Je suis de retour

Dags för det det första livstecknet på några veckor här på bloggen.  OS i London (på TV) och en för mig ovanligt hektiskt arbetsperiod har tagit sin tribut. Tiden och uppmärksamheten räcker helt enkelt bara till ett begränsat antal saker och den senaste tiden har bloggen fått lida för det. Men nu är jag redo att börja arbeta ikapp mig även på den här fronten. Till exempel genom att nu skriva några rader om Julie Delpys film Le Skylab som för två veckor sedan, under den synnerligen intetsägande svenska titeln Jag minns en sommar, fick sin svenska biopremiär.

Jag minns en sommar utspelas under ett soligt och varmt sommardygn i Bretagne. Året är 1979 och familjens matriark fyller 65 år. För att fira detta har han bjudit in hela den brokiga släkten till sitt sommarställe. Släktmedlemmarna ansluter till den lantliga bostaden från olika håll i landet och det dröjer inte länge innan det börjar knaka i fogarna.

Släkten är nämligen som ett Frankrike i miniatyr, komplett med de klassiska motsättningarna mellan landsortsbor och stadsbor i allmänhet och parisbor i synnerhet, mellan höger och vänster på den polistiska skalan och mellan intellektuella och ”vanliga” arbetare. Diskussionens svallvågor går snabbt höga och det blir ett händelserikt dygn.

Jag minns en sommar är helt enkelt en tämligen typiskt dialogdriven fransk ensemblefilm, men med dess spretighet och mustighet och den lätt bitterljuva och melodramatiska tonen tangerar Julie Delpys film även den italienska filmtraditionen à la Fellini eller Scola. Under filmens knappa två timmars speltid flyttas berättarperspektivet hela tiden mellan generationerna och det ger filmen ett emellanåt lite väl spretigt intryck. Och tyvärr så är inte alla av de sidohistorier som berättelsen broderas ut i helt lyckade. Men i sina bästa stunder är det en riktigt bra film och de genomgående mycket fina prestationerna av såväl de rutinerade äldre skådespelarna som de yngre nykomlingarna i barn- och ungdomsrollerna är en sammanhållande faktor som motverkar att den där spretigheten skulle spinna i väg helt utom kontroll.

Med Jag minns en sommar har Julie Delpy gjort en ömsom rolig och ömsom allvarlig 70-talsskildring inte helt olik Lukas Moodysons Tillsammans. Inte minst i de sekvenser där Julie Delpy sätter barnen i fokus. Skildringen av vad en en tidstypiskt bohemisk och mer fri 70-talistisk barnuppfostran kan leda till är särskilt stark.