Drömlottning? Kanske det, men för vem?

I går lottades grupperna när det gäller den kommande upplagan av Champions League. För Paris Saint-Germain som gör sitt första framträdande i turneringen sedan säsongen 2004/05 föll lotten på portugisiska Porto, ukrainska Dynamo Kiev och kroatiska Dinamo Zagreb. Genast började snacket om en drömlottning att gå i både fransk och internationell media. Och visst är det med tanke på hur mycket tuffare lottningen hade kunnat bli än fördelaktig lottning som absolut höjer lagets möjligheter att ta sig vidare från gruppspelet. Vilket laget inte mäktade med senast det begav sig. Då blev det bara en seger på de sex matcherna. Den segern togs hemma på Parc des Princes mot Porto, som alltså även den gången hamnade i samma grupp, med 2-0 efter mål av publikfavoriten Pauleta och Charles-Edouard Coridon. Den senare svarade för ett riktigt drömmål.

Skillnaden den här gången är att PSG efter de senaste två säsongernas många spektakulära värvningar går in i gruppen som någon sorts favorit och med en målsättning att gå långt i turneringen. Med all rätt. På pappret. Men fotbollsmatcher avgörs inte på pappret. Det ska liksom spelas om det också och som PSG har spelat i säsongsupptakten så är den här grupplottningen en drömlottning kanske mest för de övriga tre lagen. Det kommer att krävas en ordentlig uppryckning om det ens ska bli någon seger denna gång. Poäng lär det ju bli eftersom PSG inte kunna annat än att spela oavgjort som det verkar på den här säsongsupptakten.

Som tur var så är det några veckor till den 18 september då PSG inleder sitt Champions League-spel med hemmamatch mot Dynamo Kiev. Det finns med andra ord fortfarande lite tid till att få fart på spelet. En riktig värdemätare och vink om formen kanske trots allt är på väg kommer redan på söndag då PSG gästar likaledes Champions League-klara Lille på bortaplan i franska ligan. Lille är ett ställe där PSG mycket sällan vinner. Den här gången känns det som att det är ett måste att det ska bli seger. Om inte för att fiaskosnacket ska svalna en aning och en viss arbetsro för Carlo Ancelotti och hans mannar ska kunna infinna sig.

Den bistra sanningen just nu är att PSG för tillfället inte skrämmer något lag. Så frågan kvarstår när det gäller Champions League-lottningen. Grupp A är en drömgrupp, men för vem?

Finfin frankofil familjeunderhållning

Den franske animatören och regissören Eric ”Bibo” Bergeron har en lång karriär inom den amerikanska filmindustrin bakom sig, som regissör har han bland annat filmerna El Dorado och Hajar som hajar på sitt samvete. Efter att ha slutfört den sistnämnda fick han till slut möjlighet att verkligen sätta igång och genomföra sitt drömprojekt: en storskalig och påkostad animerad långfilm gjord på hemmaplan i Frankrike.

Grundidén till filmen fick han redan 1993 då han också bildade sitt eget produktionsbolag, men det skulle dröja 12 år innan projektet tog fart på allvar och ytterligare 6 år innan filmen till slut fick premiär. Un monstre à Paris som filmen heter gick upp på de franska biograferna förra hösten och häromveckan kom den ut på svensk dvd.

Skönheten och monstret i Paris som den heter här utspelas i 1910 i ett Paris präglat av den översvämning av Seine som då inträffade. Den blyge biografmaskinisten Emile och hans vän Raoul ska leverera varor till ett växthus. Där hittar den klåfingrige Raoul ett labaratorium och börjar glad i hågen att experimentera med några kemikalier. Det bär sig dock inte bättre än att Raoul lyckas experimentera fram en gigantisk insekt som snabbt kommer att sätta hela staden i skräck. Nästan hela staden i alla fall.

Den skönsjungande cabaretartisten Lucille lyckas se förbi monstrets yttre och tar honom till sig och ger honom namnet Francoeur. Dessutom upptäcker hon inte bara att Francoeur i själva verket är vänlig utan också mycket musikalisk och har en fantastisk sångröst. Den nyvunna vänskapen blir dock nästan omedelbart hotad. I kulisserna lurar nämligen den ärelystne polischefen Maynott som förutom att han har siktat in sig på att vinna Lucilles hjärta även vill bli Paris nya borgmästare. Som en del i sin valkampanj har han lovat Parisborna att fånga och förgöra monstret. Situationen krånglas till ytterligare av att Raoul och Emile samtidigt på egen hand försöker ställa allt till rätta.

Det är med andra ord ingen särskilt originell historia som Skönheten och monstret i Paris berättar. Den lånar tämligen friskt från flera håll av främst den franska litteraturhistorien. 1700-talssagan Skönheten och Odjuret och Victor Hugos klassiska roman Ringaren i Notre Dame från 1831 är två uppenbara influenser, Gaston Lerouxs Fantomen på operan (som kom ut 1910, alltså samma år som filmen utspelas) är en annan. Men den rymmer också lekar med mer moderna populärkulturella referenser.

Karaktärernas utseende är exempelvis tydligt influerat av den belgiske animatören André Franquin (mannen bakom bland annat Spirou, Gaston och Marsupilami) och när det gäller Francouers utseende så refereras det skämtsamt till artisten Mathieu Chedids. Samme Chedid som gjort sig känd under artistnamnet M och som brukar säga sig vara den enda artist som har en frisyr som utgör sitt artistnamn. Det är mycket riktigt också Mathieu Chedid som gör Francoeurs röst i den franskspråkiga versionen av filmen och som ligger bakom större delen av filmens ypperliga soundtrack.

Tyvärr så ingår inte den finfina franska originaldubbningen (med förutom Mathieu Chedid även bland andra Gad Elmaleh, François Cluzet och Ludivine Sagnier i de ledande rollerna) på den svenska dvd-utgåvans ljudspår. Den enda från originaldubbningen som återfinns också i den engelsspråkiga version som vi får hålla till godo med i Sverige är Vanessa Paradis. Nu är det inget större fel på den engelska dubbningen, men nog hade det varit bättre om man hade inkluderat även den franska dubbningen på den svenska utgåvan? Och får du möjlighet att se filmen med franskt tal så tycker jag absolut att du ska ta den.

Skönheten och monstret i Paris är en vackert animerad film och fullkomligt osar av härlig parisromantik. Tempot i berättelsen är högt och den fina musiken har jag redan tidigare varit inne på. Tyvärr så finns det några saker att anmärka på också. Karaktärerna är i det långa loppet en aning platta och hade definitivt vunnit på att utvecklas lite mer och jag hade gärna sett att Bibo Bergeron hade vågat släppa lös ännu mer och bjudit på fler infall.

Skönheten och monstret i Paris är lite för stramt hållen för att riktigt sticka ut från den animerade filmens mittfåra. Jag saknar en ännu tydligare fransk prägel på filmen. Trots att den är franskproducerad så tycker jag faktiskt att Skönheten och monstret i Paris får stryk av Pixars Råttatouille när det gäller bästa parisstämning och parisskildring i animerad familjefilm. Men det är likafullt ett bra försök att från franskt håll utmana giganterna i Hollywood och absolut väl värd att se.

Je suis de retour

Dags för det det första livstecknet på några veckor här på bloggen.  OS i London (på TV) och en för mig ovanligt hektiskt arbetsperiod har tagit sin tribut. Tiden och uppmärksamheten räcker helt enkelt bara till ett begränsat antal saker och den senaste tiden har bloggen fått lida för det. Men nu är jag redo att börja arbeta ikapp mig även på den här fronten. Till exempel genom att nu skriva några rader om Julie Delpys film Le Skylab som för två veckor sedan, under den synnerligen intetsägande svenska titeln Jag minns en sommar, fick sin svenska biopremiär.

Jag minns en sommar utspelas under ett soligt och varmt sommardygn i Bretagne. Året är 1979 och familjens matriark fyller 65 år. För att fira detta har han bjudit in hela den brokiga släkten till sitt sommarställe. Släktmedlemmarna ansluter till den lantliga bostaden från olika håll i landet och det dröjer inte länge innan det börjar knaka i fogarna.

Släkten är nämligen som ett Frankrike i miniatyr, komplett med de klassiska motsättningarna mellan landsortsbor och stadsbor i allmänhet och parisbor i synnerhet, mellan höger och vänster på den polistiska skalan och mellan intellektuella och ”vanliga” arbetare. Diskussionens svallvågor går snabbt höga och det blir ett händelserikt dygn.

Jag minns en sommar är helt enkelt en tämligen typiskt dialogdriven fransk ensemblefilm, men med dess spretighet och mustighet och den lätt bitterljuva och melodramatiska tonen tangerar Julie Delpys film även den italienska filmtraditionen à la Fellini eller Scola. Under filmens knappa två timmars speltid flyttas berättarperspektivet hela tiden mellan generationerna och det ger filmen ett emellanåt lite väl spretigt intryck. Och tyvärr så är inte alla av de sidohistorier som berättelsen broderas ut i helt lyckade. Men i sina bästa stunder är det en riktigt bra film och de genomgående mycket fina prestationerna av såväl de rutinerade äldre skådespelarna som de yngre nykomlingarna i barn- och ungdomsrollerna är en sammanhållande faktor som motverkar att den där spretigheten skulle spinna i väg helt utom kontroll.

Med Jag minns en sommar har Julie Delpy gjort en ömsom rolig och ömsom allvarlig 70-talsskildring inte helt olik Lukas Moodysons Tillsammans. Inte minst i de sekvenser där Julie Delpy sätter barnen i fokus. Skildringen av vad en en tidstypiskt bohemisk och mer fri 70-talistisk barnuppfostran kan leda till är särskilt stark.