RSS Flöde

En kalifornisk solnedgång genom ett franskt filter

Det är naturligtvis inget ovanligt att franska musiker tittar utanför landets gränser för att finna inspiration och låter sig influeras av det de ser och hör men det är få grupper som i samma utsträckning som Superbus så genomgående och tydligt under hela sin karriär blickat så längtanfullt västerut mot Nordamerika – man samtidigt också lyckats behålla sin franska särprägel. Med sitt nysläppta album, bandets femte fullängsalbum, Sunset har de verkligen fått leva ut sin amerikanska dröm. Skivan är inspelad i Los Angeles, med amerikansk producent, och det märks på alla sätt. Inte minst textmässigt. Rent tematiskt är det en väldigt anglosaxisk skiva. Men ändå med en tydlig fransk touch.

Superbus är vad man får kalla för Frankrikes svar på No Doubt. Jämförelsen är inte tagen ur luften. Superbus uppstod efter det att sångerskan, den huvudsakliga låtskriverskan och den tydligast lysande stjärnan i bandet Jennyfer Ayache återvänt hem till Frankrike efter att mot slutet av 90-talet ha tillbringat en tid i USA för att lära sig engelska och där upptäkt band som Sublime och just No Doubt och ville starta ett band i samma anda som sina nya favoriter. Jennyfer Ayache, som skulle kunna beskrivas som en hybrid mellan No Doubt-sångerskan Gwen Stefani och Texas-sångerskan Sharleen Spiteri, samlade ihop ett band av likasinnade och satte igång. Debutplattan Aéromusical släpptes 2001, men det riktiga genombrottet dröjde till bandets andra skiva Pop’n’Gum från 2004.

Precis som i fallet med förebilderna No Doubt räds sannerligen inte Superbus att hoppa mellan stilarna i sin musik. Nya skivan Sunset är sannerligen inget undantag. Här trängs eleganta 80-talistiska synthmattor med tunga grungeiga gittarriff, skapunk, rockabilly och svulstig amerikansk 90-talspop – hela tiden dock med tydliga melodier och harmonier i fokus. No Doubts- ande svävar fortfarande tydligt över Superbus musik men en nästan lika tydlig influens den här gången är 90-talsbandet Garbage. Låtar som nya singeln À la chaîne och Get Real hade defintivt inte skämts för sig på Garbages lysande och semiklassiska självbetitlade debutalbum från 1995. À la chaîne är i mitt tycke för övrigt en av bandets finaste stunder hittills. Musikalikt sett rör den sig som sagt i 90-talslandskap men den välfunna texten kring vad internet har gjort (ställt till det) med mänsklig kommunikation känns väldigt 2012. Just mötet mellan brännande aktuella teman i texterna och mer nostalgiska musikaliska arrangemang är vanligt förkommande hos Superbus. Men de kan förtrolla mig med renodlad nostalgi också. Som i 80-talsåterblicken Whisper. En låt som handlar om och är en kärleksförklaring till de klassiska skräckfilmer som jag under årtiondet i fråga växte upp med och älskade sönder och samman kan liksom inte bli dålig. Har man som i detta fall dessutom med ett inspirerat solo av gästande Bon Jovi-gitarristen Richie Sambora så är så att säga saken klar. Om det till äventyrs skulle behövas någon extra bevisföring beträffande den här låtens storhet så kan jag nämna att Jennyfer Ayache rimmar Freddy Kreuger med peur. Case closed!

Men varken Whisper eller À la chaîne är min absoluta favoritlåt på Sunset. Det är inledningsspåret, och tillika förstasingeln, All Alone. Det är en låt som har hållit mig i ett järngrepp sedan den släpptes i maj i år. Den gör mig som förhäxad på ett rent känslomässigt plan. Som vanligt så är det lite svårt att sätta ord på en känsla, men den får mig att tänka på en av förra årets i mitt tycka allra bästa filmer, Nicolas Winding Refns Drive. Faktum är att jag ofta ser bilder ur denna film i mitt huvud när jag hör låten. Det är något med den där oemoståndliga melankolin och den stilrena och eleganta 80-talsestetiken i Drive och All Alone som passar så perfekt med varandra. Det är något med textraderna ”dans un irrésistible chagrin – la nuit pèse lourd sur L.A.” precis i inledningen av låten som automatiskt för in mina tankar på filmen – och som får mig att misstänka att mina associationer inte är helt fel, att Jennyfer Ayache minsann har sett Drive och låtit sig inpsireras av den. Oavsett vilket så är det i mitt tycke en fantastisk låt. Har du inte koll på Superbus sedan förr så är mitt råd till dig att bekanta dig med detta intressanta band. All Alone är ett utmärkt ställe att börja på.

Om mattiaslin71

Jag heter Mattias Lindén och är journalist till yrket. Vid det här laget har jag varit verksam som journalist i drygt 25 år. Främst inom radio, men även som skribent. Jag har ett passionerat förhållande till film och sport. Utöver det tar även musik och att läsa upp stor del av min uppmärksamhet. Och min förkärlek för det franska är, som den här bloggen visar, mycket stor.

»

  1. tack för musiktipset! har aldrig hört talas om detta band : )

    Svara
  2. De blev kända redan med Tchi-Cum-Bah och Superstar som var hits i gymnasier då. 😉

    När jag lyssnar på dem tänker jag också på bandet Dolly som blev lite känd i samma åren : http://www.youtube.com/watch?v=KALarC0tX8w

    Quizz! Jennifer Ayache är dotter till Chantal Lauby som är känd för att vara en medlem av Les Nuls.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: