Det finns flera tecken på att den fransk-kandensiska filmen mår riktigt bra just nu. Nawals Hemlighet (Incendies), förra årets i mitt tycke bästa film, och Kanadas bidrag till årets Oscarsgala, den finfina Monsieur Lazhar, är två bra exempel.
Ett annat exempel som sannerligen stärker tesen om den fransk-kanadensiska filmens välmående är underbarnet Xavier Dolan vars tredje långfilm Laurence Anyways nu är aktuell på svenska biografer.
Det är en på alla sätt fantastisk filmupplevelse som förenar det bästa från hans två tidigare långfilmer (dessutom med en spellängd som ungefär motsvarar de två tidigare filmerna tillsammans).
Den nästan tre timmar långa Laurence Anyways väver samman det nakna, nerviga och direkta tilltalet i debuten Jag dödade min mamma (J’ai tué ma mère) från 2009 med den synnerligen eleganta och stiliserade hipstermelankolin i uppföljaren Hjärtslag (Les Amours imaginaires) från året efter.
Resultatet blir en supersnygg känslomässig bomb trots att den sträcker ut sig över 168 minuter aldrig upphör att fängsla eller går ner i intensitet. Jag kan ärligt säga att jag inte hade velat vara utan en enda av de där minuterna.
Den blott 23 år gamle Xavier Dolan är en på så många sätt modig filmskapare som vare sig räds att vara bottenlöst självutlämnande eller att vara öppen med sina pretentioner.
Laurence Anyways är en pretentiös film och i en tid då pretentiös nästan har blivit till ett skällsord så är det naturligtvis ett vågat drag, men han går i land med det. Igen. Och jag har svårt att se att det skulle ligga något principiellt felaktigt i att vara pretentiös.
Laurence Anyways tar avstamp 1989 och utspelas under en tidsrymd av lite drygt 10 år. Det är en ambitiös och brett anlagd annorlunda kärlekshistoria om Laurence, en ung lärare på väg att bli författare som bestämmer sig för att han vill leva sitt liv som kvinna, och hans flickvän Frédérique.
Laurences beslut sänder en chockvåg genom omgivningen och många vänder honom ryggen. Även Frédérique har svårt att veta hur hon ska hantera situationen och den resterande filmen berättar hur deras förhållande till varandra förändras och utvecklas under den följande tioårsperioden.
Laurence är naturligtvis filmens huvudperson och den som Xavier Dolan i huvudsak fokuserar på, men faktum är att Frédérique är en minst lika intressant och kanske till och med ännu mer dynamisk karaktär.
Och även om Melvil Poupaud som i all hast fick ta över rollen som Laurence när Louis Garrel som egentligen skulle göra den plötsligt fick förhinder gör den på ett så starkt sätt att det är omöjligt att tänka sig att någon annan än honom i den, så är det Suzanne Cléments makalösa insats som Frédérique som verkligen har etsat sig fast i mitt minne.
Xavier Dolan rör sig lätt och ledigt mellan olika stämningslägen i sin film, även om det sorgsna och melankoliska dominerar, och han visar återigen prov på vilken utsökt känsla för att hitta helt rätt låtar att förstärka scenernas inneboende kraft med.
Han är också en utmärkt personinstruktör men imponerar ändå kanske allra mest på det visuella planet. I Laurence Anyways (liksom i Hjärtslag) finns det ett antal scener och tablåer som är så vackra att de tar andan ur åskådaren.
Det är en film som gör ont, berör, förför och sjuder av livsbejakande…allt på en gång. Den är melodramatisk men samtidigt fullständigt osentimental.
Det är förvisso några veckor kvar av 2012 men jag blir inte förvånad om jag även detta år kommer att ha en fransk-kanadensisk etta på min årsbästalista. Just nu känns Laurence Anyways som en självklar vinnare.
BleuBlancRouge 