackra kvinnan och kan inte riktigt släppa tanken på henne. Senare samma dag inser han att kvinnan är ingen mindre än Cathy, Marcs stora kärlek under barndomsåren i den algeriska staden Oran mot det absoluta slutet av den franska kolonialperioden.

Marc söker upp Cathy och de tillbringar natten tillsammans i hennes hotellrum. Dagen efter försvinner Cathy spårlöst. Hela situationen blir ännu mer komplicerad och mystisk när Marc får reda på att Cathy i själva verket aldrig lämnade Oran utan att hon dog i ett bombattentat riktat mot hennes far. Marc vägrar att tro på de uppgifterna men fårgan kvarstår: vem är kvinnan och varför har hon återvänt till hans liv efter så många år?

Det ska slås fast med en gång att Nicole Garcia inte är någon Hitchcock men hon använder influenserna från honom ganska väl och A View of Love är alls ingen oäven film. Jean Dujardin är klart stabil i rollen som Marc och det är alltid kul att se honom i de tyvärr inte alltför många dramatiska roller han får.

Allra bäst i filmen är dock den i mina ögon grovt underskattade kanadensiska skådespelaren Marie-Josée Croze i rollen som Cathy. Hon har definitivt gjort sig förtjänt av att vara en betydligt större stjärna än vad hon är. Själva storyn i A View of Love vinner inte direkt några pris för originalitet och Nicole Garcia lyckas som regissör heller inte tillföra det där lilla extra.

Det är en dos stabil underhållning för stunden som främst lever på skådespelarinsatserna. Förutom Dujardin och Croze så dyker även bland annat den alltid utmärkta Sandrine Kiberlain upp i rollen som Marcs fru Clotilde.

Traditionsenligt äventyrlig inledning på det nya filmåret

Så börjar saker och ting att så smått återgå till det normala efter avslutat jul- och nyårsfirande, vilket bland annat ger tid till mitt första blogginlägg för året. Nyårshelgen brukar vara filmhelgen framför andra för min del och den senaste upplagan var inget undantag.

Som traditionen (min och många andras) bjuder fick jag i alla fall med en äventyrsfilm i mixen, men liksom förra året hoppade jag över Ivanhoe på tv och matade i stället in en klassisk fransk svärdfäktarrulle i dvd-spelaren. Den här gången fick det bli en av de många filmatiseringarna av Paul Févals omtyckta äventyrsroman Le Bossu från 1857, närmare bestämt den av André Hunebelle regisserade versionen från 1959. Det var den inte mindre än sjätte versionen i ordningen och det kom ytterligare en så sent som 1997. Det är naturligtvis en fråga om tycke och smak men av de versioner av Le Bossu som jag har sett anser jag 1959 års vara den bästa.

Handlingen i Le Bossu tar sin början i skarven mellan 1600- och 1700-talet. Frankrike som leds av solkungen Ludvig XIV blomstrar men långtifrån allt står tätt till, inte ens i kretsen runt kungen. Den onde prinsen Philippe de Gonzague intrigerar mot sin rike och populäre kusin greve Philippe de Nevers vars rikedomar han vill åt.

Gonzague gillrar en fälla för att mörda Nevers men har inte räknat med den rättrådige adelsmannen Henri de Lagardère som är en hejare på att fäktas ska träda in i handlingen på Nevers sida. Lagardère lyckas nästan på egen hand avvärja attentatet mot Nevers men det bär sig inte bättre än att Nevers faller offer för Gonzagues svärd och blir dödad.

Lagardère lovar den dödligt sårade Nevers att ta hand om hans lilla dotter Aurore (som han i hemlighet fått tillsammans med Isabelle, kvinnan som även Gonzague har ögonen på) och att hämnas honom. Tillsammans med sin kompis Passepoil lyckas Lagardère undfly Gonzagues män för att i från en fristad i Spanien dels låta Aurore växa upp i lugn o ch ro, dels lista ut hur han ska hämnas Nevers.

16 år senare är Aurore på väg att bli vuxen och Lagardère redo att sätta sin planer på hämnd och att ställa de skyldig till svars i verket. Legardère, Passepoil och Aurore lämnar Spanien och återvänder till Frankrike där den alltjämt lika onda Gonzague, som nu gift sig med Isabelle och stärkt sin makt, väntar.

Filmens självklare hjälte Henri de Lagardère spelas med den äran av Jean Marais. Visst Marais är ingen Errol Flynn, eller för all del Gérard Philippe (som spelade huvudrollen i Fanfan la tulipe som var min äventyrsfilm i nyårstid förra året) om man ska hitta en frankofon jämförelse, men väger upp det han kanske saknar i fäktningsscenerna med desto tyngre närvaro i de övriga.

Just Jean Marais bristfälliga kunskap när det gäller fäktningen gör att fäktningsscenerna tvingas hållas ganska basic och därmed inte kan bli så häftiga och välkoreograferade som man kanske helst skulle önska i en äventyrsfilm av det här slaget men själva handlingen är ändå tillräckligt slipad och berättelsen så medryckande att det aldrig blir något stort problem.

Dessutom är den komiska timingen i samspelet mellan Jean Marais och Bourvil, som spelar Passepoil, ypperlig. Det faller sig naturligt att en film från 1959 i dag känns en aning daterad men jag tycker faktiskt att den slår filmatiseringen från 1997 på snart sagt alla fronter och som nyårsunderhållning fyllde den sin funktion mer än väl.