Tillbaka till vinnarspåret igen?

Med den sköna segern i Kiev i onsdags och det säkrade avancemanget till åttondelsfinalen i Champions league undantaget så har det inte direkt varit särskilt angenämt att vara PSG-supporter den senaste tiden. Tre raka omgångar utan seger i ligaspelet betyder tre raka helgkvällar med en känsla av ilska, besvikelse, frustration och till och med viss skam som sällskap. Allra värst var förra lördagens bedrift att förlora hemma mot Rennes trots TVÅ man mer på planen under i stort sett hela den andra halvleken! En insats som fick till och med rutinerade och ofta försiktige tränaren Carlo Ancelotti att tala om att laget befinner sig i kris.

Kris eller inte, nu är det dags att bryta den negativa trenden och ta en välbehövlig seger. Om halvannan timme är det avspark på Parc des Princes och med tanke på att det är nykomlingen Troyes som står för motståndet så känns det som att det borde kunna gå vägen. Eller för att tala klarspråk: man ska kunna kräva att det ska gå vägen. Efter den senaste tidens besvikelser så tar jag dock inget för givet. Med matchen mot Rennes i färskt plågsamt minne så känns det dock som att det i alla fall inte gärna kan bli sämre.

Någon medgångssupporter är jag dock inte (det är en praktisk omöjlighet att vara det som PSG-supporter) så i med- och motgång är det allez, PSG som gäller. Så här sitter jag, i en buss på väg till Göteborg för att se matchen i goda vänners lag, med matchtröjan på, PSG-halsduken virad runt halsen och det där pirret i magen som alltid infinner sig på matchdagar på plats. Ici c’est Paris!

Den udda kombinationen av total egensinnighet och stark igenkänningsfaktor

Leos Carax, mannen som brukar kallas fransk films enfant terrible, är tillbaka! Och vilken återkomst han svarar för sedan. Att det var hela 13 år sedan han gjorde en långfilm senast känns närmast ofattbart när man ser hans nya film Holy Motors.

Holy Motors, som hade ursprungspremiär inom tävlan vid årets filmfestival i Cannes och som i fredags gick upp på svenska biografer, är nämligen en djupt originell, sinnesvidgande och på alla sätt färgsprakande film gjord av en filmmakare som verkar nästan kunna spricka av självförtroende.

Att det emellanåt inte är helt lätt för åskådaren att lyckas dechiffrera vad som egentligen utspelas där på vita duken gör inte så mycket. Känslan av att för en gångs skull få bli genuint överraskad och förbryllad av en filmupplevelse väger upp det hela med råge.

Det är sannerligen inte var dag i dessa tidevarv av uppföljare, återanvändning och kommersiellt säkra kort i mainstreamens ängsliga mittfåra det sker och det är underbart när det gör det.

Det kanske låter som en omöjlig ekvation men Holy Motors är en film som inte liknar någonting som jag tidigare har sett, samtidigt som den påminner om massor av andra filmer. Jag vet, det låter totalt motsägelsefullt men Leos Carax lyckas med detta konststycke.

Den serie stilmässigt synnerligen olika tablåer som denbestår av är en enda lång hyllning till filmkonsten. Den är som en en odyssé genom filmhistorien och delar frikostigt med sig av mer eller mindre tydliga blinkningar till ett antal olika klassiska filmer. Men utöver det bjuder Holy Motors också in till ett antal andra möjliga tolkningar av vad som berättas.

En tolkning, som understöds av vad Leos Carax själv har sagt i intervjuer, är att det är en djupt filosofisk film om människans osynlighet och överflöd i en alltmer digitaliserad, modern värld.

Berättelsens huvudperson, den mystiska affärsmannen Oscar, åker, på uppdrag av en lika mystisk uppdragsgivare, under ett dygn runt i vit limousin genom Paris. Längs med vägen gör limousinen ett antal stopp och Oscar genomför en serie möten där han för en växlar liv och identitet.

Under det intensiva dygnet hinner han bland annat vara mördare, tiggare, galning, bankir och familjefar. Varje enskild identitetsväxling blir som en egen film i filmen där Carax samtidigt kommenterar något i vår samtid.

Filmens nav är den vita limousin som Oscar åker runt i och i vilken han tilldelas sina uppdrag och genomför sina identitetsförändringar medan själva motorn och hjärtat i Holy Motors definitivt är Denis Lavant som inte är något annat än fenomenal i den mångfacetterade huvudrollen.

Jag kan för mitt liv inte förstå att han inte belönades med skådespelarpriset i Cannes för sin insats, för även om det är en roll som specialskrevs av Carax med mångårige skådespelarfavoriten Lavant i tanken så är det ett veritabelt kraftprov till roll. Ett kraftprov som han galant klarar av.

Inte för att jag tror att han är en person som bryr sig om sådant, men jag hoppas verkligen att Denis Lavant kommer att få något eller några priser för sin rolltolkning när det om några månader vankas säsong för de olika filmgalorna. Allra minst en César hemma i Frankrike, men varför inte också en Oscar för rollen som herr Oscar?

Holy Motors är en film som rör sig över ett vitt spektra av känslor. Den vilar förvisso genomgående på en klangbotten av melankoli men i takt med huvudpersonen Oscars identitetsväxlingar så byter samtidigt också filmen stil och stämningsläge, vilket gör att den kastas mellan surrealism och vardaglighet, glädje och sorg, svartsyn och drastisk humor.

Den innehåller helt enkelt det mesta. Det är en häftig filmisk resa att bara låta sig svepas med i, utan att egentligen bry sig om att allt som sker inte för sin omedelbara och tydliga förklaring.

Det är en film som talar lika mycket till känslan som till intellektet och som filmnörd kan jag inte annat än att älska de många och ofta snygga och finurliga blinkningarna till filmhistorien som Leos Carax ägnar sig åt.

Inte minst den scen som utspelas på varuhuset La Samaritaines tak där Denis Lavants karaktär möter en flygvärdinna spelad av Kylie Minogue och kameran blickar ner över och länge dröjer sig kvar vid Pont-Neuf –  en stilfull blinkning till Carax egen De älskande på Pont-Neuf (Les Amants du Pont-Neuf) från 1991. Som sagt, Holy Motors är en film gjord av en filmskapare med stort självförtroende. Gör dig själv en tjänst och gå och se den!

Underbart är inte alltid kort

På senare år har jag haft svårt att närma mig tjocka böcker. De ständigt svällande att läsa-högarna som tycks stirra anklagande och menande på mig (har dem av någon anledning i sovrummet så att jag blir påmind om dem varje kväll) och alltjämt på tok för lite tid över åt att läsa skönlitteratur har skapat är två tungt bidragande orsaker till att denna situation har uppkommit.

Med andra ord så var risken överhängande att Jean-Michel Guenassias tegelstensroman De obotliga optimisternas klubb (Le Club des Incorrigibles Optimistes i original) skulle bli liggande i någon av de där att läsa-högarna under lång tid framöver. Men det var något med den som gjorde att jag efter en tid trots allt bröt mot mitt läsmönster och tog mig an den. Vilket jag inte har haft någon som helst anledning att ångra. Det är nämligen en alldeles förträfflig bok och läsupplevelse.

Med anledning av att jag sällan har tid att läsa särskilt länge i stöten så har det tagit sin tid för mig att ta mig igenom boken, men jag ser det heller inte som nödvändigtvis något minus att det har gjort det. Snarare så öppnade det mina ögon för att det onekligen finns en tjusning att läsa en ambitiös och omfångsrik roman på det viset.

Karaktärerna i boken blev som en sorts vänner som jag med glädje återbesökte en liten stund, i stort sett varje kväll, under en lång tid. Inte för att De obotliga optimisternas klubb inte skulle passa för att sträckläsas, det gör den alldeles säkert, men för mig så passade det alldeles utmärkt att läsa den på det här viset.

De obotliga optimisternas klubb utspelas i Paris, huvudsakligen under fem turbulenta år med början 1959. I centrum står Michel Marini, en kille som vid berättelsens början är 12 år gammal och som lever för två saker: att läsa och att spela baby-foot. Det senare gör han allra helst på ett café vid Place Denfert-Rochereau i Montparnasse.

På samma café samlas i ett avskilt rum varje dag ett antal öst- och centraleuropeer i exil för att umgås, diskutera politik och (framför allt) spela schack. Den unge Michel fascineras av den brokiga skaran av färgstarka individer och börjar att allt oftare hänga med de schackspelande herrarna än de ungdomar som han tidigare spelat baby-foot och flipper med.

Parallellt med att han (och även vi läsare) får veta mer om dessa individers olika öden och på vilka vägar de i det kalla krigets och sovjetkommunismens skugga har hamnat i Paris berättas också Michels egen berättelse. En berättelse om en uppväxt i en socialt splittrad familj där mammans sida härstammar från högborgerliga miljöer med förgreningar i det alltjämt koloniserade Algeriet medan pappans släkt har sin bakgrund i norditalienska arbetarkretsar och om ett inträdande i vuxenvärlden i en värld i stor förändring, inte minst när det gäller förhållandet mellan Frankrike och det frihetstörstande Algeriet.

De obotliga optimisternas klubb är som jag har varit inne på tidigare en ambitiös roman, på samma gång en engagerande uppväxtskildring och ett tids- och historiedokument. Jean-Michel Guenassia har ett spänstigt och virvlande språk och den som jag gissar delvis självbiografiska berättelsen sjuder av berättarglädje. Med sitt myller av karaktärer, sitt vida känslospektrum och sin starka känsla för historisk kontext står De obotliga optimisternas klubb med ena benet i den ryska berättartraditionen, men samtidigt är det en synnerligen fransk roman.

Det är en synnerligen atmosfärrik berättelse i fantastiskt välutmejslade parismiljöer. Sedan skadar det inte direkt min personliga läsupplevelse att bokens handling huvudsakligen utspelar sig i Montparnasse, Quartier Latin och kring Place d’Italie i 13:e arrondissementet (områden som jag alltid och med stor glädje brukar röra mig i närhelst jag är i Paris).

De obotliga optimisternas klubb är en häftig läsupplevelse. Den är ömsom gripande, ömsom rolig. I bland bottenlöst allvarlig och i andra lägen uppsluppen och lättsam. Det är en mustig berättelse befolkad av ett färgsprakande och fängslande persongalleri. Och genom hela romanen löper en röd tråd av djup kärlek till litteratur och läsande. Bara en sådan sak.

Dags för ny Gall-feber?

Jag får börja med att be om ursäkt för att det har varit stiltje på bloggen den senaste tiden. Någon sorts allmän hösttrötthet i kombination med att de många tidiga arbetsmorgnarna har tagit sin tribut, bristande inspiration och det andra saker som har krävt min uppmärksamhet är några av anledningarna till det ofrivilliga blogguppehållet. Men nu känner jag mig redo att återuppta normal verksamhetsnivå här. Åtminstone så är det min absoluta ambition att det ska bli så. Framtiden får utvisa hur det blir med det.

Det sista inlägget innan uppehållet blev ett inlägg på temat besvikelse. Jag kan inte påstå att temat för detta nya inlägg blir detsamma för de förväntningarna på filmen i fråga hade jag inte, men samtidigt så blir det heller inte den återkomst i positivitetens tecken som jag kanske hade önskat.

Detta inlägg ska nämligen handla om filmen Asterix och Obelix och britterna (Astérix et Obélix: Au service de Sa Majesté i original) som hade svensk premiär i fredags. Det är den fjärde spelfilmen om René Goscinnys och Albert Uderzos berömda seriefigurer och den påminner förvisso i allt väsentligt om de tidigare tre, men det finns en del betydande skillnader.

Som till exempel vi än en gång får vänja oss vid en ny skådespelare i rollen som Asterix: efter i tur och ordning Christian Clavier och Clovis Cornillac är det nu dags för Edouard Baer att ikläda sig rollen och att det dessutom återigen har skett ett skifte i regissörsstolen. Asterix och Obelix och britterna är regisserad av Laurent Tirard. Däremot så är Gérard Depardieu kvar i den dubbla rollen som dels Obelix, dels en sammanbindande länk mellan filmerna.

En annan stor skillnad mellan filmerna, inte minst den första i serien: Asterix och Obelix möter Caesar (Astérix et Obélix contre César i original) från 1999, är att den nya filmen ser mycket bättre ut. Helt enkelt beronde på den naturliga utvecklingen på den tekniska fronten.

På de 13 år som gått sedan den första filmen så har det naturligtvis hänt en hel del på specialeffektsfronten, vilket gör att Asterix och Obelix och britterna i större utsträckning än de tidigare tre filmerna lyckas efterlikna berättandet i seriealbumen. När det gäller själva storyn och det som berättas så ligger dock den nya filmen, liksom de tre övriga, långt efter de klassiska seriealbumen i underhållningsnivå, men det är en annan sak.

Den övergripande känslan är som sagt dock att Asterix och Obelix och britterna i allt väsentligt påminner om de övriga tre spelfilmerna. Den som gillade dem kommer säkert att gilla den här också, medan de som hade svårt för de förra på samma sätt kommer att ha svårt för den här. För egen del har jag gått någon sorts medelväg när det gäller de tidigare tre filmerna och tycker att de har varit helt okej och i varierande grad bjudit på hyfsad underhållning för stunden.

Bäst av de fyra tycker jag fortfarande att film nummer två, Asterix och Obelix: Uppdrag Kleopatra (Astérix & Obélix: Mission Cléopâtre) från 2002, är och minst lyckad framstår alltjämt den förra, den fem år gamla Asterix på olympiaden (Astérix aux jeux olympiques), som. Den nya filmen placerar sig i mitt tycke någonstans mitt emellan.

Ett annat genomgående drag i spelfilmerna om de galliska hjältarna är att de har varit på tok för långa. Asterix och Obelix och britterna är inget undantag till det. Speltiden på 110 minuter är alldeles för utdragen. Manuset har helt enkelt inte tillräckligt att erbjuda för att fylla en film av den längden. Med säg en halvtimme kortare speltid och ett rappare tempo så hade detta kunnat bli mycket bättre för roliga infall, snygga detaljer och fyndiga populärkulturella blinkningar och referenser finns det faktiskt en hel del av i den här filmen. Det är bara det att det går för lång tid mellan dem.

Dessutom så blandar även denna Asterix-film högt och lågt. En hel del av skämten faller tämligen platt och är enbart fåniga. Ett annat stort problem (och då menar jag verkligen STORT) är att filmen här i Sverige endast visas dubbad och att som om det inte vore nog dessutom rör sig om ett av de sämsta dubbningsjobb som jag någonsin stött på.

Jag har ännu hört originalljudspåret (det kommer väl förhoppningsvis med när filmen så småningom släpps på dvd), men jag har svårt att det inte skulle vara bra med tanke på att filmen är rollbesatt med ett pärlband av aktade skådespelarnamn. Här syns förutom de redan nämnda Edouard Baer och Gérard Depardieu även exempelvis Catherine Deneuve, Fabrice Luchini, Dany Boon, Bouli Lanners, Gérard Jugnot och Valérie Lemercier. Samt det intressanta rockbandet BB Brunes i rollen som ett brittisk bard-Beatles.