RSS Flöde

Min värsta mardröm

Tänk dig att du får höra om en film. En film med ett antal skådespelare som du gillar, till exempel Isabelle Huppert, Benoît Poelvoorde och André Dussollier. Du får dessutom höra om att den har gjort succé på biograferna hemma i Frankrike. Tro sjutton att du får tämligen höga förväntningar på den filmen.

Tänk dig sedan att när du till slut får se filmen så är den bara sååå dålig. Det hela har onekligen ett drag av mardröm över sig. Det är naturligtvis rejält överdrivet att kalla det för min värsta mardröm, men det har sin förklaring.

Den där filmen finns nämligen. Här i Sverige heter den En bohem i Paris (en svensk titel som både är så fånig och missvisande att jag inte ens vet var jag ska börja) och har biopremiär i dag. Den franska originaltiteln är Mon pire cauchemar och det är naturligtvis den jag anspelar på i både rubriken och det inledande mardrömsscenariot och det vilar defintivit något mardrömslikt över att se den.

Det är en dramakomedi som vare sig är dramatisk eller rolig. Den försöker sig på att vara satirisk och driva med både det ena och det andra men lyckas inte med det heller. Det finns ingen finess, träffsäkerhet eller igenkänningsfaktor i manuset. Bara kyla, föraktfullhet och en isande von oben-attityd.

Regissören Anne Fontaine tycks inte känna någon som helst värme eller hysa något intresse för karaktärerna. Snarare så framstår i hennes regi alla som irriterande, enerverande och utan egentliga försonande drag. En bohem i Paris är en film i total avsaknad av något så grundläggande för en film som aspirerar på att vara någon form av feelgood som hjärta. Det är svårt att greppa att det är samma person som har gjort den här filmen och den trots allt ganska fina och tämligen lyckade Coco – Livet före Chanel (Coco avant Chanel) från 2009, men så är det.

Själva grundstoryn osar heller inte direkt av kreativitet och originalitet om man säger så. En kylig och intelligent överklasskvinna (spelad av en Isabelle Huppert som nu gjort den här typen av roll så många gånger så att hon går på total tomgång) möter yvig, opolerad och obildad man av folket (spelad av Benoît Poelvoorde). Av olika skäl kommer de att för en tid tillbringa en del tid tillsammans. Vad som händer sedan behövs sannerligen ingen större tankemöda för att räkna ut. Vi har som sagt sett detta så många gånger förr. Den totala kulturkrocken mynnar så småningom ut i något annat.

Rent generellt brukar jag vara förlåtande gentemot fransk film, kanske till och med för förlåtande. Men i fallet En bohem i Paris kan jag faktiskt inte hitta några som helst förmildrande omständigheter. Där går även min gräns och att behöva vistas på fel sida om den gränsen i 100 minuter kan absolut ses som en mardröm, även om det kanske inte är den värsta tänkbara.

Om mattiaslin71

Jag heter Mattias Lindén och är journalist till yrket. Vid det här laget har jag varit verksam som journalist i drygt 25 år. Främst inom radio, men även som skribent. Jag har ett passionerat förhållande till film och sport. Utöver det tar även musik och att läsa upp stor del av min uppmärksamhet. Och min förkärlek för det franska är, som den här bloggen visar, mycket stor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: