I en liten by någonstans i de Nordafrikanska bergen utspelas en av denna sommars verkliga glädjepiller på de svenska biograferna. För ett glädjepiller är det även om det i grund och botten är en film om synnerligen allvarliga ämnen. Det är bara det att regissören Radu Mihaileanu hanterar det hela med så lätt handlag och berättar med respekt, livsbejakande och värme som ledord.
Den i Rumänien födde franske regissören har ett antal socialt engagerade och starka filmer bakom sig men frågan är om ändå inte hans nya film Källan (La Source des femmes i original) är hans hittills starkaste stund. Den fick svensk biopremiär i fredags och mitt självklara råd till dig blir att du bör ta chansen att se den om du får möjlighet till det. Jag skriver möjlighet eftersom det som den smala film den är bara får begränsad spridning.
Källan utspelas som sagt i en liten by. Det är en by där livet sedan urminnes tider har levts enligt traditionerna. Byns brunn har sedan en tid sinat och enligt nyss nämnda traditioner faller ansvaret på kvinnorna att varje dag ta sig den mödosamma vägen genom oländig terräng till den källa varifrån byn numer får sitt vatten.
När filmen tar sin början får några av kvinnorna nog och övertalar de andra att gå i kamp mot den patriarkala ordningen. Kvinnornas radikala drag blir att inleda en kärleksstrejk, vilket i praktiken betyder att de vägrar männen sex, tills att männen antingen börjar hämta vattnet själva eller får myndigheterna att dra vattenledningar till byn.
Det vore en grov lögn att påstå att männen tar emot kvinnornas kärleksstrejk på ett bra sätt. Kvinnorna får utstå både det ena och det andra, några råkar riktigt illa ut, och gruppens solidaritet sätts bitvis på svåra prov. Men de håller kamplågan uppe med stor värdighet.
Som tidigare sagt, Källan är i grund och botten en film om allvarliga och tunga ämnen, men Radu Mihaileanu lyckas ändå göra det till en film som utöver att vara gripande och engagerande är varm, livsbejakande och underhållande film. Han tar naturligtvis kvinnornas parti i berättelsen, men (och det är viktigt) behandlar alla sidor av konflikten med respekt. Att han dessutom kryddar hela anrättningen med en finstämd och stillsam humor gör naturligtvis inte underhållningsvärdet mindre.
En annan mycket viktig del i att filmen har blivit så bra är den suveränt spelande ensemblen. Alla är riktigt bra, men extra stort beröm förtjänar Leïla Bekhti (Césarnominerad i vintras för rollen) och Hafsia Herzi i de två huvudrollerna. Hafsia Herzi känner många kanske igen från sin urstarka rolltolkning som den magdansande dottern i Abdellatif Kechiches likaledes urstarka film Couscous (La Graine et le mulet) från 2007.
BleuBlancRouge 