Två goda nyheter. Den första är att härliga Intouchables äntligen kommer att få svensk biopremiär. Jag tillhör som bekant de som vid upprepade tillfällen har ondgjort mig över det märkliga faktum att ingen svensk distributör tycktes vilja köpa in denna franska dundersuccé.
Då är det naturligtvis inte mer än rätt att jag nu också skriver några rader om att det det nu faktiskt är en distributör som har vaknat och sett till att den svenska publiken också kommer att få ta del av denna fantastiska feel good-film. Den 21 september går den upp på svenska biografer. Mieux vaut tard que jamais!
Den andra goda nyheten är att en annan utmärkt fransk komedi redan i går hade svensk biopremiär. Det är bara förnamnet (eller Le Prénom som den heter i original) är en riktig högtidsstund för oss frankofiler. En rapp, vass och mycket rolig filmversion av Alexandre de La Patellières och Mathieu Delaportes succépjäs med samma namn i regi av upphovsmännen själva.
Förutom en fyndig inledning inspirerad av Amélie från Montmartre utspelas hela filmen i ett vardagsrum i ett parisiskt övremedelklasshem. Den framgångsrike och lite snobbige fastighetsmäklaren Vincent har blivit hembjuden till sin syster Elizabeth och hennes man Pierre, båda två universitetslektorer och klockrena så kallade ”bobos” (förkortning av bourgeois-bohème för den som inte är bekant med begreppet).
Elizabeths barndomsvän Claude, trombonist i en symfoniorkester, är också inbjuden och på plats. I väntan på att Vincents gravida fru Anna ska anlända till middagen berättar Vincent för de andra vad de har tänkt att döpa sitt barn till. En tämligen oskyldig sak att göra kan man tro, men det namn de har valt får de övriga att gå fullständigt i taket. Och de intensiva diskussionerna som följer är bara början. De sätter stenen i rullning och under den fortsatta kvällen avslöjas hemligheter och vad de inblandade egentligen tycker om varandra.
Det är väldigt mycket filmad teater över Det är bara förnamnet. Den utspelas som tidigare sagt nästan helt och hållet i ett och samma rum och det pratas nästan ideligen under filmens knappa två timmars speltid. Visst kan man tycka att det rent filmiskt är ganska ospännande att göra en så rak översättning från scenen till vita duken, men det spelar liksom ingen roll när själva texten, läs dialogen, är så rasande skickligt skriven och framförd som här.
Det blir inte tråkigt för en sekund. Det är smart, tempostarkt och vansinnigt roligt. Det är bara förnamnet är ett snudd på mästerligt sociologiskt kammarspel som behandlar flera intressanta ämnen och frågeställningar. Det tar avstamp i vilka betydelser och förutfattade meningar om en person som en så simpel sak som ett förnamn för med sig och därefter tar sig samtalet på vindlande vägar in på områden som bland annat klass, könsroller och mänskligt beteende.
Det är en ren fröjd att se och höra den duktiga ensemblen med artisten/skådespelaren Patrick Bruel i spetsen framföra det blixtrande replikskiftet filmen igenom och det finns en enorm detaljrikedom i dialogen och dess undertext. Och inte bara där förresten. Scenografin och valet av musik är exempelvis långt ifrån slumpartat. Det är bara förnamnet är på sitt sätt det roligaste jag sett sedan Roman Polanskis liknande Carnage, även den baserad på en fransk succépjäs.
BleuBlancRouge 