Hurra, (bok)hösten är här!

Det är lätt att känna ett visst vemod över att hösten nu utan pardon har anlänt. Inte minst i skenet av att det liksom aldrig riktigt blev någon sommar i år. Åtminstone inte på de breddgrader där jag befann mig. Men det finns en riktigt stor fördel med att hösten är här: att det återigen är dags för Bokmässan i Göteborg.

Denna årligt återkommande fyra dagar långa julafton för alla bokälskare. Det är en happening som har blivit en av årets verkliga höjdpunkter för mig. Årets mässa, som slår upp portarna i morgon, blir min tolfte raka. Förhoppningsvis kommer raden att bli mycket längre än så.

En perfekt uppladdning inför Bokmässan är att läsa Kod 400 (La code 400 i original) av Sophie Divry. Det är ännu en bok att sortera in i den trend av böcker om kärleken till böcker som man vid det här laget nog kan börja tala om.

Kod 400 är med sina 93 sidor vad man får kalla för en kortroman, men låt dig inte luras av det blygsamma omfånget. När man har tagit sig igenom den är det med en känsla av att ha läst en betydligt längre bok. Och det menar jag på ett bra sätt. Den glödande monolog som texten består av är så vibrerande och infallsrik att den innehåller lika många tankar och idéer som en tegelsstensroman.

Den tar inte lång tid att läsa, för mig tog det lite drygt en timme, men ändå kände jag mig utpumpad när jag var färdig. Inte för att den skulle vara jobbig eller komplicerad att läsa, det är snarare tvärtom: Sophie Divry skriver med sådan intensitet och sådant driv att det är omöjligt att lägga boken åtsidan innan den är slut, utan helt enkelt just för för att texten är så tät och innehållsrik som jag tidigare har varit inne på.

En annan sak som bidrar till den närmast fysiskt utmattande känslan som läsandet av boken för med sig är hur man i monologen handlöst kastas mellan berättarens (en landortsbibliotekarie som lägger ut texten inför en biblioteksgäst som råkat bli inlåst över natten) stämningslägen. Monologen präglas av en bitterhet som i bland kanaliseras i rent ilskna utfall, men den rymmer också humor, yrkesstolthet, kärlek och intellektuellt resonerande. Och den befinner sig hela tiden i en oemotståndlig framåtrörelse.

Liksom Drömbokhandeln är Kod 400 en bok om litteraturens inneboende kraft och kärleken till böcker. De två böckerna tangerar även varandra genom att de inte ser den där kraften och kärleken som något odelat positivt utan att myntet minsann kan ha en baksida också. En sak som i mitt tycke skiljer böckerna åt är att Drömbokhandeln hade några saker att hänga upp sig på (läs mer här) medan Kod 400 är rakt igenom helt klockren. En av årets bästa böcker om du frågar mig.

En kalifornisk solnedgång genom ett franskt filter

Det är naturligtvis inget ovanligt att franska musiker tittar utanför landets gränser för att finna inspiration och låter sig influeras av det de ser och hör men det är få grupper som i samma utsträckning som Superbus så genomgående och tydligt under hela sin karriär blickat så längtanfullt västerut mot Nordamerika – man samtidigt också lyckats behålla sin franska särprägel. Med sitt nysläppta album, bandets femte fullängsalbum, Sunset har de verkligen fått leva ut sin amerikanska dröm. Skivan är inspelad i Los Angeles, med amerikansk producent, och det märks på alla sätt. Inte minst textmässigt. Rent tematiskt är det en väldigt anglosaxisk skiva. Men ändå med en tydlig fransk touch.

Superbus är vad man får kalla för Frankrikes svar på No Doubt. Jämförelsen är inte tagen ur luften. Superbus uppstod efter det att sångerskan, den huvudsakliga låtskriverskan och den tydligast lysande stjärnan i bandet Jennyfer Ayache återvänt hem till Frankrike efter att mot slutet av 90-talet ha tillbringat en tid i USA för att lära sig engelska och där upptäkt band som Sublime och just No Doubt och ville starta ett band i samma anda som sina nya favoriter. Jennyfer Ayache, som skulle kunna beskrivas som en hybrid mellan No Doubt-sångerskan Gwen Stefani och Texas-sångerskan Sharleen Spiteri, samlade ihop ett band av likasinnade och satte igång. Debutplattan Aéromusical släpptes 2001, men det riktiga genombrottet dröjde till bandets andra skiva Pop’n’Gum från 2004.

Precis som i fallet med förebilderna No Doubt räds sannerligen inte Superbus att hoppa mellan stilarna i sin musik. Nya skivan Sunset är sannerligen inget undantag. Här trängs eleganta 80-talistiska synthmattor med tunga grungeiga gittarriff, skapunk, rockabilly och svulstig amerikansk 90-talspop – hela tiden dock med tydliga melodier och harmonier i fokus. No Doubts- ande svävar fortfarande tydligt över Superbus musik men en nästan lika tydlig influens den här gången är 90-talsbandet Garbage. Låtar som nya singeln À la chaîne och Get Real hade defintivt inte skämts för sig på Garbages lysande och semiklassiska självbetitlade debutalbum från 1995. À la chaîne är i mitt tycke för övrigt en av bandets finaste stunder hittills. Musikalikt sett rör den sig som sagt i 90-talslandskap men den välfunna texten kring vad internet har gjort (ställt till det) med mänsklig kommunikation känns väldigt 2012. Just mötet mellan brännande aktuella teman i texterna och mer nostalgiska musikaliska arrangemang är vanligt förkommande hos Superbus. Men de kan förtrolla mig med renodlad nostalgi också. Som i 80-talsåterblicken Whisper. En låt som handlar om och är en kärleksförklaring till de klassiska skräckfilmer som jag under årtiondet i fråga växte upp med och älskade sönder och samman kan liksom inte bli dålig. Har man som i detta fall dessutom med ett inspirerat solo av gästande Bon Jovi-gitarristen Richie Sambora så är så att säga saken klar. Om det till äventyrs skulle behövas någon extra bevisföring beträffande den här låtens storhet så kan jag nämna att Jennyfer Ayache rimmar Freddy Kreuger med peur. Case closed!

Men varken Whisper eller À la chaîne är min absoluta favoritlåt på Sunset. Det är inledningsspåret, och tillika förstasingeln, All Alone. Det är en låt som har hållit mig i ett järngrepp sedan den släpptes i maj i år. Den gör mig som förhäxad på ett rent känslomässigt plan. Som vanligt så är det lite svårt att sätta ord på en känsla, men den får mig att tänka på en av förra årets i mitt tycka allra bästa filmer, Nicolas Winding Refns Drive. Faktum är att jag ofta ser bilder ur denna film i mitt huvud när jag hör låten. Det är något med den där oemoståndliga melankolin och den stilrena och eleganta 80-talsestetiken i Drive och All Alone som passar så perfekt med varandra. Det är något med textraderna ”dans un irrésistible chagrin – la nuit pèse lourd sur L.A.” precis i inledningen av låten som automatiskt för in mina tankar på filmen – och som får mig att misstänka att mina associationer inte är helt fel, att Jennyfer Ayache minsann har sett Drive och låtit sig inpsireras av den. Oavsett vilket så är det i mitt tycke en fantastisk låt. Har du inte koll på Superbus sedan förr så är mitt råd till dig att bekanta dig med detta intressanta band. All Alone är ett utmärkt ställe att börja på.

Nathalie – en angenäm historia

Filmen Nathalie var i mitt tycke ingen delikatess (du kan läsa mina tankar om den här), men som jag skrev i blogginlägget så hade jag förhoppningar om att boken skulle vara bättre. Som de alltid tenderar att vara. Jag kan så här på rak arm bara komma på två exempel på när jag faktiskt har tyckt att filmatiseringarna har överträffat den litterära förlagan och det är Gudfadern och Sagan om ringen. Det finns säkert fler om jag får tänka lite längre (har du egna exempel för du hemskt gärna dela med dig i kommentarsfältet), men nu ska det här inte handla om det. För i det här fallet är det normalförhållandet som råder.

Alltså boken var bättre än filmen. Kanske inte i så hög utsträckning som jag med tanke på det jag skrev om filmen hade hoppats, men ändå.  Normalt sett brukar jag alltid försöka läsa boken först och se filmen sedan, men eftersom filmen nådde den svenska marknaden innan romanöversättningen gjorde det så hade jag denna gång inget val.

Nathalie – en delikat historia är skriven av David Foenkinos som, tillsammans med sin broder Stéphane, dessutom har regisserat filmversionen. På ett sätt kan jag känna att det för en gångs skull var ganska bra att ha sett filmen innan det var dags att ta sig an boken. Jag vet inte om det har att göra med att det är samma upphovsman, men känslan jag får när jag läser boken är att se en utbyggd och förbättrad version av filmen i mitt huvud.

Stämningen i boken och i filmen är i mångt och mycket densamma och att läsa boken fördjupar upplevelsen av filmen och lägger ytterligare pusselbitar på plats. Men samtidigt förundras jag (just med tanke på att upphovsmannen är densamma) också över en del stora skillnader mellan boken och filmen. Inte i handlingen, den är i det närmaste identisk, men i stilen.

Boken tenderar förvisso emellanåt att på samma sätt som filmen bli en aning sval och distanserad, men trots att den är fylld av infall och stilbrott i sin berättarstruktur så är den inte i närheten av lika spretig som filmen. Tvärtom så känns boken väl sammanhållen och stilbrotten i den som något som mer lyfter än stjälper (även om det ibland blir lite väl mycket av det goda även i det avseendet).

Jag är väldigt förtjust i hur David Foenkinos bryter av berättelsen med att skjuta in faktarutor, uppräkningar och andra korta reflekterande texter kring saker som dyker upp i handlingen. En annan sak som är tongivande i den litterära texten men som det inte finns någon egentlig motsvarighet till i filmversionen är de många (oftast mycket fyndiga) referenserna till både fin- och populärkultur.

Precis som i filmen finns det en del att hänga upp sig på när det gäller bilden av Sverige och det svenska eftersom den ibland bygger på rena felaktigheter. Eftersom det svenska har en lika viktig del i boken som i filmen så är det naturligtvis en brist som det inte går att helt bortse från. Men å andra sidan så är det ingen fakta- eller debattroman. Det är underhållning det handlar om och underhållande är det.

David Foenkinos skriver lättsamt, flyhänt och ofta fyndigt. Kapitlen är korta och rappa och det finns ett driv i texten som gör att jag hela tiden vill läsa vidare. Så boken Nathalie – en delikat historia är kanske inte heller den någon delikatess likt den typ av överdådiga bakverk som man kan se i tjusigare franska patisserier, men absolut som en välsmakande chokladpralin. Om miljöerna jag läste den i (jag hade med den som reselektyr till Paris) spelade in i att göra upplevelsen av den mer angenäm ska jag låta vara osagt, men helt klart är att läsa boken var en för mig just angenäm historia.

Kan man älska ett varuhus version 2.0

Nyss hemkommen från ett besök i ett högsommarvarmt Paris har jag anledning att uppdatera den ranking av mina favoriter bland den franska huvudstadens FNAC-butiker som jag publicerade här på bloggen förra året. Som den FNAC-oman jag en gång för alla nu är tillbringade jag en inte oansenlig del av Parisvistelsen i just FNAC-lokaler.

Det har onekligen hänt en del på FNAC-fronten under de knappa två år som gått sedan jag var i Paris senast, vilket föranleder den uppdatering av min personliga ranking som jag nu ska presentera.

1. FNAC LA DÉFENCE (En ny favorit. Bra utbud av såväl filmer som skivor och böcker i rymliga och fräsha lokaler över flera väningsplan. Butiken är dessutom belägen i det moderna, häftiga och lätt futuristiska köpcentret CNIT. Stort plus också för att butiken även har öppet på söndagar).

2. FNAC MONTPARNASSE (Håller stilen sedan sist. Liknar på många sätt butiken i La Défence men får nöja sig med andraplatsen på rankingen eftersom den inte har öppet på söndagar)

3. FNAC ITALIE 2 (Min ”hemma”-butik i Paris. Ligger i köpcentret Italie 2 invid Place d’Italie, bara hundratalet meter från det hotell där jag alltid bor när jag är i Paris. En ganska kompakt butik som har ett brett utbud men som kanska allra mest i imponerar när det gäller avdelningen film. Brände stor del av min reskassa här).

Förändringar sedan sist är att min tidigare absoluta favoritbutik FNAC CHAMPS-ÉLYSÉES har tappat mark. Den har förvisso fått en rejäl ansiktslyftning sedan sist och är verkligen superfräsch, men utbudsmässigt har den tappat till det sämre. Det är den FNAC-butik som tydligast bär spår av krisen inom både film- och musikindustrin. Det yttrar sig i att utrymmet för och utbudet av film och musik kraftigt har minskat i butiken. I gengäld har den förvisso fått en liten bokavdelning men det som verkligen lyfts fram i butiken numer är spel. Inget ont i det, men det är inte riktigt mitt intresseområde. Som alla andra FNAC-butiker så är den naturligtvis alltjämt väl vär ett besök men faktum är att jag nog nu främst skulle rekommendera ett besök på närliggande Virgin Megastore för den som vill handla film, musik eller böcker på mäktiga Champs-Élysées.

Även FNAC LES HALLES har förlorat sin plats på listan. Jag var förvisso inte inne i butiken den här gången så den kanske håller stilen. Däremot är hela området kring de gamla hallarna än mer rörigt än vanligt på grund av att det är föremål för ett minst sagt omfattande restaureringsarbete. En nödvändig ansiktslyftning som säkert kan föra med sig att butikerna i köpcentret per automtatik kommer att kännas trevligare. Så FNAC LES HALLES kanske snart är tillbaka på min topp 3 över Paris FNAC-butiker.

Nu börjar det verkligen likna något

Efter en trög inledning på säsongen så börjar kugghjulen i maskineriet att på allvar haka i varandra för PSG. I kväll kom andra raka segern via en stabil och spelmässigt bitvis riktigt fin insats mot Toulouse på hemmaplan. Matchen slutade 2-0 efter två riktigt tjusiga mål av Javier Pastore, som gjorde sin bästa match för säsongen, och Zlatan Ibrahimovic. Zlatan har därmed svarat för fem av PSG:s totalt sex mål såhär långt denna säsong. Imponerande.

Men faktum är att det inte var någon av målskyttarna som imponerade allra mest i kväll, utan bäst på plan var den blott 19-årige italienske innermittfältaren Marco Verratti. Där har PSG gjort ett riktigt fynd och funnit spelare som kan bli riktigt, riktigt bra och en stöttepelare för lång tid framöver.

Det finns fortfarande en del att jobba på för PSG, men nu börjar verkligen konturerna av något riktigt bra att framträda. Vilket känns riktigt bra med tanke på att nästa uppgift för laget är Dynamo Kiev hemma på Parc des Princes i första omfången av gruppspelet i Champions League på tisdag. Med två raka ligasegrar och en stigande formkurva i ryggen ser jag med tillförsikt fram emot att laget ska ta sig an den uppgiften. När det gäller ligaspelet så väntar på lördag i nästa omgång match borta mot Bastia. Förhoppningsvis blir det besöket på Korsika en muntrare historia än när PSG häromveckan med nöd och näppe klarade 0-0 borta mot Ajaccio.

En brottsligt underhållande klassiker

Den 1 oktober skulle Philippe Noiret ha fyllt 82 år. Efter omkring 140 filmroller och otaliga framträdanden på de franska teterscenerna gick han i november 2006 ur tiden. Philippe Noiret var en av de verkligt stora och älskade franska aktörerna. Men för en svensk publik är han trots allt kanske mest känd för sin medverkan i en italiensk film, Giuseppe Tornatores underbara Cinema Paradiso från 1989. Och jag skulle ljuga om jag påstod något annat än att jag också ofta automatiskt kommer att tänka på hans inspirerade tolkning av biografmaskinisten Alfredo när jag ser en bild på Philippe Noiret. (samtidigt skickar jag en tacksamhetens tanke till de högre makterna för att det aldrig blev något av den amerikanska nyinspelning av Cinema Paradiso som planerades med Bruce Willis i Noirets roll och Macauley Culkin som pojken Salvatore, men det är en annan historia).

Men bland alla andra minnsevärda roller som Philippe Noiret gjorde så finns det en annan som jag förknippar honom lika starkt med som den i Cinema Paradiso, och det är den som den korrumperade men ändå älskvärde snuten René Boirond i Claude Zidis succéfilm Les Ripoux från 1984, eller Muta och kör som den typiskt märkliga, men för en gångs skull smått briljanta, svenska titeln fick bli. Det är en film som alltid har fungerat som något av ett lyckopiller för mig och när jag nu såg om den igen häromdagen var inget undantag till den regeln. Visst känns den på många sätt, liksom de flesta andra filmer som gjordes på 80-talet, i dag en aning daterad. Men faktum är att den för sin tid var så modern att det än i dag går att spåra vissa influenser från den i nutida fransk populärkultur. Trots att det i grund och botten rör sig om en ganska oförarglig komedi så är Muta och kör en tidig föregångare till exempelvis tv-serien Braquo som jag tidigare har skrivit om. Muta och kör var kanske inte först med det, men utan tvekan tidigt ute med en street smartness och åtminstone ambition att på ett mer realistiskt sätt närma sig livet på skuggsidan i den fanska huvudstaden. Och att göra en ohederlig polis så inte drar sig för att sätta dit en kollega för att själv klara sig helskinnad ur en situation till handlingens hjälte. Inte direkt moraliskt uppbyggeligt direkt, men utan tvekan underhållande. Lika skamlöst underhållande som karaktären René Boirond är. Att Muta och kör är mer än bara en komedi utan faktiskt har en allvarlig udd också understryks av att den förutom att den blev en stor succé rent publiks sett även gick hem hos kritikerna. Den vann också ett antal Césarstatyetter, bland annat för bästa film, så det är en film som har andra kvaliteter än bara sitt höga underhållningsvärde.

Handlingen kretsar som sagt kring den korrumperade polisen René Boirond som med sin glada humör och sin pragmatiska låt gå-attityd har lyckats göra sig populär såväl bland sina kollegor i det distrikt där han arbetar som hos det mer ljusskygga klientel han har i uppdrag att hålla koll på. Hans värld blir dock en aning mer problematisk då han en dag får en rättrådig paragrafryttare (spelad av en inspirerad Thierry Lhermitte) nyinflyttad från landsbygden som ny partner. Det säger sig självt att det är upplagt för rejäla kulturkrockar och att deras samarbete inte direkt flyter på helt problemfritt.

Muta och kör har som sagt åldrats en del, men håller ändå överraskande bra. Mycket av filmens styrka och charm ligger i det suveräna samspelet mellan Noiret och Lhermitte som slår det mesta av det som kan beskådas i de många likande amerikanska polisfilmer med en synnerligen omaka partnerduo i centrum för handlingen på fingrarna. Claude Zidis regi är dessutom rapp och manuset välskrivet. Muta och kör är helt enkelt väl värd att kolla upp om du ännu inte sett den.

Enfin!

Efter sju sorger och åtta bedrövelser. Ja, eller åtminstone 3 oavgjorda matcher, så kom till slut säsongens första seger för PSG. Och vilken blytung seger det var. Inte bara för att Lille är en av de allra tuffaste konkurrenterna om ligatiteln utan också för at PSG historiskt sett har haft det ruggigt svårt i just Lille. Jag vill inte påstå att det i kväll gick som en dans eller så,  men efter den fantastiska starten med ett vackert ledningsmål av Zlatan Ibrahimovic redan efter 27 sekunder så kändes det att detta var PSG:s match. Trots den förhållandevis snabba kvitteringen av Lille så var jag aldrig riktigt orolig. Och mycket riktigt så satte Zlatan Ibrahimovic tämligen omgående efter att själv ha brustit i markeringen i samband med kvitteringen dit det som skulle bli segermålet. Visst, Lille hade en hel del bollinnehav och kom  till några vassa avslut, men jag hade ändå hela tiden en känsla av att PSG på något vis skulle reda ut det hela och det hela tiden fanns en extra växel I PSG-maskineriet att sätta in.

Det var inte på något vis en felfri match från PSG:s sida, men för första gången den här säsongen så visade laget under långa sekvenser upp något som i alla fall påminnde om ett spel som dels ska vinna laget sin första ligatitel sedan 1994, dels ta laget laget långt i Champions League. Det här var kvällen då min tro på att det trots att kan leda till något stort redan denna säsong för det här laget återvände. Det finns alltjämt en hel del att jobba med. Christophe Jallet slarvde på tok för mycket och höll på att ställa till det rejält för laget vid upprepade tillfällen, Alex är alldeles för trög för att riktigt längre hålla på den här nivån och Javier Pastore kommer fortrfarande inte till sin rätt. I det senare fallet handlar det nog mest om att tränare Ancelotti ännu inte riktigt hittat rätt roll för Pastore i sitt spelsystem. Men det fanns absolout en hel del att glädja sig åt också. Zlatan var majestätisk under den första halvleken och Mamadou Sakho och Marco Verratti var bitvis fullständigt briljanta.

Nu är det två veckor till nästa match, Toulouse hemma på Parc des Princes. Då är Ezequiel Lavezzi tillbaka från avstängning och förhoppningsvis Thiago Silva redo att debutera i laget efter den skada han ådrog sig när han representerade sitt Brasilien i OS. Med tanke på vad laget uträttade utan dessa herrar i dag så vattnas det i munnen på mig bara vid tanken på hur bra det kan bli med dem.  Paris est magique!