Nr 18 har presenterat sig

Det tog inte ens två minuter. Matchklockan hade just passerat 1.40 i debutmatchen för sin nya klubb som Zlatan Ibrahimovic, iklädd tröja nummer 18, gav PSG-fansen en första glimt av vad han kan uträtta för laget. En klackfint och ett välriktat, stenhårt skott som borrade sig in motståndarmålets bortre hörn senare hade Zlatan gjort sitt första mål i PSG-tröjan. Zlatan spelade sedan en dryg halvtimme till i träningsmatchen mot amerikanska DC United, en match som slutade 1-1. Nästa uppgift för Zlatan och de andra i laget i mitt hjärta är en träningsmatch mot Barcelona hemma på Parc des Princes. Blir intressant vad Zlatan kan göra mot det lag han fick lämna under förhållandevis förudmjukande former. Trots att det bara är en träningsmatch så tror jag inte att Zlatan behöver någon extra tändvätska inför den kampen.

Det är alltjämt med en viss overklighetskänsla som jag ser matchbilderna med Zlatan i PSG-tröjan. Jag har nog ännu inte riktigt smält att han faktiskt kommer att ha PSG om klubbadress de kommande tre säsongerna. Är det konstigt att jag mer än någonsin längtar till säsongspremiären av ligue 1? Den 11augusti smäller det då Lorient gästar Parc des Princes. Hur långt in i den matchen kommer det att dröja innan Zlatan slår till? Jag har en stark känsla av att det är just en fråga om när och inte om Zlatan gör mål i den matchen. Det kan inte bli 11augusti fort nog. Ici c’est Paris!

Bienvenue chez les bobos

Två goda nyheter. Den första är att härliga Intouchables äntligen kommer att få svensk biopremiär. Jag tillhör som bekant de som vid upprepade tillfällen har ondgjort mig över det märkliga faktum att ingen svensk distributör tycktes vilja köpa in denna franska dundersuccé.

Då är det naturligtvis inte mer än rätt att jag nu också skriver några rader om att det det nu faktiskt är en distributör som har vaknat och sett till att den svenska publiken också kommer att få ta del av denna fantastiska feel good-film. Den 21 september går den upp på svenska biografer. Mieux vaut tard que jamais!

Den andra goda nyheten är att en annan utmärkt fransk komedi redan i går hade svensk biopremiär. Det är bara förnamnet (eller Le Prénom som den heter i original) är en riktig högtidsstund för oss frankofiler. En rapp, vass och mycket rolig filmversion av Alexandre de La Patellières och Mathieu Delaportes succépjäs med samma namn i regi av upphovsmännen själva.

Förutom en fyndig inledning inspirerad av Amélie från Montmartre utspelas hela filmen i ett vardagsrum i ett parisiskt övremedelklasshem. Den framgångsrike och lite snobbige fastighetsmäklaren Vincent har blivit hembjuden till sin syster Elizabeth och hennes man Pierre, båda två universitetslektorer och klockrena så kallade ”bobos” (förkortning av bourgeois-bohème för den som inte är bekant med begreppet).

Elizabeths barndomsvän Claude, trombonist i en symfoniorkester, är också inbjuden och på plats. I väntan på att Vincents gravida fru Anna ska anlända till middagen berättar Vincent för de andra vad de har tänkt att döpa sitt barn till. En tämligen oskyldig sak att göra kan man tro, men det namn de har valt får de övriga att gå fullständigt i taket. Och de intensiva diskussionerna som följer är bara början. De sätter stenen i rullning och under den fortsatta kvällen avslöjas hemligheter och vad de inblandade egentligen tycker om varandra.

Det är väldigt mycket filmad teater över Det är bara förnamnet. Den utspelas som tidigare sagt nästan helt och hållet i ett och samma rum och det pratas nästan ideligen under filmens knappa två timmars speltid. Visst kan man tycka att det rent filmiskt är ganska ospännande att göra en så rak översättning från scenen till vita duken, men det spelar liksom ingen roll när själva texten, läs dialogen, är så rasande skickligt skriven och framförd som här.

Det blir inte tråkigt för en sekund. Det är smart, tempostarkt och vansinnigt roligt. Det är bara förnamnet är ett snudd på mästerligt sociologiskt kammarspel som behandlar flera intressanta ämnen och frågeställningar. Det tar avstamp i vilka betydelser och förutfattade meningar om en person som en så simpel sak som ett förnamn för med sig och därefter tar sig samtalet på vindlande vägar in på områden som bland annat klass, könsroller och mänskligt beteende.

Det är en ren fröjd att se och höra den duktiga ensemblen med artisten/skådespelaren Patrick Bruel i spetsen framföra det blixtrande replikskiftet filmen igenom och det finns en enorm detaljrikedom i dialogen och dess undertext. Och inte bara där förresten. Scenografin och valet av musik är exempelvis långt ifrån slumpartat. Det är bara förnamnet är på sitt sätt det roligaste jag sett sedan Roman Polanskis liknande Carnage, även den baserad på en fransk succépjäs.

Bienvenue Zlatan!

Rêvons plus grand. Så lyder Paris Saint-Germains nya klubbmotto. Och visst har de senaste dagarnas händelser kring klubben i mitt hjärta fått det att kännas som att leva i en dröm. En dröm som, och jag kan knappt tro det ens nu när jag skriver det, har blivit sann. Jag får erkänna att jag har tagit allt snack och alla spekultationer kring att Zlatan Ibrahamovic skulle vara på väg att flytta till PSG som just snack och spekulationer. Och egentligen är det först efter att ha sett den nyss avslutade presskonferensen från Parc des Princes som det verkligen har gått upp för mig att Zlatan verkligen kommer att spela i PSG-tröjan de kommande säsongerna (det nyunderskrivna kontraktet är på tre säsonger). Att under en dryg veckas tid fått se världsspelare som Ezequiel Lavezzi, Thiago Silva och nu Zlatan Ibrahimovic ansluta till PSG känns lika fantastiskt som overkligt. Men, som Zlatan påpekade på presskonferensen, nu gäller det för drömlaget att leverera på planen också. Och att inget mästerskap vinner sig av sig självt och på papperet blev smärtsamt tydligt redan förra säsongen då spelet ofta hackade och PSG ”bara” slutade tvåa. Med det nu synnerligen förstärkta laget blir pressen inte direkt mindre. Inte minst på tänaren Carlo Ancelotti som får en grannlaga uppgift att snabbt bygga ett LAG av dessa lysande beståndsdelar, ett område där förra säsongens PSG lämnade en hel del i övrigt att önska och det blev som bekant Montpellier, det lag som spelade särklass bäst ihop som lag, som tog hem ligatiteln – trots en blygsam spelarbudget. Nu tror jag inte att det är Montpellier som blir den största utmanaren om ligatiteln. Det är Lille, som lite i tysthet har värvat oerhört intressanta spelare, som jag ser som den största rivalen. Lyon och Marseille kommer självklart också att vilja blanda sig i kampen om segerpokalen. En sak är dock säker: PSG kommer att bli laget att slå och den kommande säsongen kommer att bli den mest intressanta någonsin i Ligue 1. Det kan liksom inte bli den 11 augusti då PSG begår säsongspremiär hemma mot Lorient fort nog. Allez, PSG! Rêvons plus grand!

En källa till glädje

I en liten by någonstans i de Nordafrikanska bergen utspelas en av denna sommars verkliga glädjepiller på de svenska biograferna. För ett glädjepiller är det även om det i grund och botten är en film om synnerligen allvarliga ämnen. Det är bara det att regissören Radu Mihaileanu hanterar det hela med så lätt handlag och berättar med respekt, livsbejakande och värme som ledord.

Den i Rumänien födde franske regissören har ett antal socialt engagerade och starka filmer bakom sig men frågan är om ändå inte hans nya film Källan (La Source des femmes i original) är hans hittills starkaste stund. Den fick svensk biopremiär i fredags och mitt självklara råd till dig blir att du bör ta chansen att se den om du får möjlighet till det. Jag skriver möjlighet eftersom det som den smala film den är bara får begränsad spridning.

Källan utspelas som sagt i en liten by. Det är en by där livet sedan urminnes tider har levts enligt traditionerna. Byns brunn har sedan en tid sinat och enligt nyss nämnda traditioner faller ansvaret på kvinnorna att varje dag ta sig den mödosamma vägen genom oländig terräng till den källa varifrån byn numer får sitt vatten.

När filmen tar sin början får några av kvinnorna nog och övertalar de andra att gå i kamp mot den patriarkala ordningen. Kvinnornas radikala drag blir att inleda en kärleksstrejk, vilket i praktiken betyder att de vägrar männen sex, tills att männen antingen börjar hämta vattnet själva eller får myndigheterna att dra vattenledningar till byn.

Det vore en grov lögn att påstå att männen tar emot kvinnornas kärleksstrejk på ett bra sätt. Kvinnorna får utstå både det ena och det andra, några råkar riktigt illa ut, och gruppens solidaritet sätts bitvis på svåra prov. Men de håller kamplågan uppe med stor värdighet.

Som tidigare sagt, Källan är i grund och botten en film om allvarliga och tunga ämnen, men Radu Mihaileanu lyckas ändå göra det till en film som utöver att vara gripande och engagerande är varm, livsbejakande och underhållande film. Han tar naturligtvis kvinnornas parti i berättelsen, men (och det är viktigt) behandlar alla sidor av konflikten med respekt. Att han dessutom kryddar hela anrättningen med en finstämd och stillsam humor gör naturligtvis inte underhållningsvärdet mindre.

En annan mycket viktig del i att filmen har blivit så bra är den suveränt spelande ensemblen. Alla är riktigt bra, men extra stort beröm förtjänar Leïla Bekhti (Césarnominerad i vintras för rollen) och Hafsia Herzi i de två huvudrollerna. Hafsia Herzi känner många kanske igen från sin urstarka rolltolkning som den magdansande dottern i Abdellatif Kechiches likaledes urstarka film Couscous (La Graine et le mulet) från 2007.

14 Juillet

Självklart måste man få unna sig något lite extra en dag som denna. Och om jag ska vara riktigt ärlig så slank det med lite mer från patisseriet inför kvällen. Det är trots allt bara 14 juli en gång om året (och då tycker jag nog att vi har carte blanche när det gäller att grotta ner oss i fransk mat, franska bakverk och så vidare, eller hur?). En riktig trevlig 14 juli alla frankofilvänner, var än ni må befinna er!

Mannen som ville leva sitt liv

…et  voilà, c’est reparti! Då var vi där igen. Vid en namncirkus när en fransk film ska släppas på svensk dvd. Häng med här: i Frankrike heter filmen L’homme qui voulait vivre sa vie (vilket för övrigt är en lysande titel med tanke på vad den handlar om), men den internationella titleln är The Big Picture, vilket är helt logiskt med tanke på att det är originaltiteln på den roman av den amerikanske författaren Douglas Kennedy som den bygger på.

För det svenska filmbolaget dög dock inte The Big Picture som titel. Inte heller Den gåtfulle fotografen som Douglas Kennedys roman fick heta här. Nej, det svenska filmbolaget valde i stället att hitta på en egen (och mycket mer slätstruken) engelskspråkig titel! Så om du vill hitta den i de svenska dvd-hyllorna så får du nu leta efter Identity of a Killer. En dussinthrillertitel på en annorlunda och intressant film.

Identity of a Killer, det tar emot att använda den titeln men eftersom det nu är den som gäller här i Sverige så får jag för enkelhets skull ändå använda den, är en flerbottnad och existentialistisk berättelse om Paul Exben, en man vid ett vägskäl i livet. Yrkesmässigt finns inte mycket att klaga på. Han är advokat och har ett välbetalt arbete som dessutom inom en snar framtid kan bli ännu mer lukrativt efter att han fått ett erbjudande om att ta över den framgångsrika firman.

På det privata planet är det däremot betydligt värre ställt. Han och hans fru har glidit från varandra och deras tillvaro tycks mest bestå av att såra varandra. En dag får frun nog och ber om skilsmässa. Av en slump får han reda på att hon en tid haft en älskare. Det visar sig dessutom vara en av Pauls vänner, en fotograf med hela världen som arbetsfält.

Genom en ren olyckshändelse råkar Paul ta livet av honom, men efter den initiala paniken inser Paul att det hela är en chans för honom att verkligen förverkliga ett liv som han länge önskat att han kunnat leva. Ett av Pauls stora intressen är nämligen vara att fotografera och därför fingerar han sin egen död, tar den fotograferande vännens identitet och drar iväg. Färden tar honom till Balkan där han startar om på nytt, med framgång men också med en permanent skräck för att bli upptäckt för den han verkligen är.

Regissören Eric Lartigau har lyckats bra med att ladda sin filmatisering av Douglas Kennedys Patricia Highsmith-influerade roman med massor av stämning, atmosfär och känsla. Romain Duris är ypperlig i rollen som Paul Exben och det är bra det för egentligen ligger hela nyckeln till huruvida den i vissa skeden lite sökta och kanske inte helt sannolika berättelsen skulle fungera på om personen som gestaltar huvudkaraktären klarar av att göra det med trovärdighet. Vilket alltså Romain Duris gör. Han lyckas fullt ut fånga allt det inre tvivel och den ångest som Paul bär på. Mycket bra är för övrigt också Marina Foïs, som också kan ses briljera i dvd-aktuella polis (polisse), i rollen som Pauls olyckliga hustru.

Identity of a Killer är utsökt vackert fotograferad och har fått ett suggestivt och välskrivet soundtrack som elegant smälter samman med de fina bilderna. Filmen har en underliggande melankoli som påminner lite om den i Guillaume Canets mästerliga adaptation av en annan amerikansk spänningsroman, Harlan Cobens Berätta inte för någon (Ne le dis à personne).

Att arbeta om och översätta amerikanska spänningsromaner till filmer verkar hålla på att bli en fransk paradgren. Lika bra som Berätta inte för någon är Identity of a Killer inte, men så bra att den hade kunnat få gå upp på bio här i Sverige – och definitivt förtjänat en bättre ”svensk” titlel.

Ingen riktig delikatess

Det där med förväntningar kan vara ett lite lurigt kapitel. Emellanåt stjälper de mer än hjälper. Som för min del i fallet med den franska filmen La Délicatesse från förra året. Sedan då jag först hörde talas om den har mina förväntningar på den stadigt byggts på. Jag menar en fransk film som bland annat leker med fördomar kring det svenska dessutom med den alltid förtjusande Audrey Tautou i huvudrollen, vad i detta skulle kunna gå fel? I går hade Nathalie, som filmen heter här i Sverige, premiär och tyvärr så kom en hel del av mina förväntningar på den på skam.

Nathalie är ingen direkt dålig film, men ganska tam, ljummen och framförallt så känns det som att de långfilmsdebuterande regissörsbröderna Stéphane och David Foenkinos inte riktigt har haft klart för sig vilken typ av film de velat göra. Det spretar minst sagt en hel del. Jag har ännu inte läst den hyllade boken, skriven av David Foenkinos, som filmen är baserad på (den ges ut på svenska under titeln Nathalie – en delikat historia om en dryg månad och då tänkte jag så snabbt som möjligt åtgärda det) men jag utgår från att den på ett bättre sätt tar vara på de intressanta frågeställningar kring utseende, skönhet, omgivningens förväntningar och de informella spelregler på området som samhället satt upp som man tyvärr bara snuddar vid i filmversionen.

En stor del av problemet med Nathalie ligger på det skådespelarmässiga planet. Varken Audrey Tautou eller François Damiens lyckas fullt ut göra sina rollfigurer riktigt trovärdiga och kemin mellan dem uteblir. De är lite som hela filmen, inte dålig men heller inte övertygande. Det tuffar på men lyfter aldrig riktigt. Sedan vet jag inte riktigt vilken typ av hjälp bröderna Foenkinos eventuellt hade för att göra scenerna på svenska trovärdiga, men helt klart är att de hade behövt mer hjälp. Mycket mer.

De kanske framstod som fungerande för en fransk publik men för en svensk publik blir de mer av en Hötorgskonstversion av Roy Andersson. Dessutom en dålig sådan. Lite knepigt känns det allt att man låter en sådan sak passera, samtidigt som man känner sig tvingade att förklara François Damiens belgiska accent.

Titelpersonen Nathalie är en kvinna som tycks ha allt ordnat för sig. Hon ser bra ut, är lyckligt gift, har en jobbkarriär som pekar rakt uppåt och hon lever i en sorts parisisk idyllvärld. Men så händer det förskräckliga. Hennes man råkar ut för en olycka och avlider hastigt. Förkrossad av sorg går hon under de nästkommande åren fullständigt upp i sitt arbete (på en svensk firma i Paris). Hennes självsäkre och flirtige chef är minst sagt förtjust i henne och gör vad han kan för att få henne på fall, men den som till slut får henne att tina upp lite är den alldaglige och försynte arbetskamraten Markus Lundell. Utan att hon egentligen vet varför eller ens kan förklara det kysser hon plötsligt honom. På ytan kunde de knappast ha varit mer olika, inte minst i omgivningens ögon, men mot alla odds är den där slumpmässiga kyssen början på något mer. Något som sakta och trevande rör sig framåt men också växer.

Till Nathalies fördel kan sägas att det trots allt är en romantisk komedi, som förvisso drar en hel del åt dramahållet, som skiljer sig från de mesta som översvämmar den strömlinjeformade och förutsägbara genren. Nathalie är vare sig så sentimental eller smetig som majoriteten av filmerna i genren är, men å andra sidan som jag redan har varit inne på ganska ljummen och avslagen. Jag har som sagt ännu inte läst boken men utgår från att den är betydligt bättre och tror mig därmed trots allt kunna påstå att någon annan och mer rutinerad regissör förmodligen hade kunnat göra något mycket bättre av materialet. I den här utförandet är Nathalie helt okej, men inte mycket mer. Tyvärr. Jag hade som sagt förväntat mig mer. Det enda delikatesslika med filmen är Emelie Simons elektroniska musik, men den är å andra sidan lysande.

Paul Greengrass à la française

För några dagar sedan avrådde jag från att se den på svensk dvd nyutkomna franska actionrullen Forces spéciales, eller Special Forces som den fått heta här. Som tur var så finns det ett bättre alternativ att tillgå för den som trots allt är sugen på att se en trots allt tämligen närbesläktad fransk actionfilm. I förra veckan släpptes nämligen också L’Assaut från 2010 på svensk dvd, återigen under sin internationella titel som i detta fallet lyder The Assault. Jag skriver tämligen närbesläktad eftersom det egentligen rör sig om två på många sätt väldigt olika filmer. Men några gemensamma beröringspunkter finns det. Den kanske allra främsta är att det i båda fallen handlar om franska elitförband som ställs inför besvärliga uppgifter. Skillnaderna mellan dem är desto fler. Där Special Forces är en renodlad muskulös actionfilm så gör The Assualt anspråk på att vara mer tänkande och psykologiskt underbyggd.

The Assault bygger på verkliga händelser och handlar om de dramatiska händelserna när ett Air France flygplan på självaste julafton 1994 kapades av en väpnad islamistgrupp strax innan avfärd från Houari Boumedienne flygplatsen i Alger. Målet ska ha varit att flyga in i Eiffeltornet i Paris men dramat fick sin blodiga upplösning två dagar senare när planet efter att ha tvingats landa i Marseille stormades av en grupp ur gendermeriets specialtrupper. Själva stormningen kunde en chaockad fransk nation följa på tv. En av dem som satt som klistrad framför tv-apparaten var en då 14 år gammal Julien Leclercq. Uppenbart influerad av hur den politiska thrillerns moderna mästare Paul Greengrass i United 93 tog sig an 11 september-katastrofen har han nu gjort en film om vad som hände de där dramatiska dagarna för snart 18 år sedan. Nu ska det ägas på en gång att Julien Leclercq inte är någon Paul Greengrass, men det är alls inget oävet försök att efterlikna mästaren han lyckas genomföra.

Precis som Paul Greengrass gjorde i United 93 så försöker Julien Leclerq att tränga in bakom kulisserna på flera fronter. Redan när han som 14-åring satt där och såg de verkliga händelserna utspela sig på tv-apparaten funderade han mycket över de inblandade människorna, inte minst de som dolde sig bakom de stormande specialtruppernas skidmaskliknande skyddsmasker. De där funderingarna har han tagit fasta på i sin film och utgångspunkten för berättelsen är en specifik medlem av specialstyrkorna, men vi får också fälja med såväl kaparna som de politiker och tjänstemän som bakom kulisserna arbetar för en fredlig lösning. Allt precis som i United 93 skildrat utan egentliga pekpinnar eller övertydliga sympatier. Klippningen och fotot med en hetsig handhållen kamera är mer eller mindre stulna rakt av från Paul Greengrass och ger resultat. Med hjälp av det drivna och kompetenta hantverket lyckas Julien Leclercq överskyla det faktum är att han kanske inte är någon vidare personinstruktör, några av skådespelarna tillåts spela över ganska grovt. En stor tillgång är fotografen Thierry Pouget, vars stålgrå och i det närmaste helt dränerade på färg, foto framkallar en hård och kall men samtidigt stark känsla av autenticitet.

Manuset som är skrivet av Julien Leclercq själv i samarbete med Simon Moutaïrou är en blandning av fakta och fiktion. Samtidigt som vissa dokumenterade delar av händelseförloppet av oklar anledning har ändrats så har man tagit hjälp av en av de personer som hölls som gisslan på planet för att kunna beskriva det som skedde på planet så noggrant som möjligt.

Någon ny United 93 är The Assault inte, men väl en nervig, intensiv och spännande thriller väl värd att lägga 90 minuter av sitt liv på.