Not so special forces

Det är såklart roligare att tipsa om saker som jag tycker att du ska se, läsa eller höra, men ibland kan ett råd om att inte se något vara minst lika värdefullt. Inte minst i mått av sparad tid till att göra något annat och vettigare. Om du inte har ett närmast ohälsosamt intresse för det militära eller kanske ingått ett vad med någon om att se alla krigsfilmer som någonsin gjort så skulle jag rekommendera dig att undvika den franska filmen Forces spéciales som just i dag under den internationella titeln Special Forces släpps på svensk dvd.

Det är nämligen en på många sätt riktigt dålig film som det stinker 80-tal om lång väg – ända från den Iron Eagle-influerade inledningssekvensen ackompanjerad av cool rockmusik till den översentimentala finalen. Hela anrättningen har en ogenerad känsla av rekryteringsfilm över sig, men så är den också delvis finansierad av den franska armén.

Special Forces handlar om en grupp franska elitsoldater som sätts in för att rädda en kvinnlig fransk journalist som kidnappats av en grupp talibaner i Afghanistan. Operationen är inledningsvis en framgång men när gruppen efter att ha fritagit henne och med talibanerna i hasorna lyckats fly startar problemen.

Den helikopter som ska hämta upp dem mitt ute i den ogästvänliga afghanska ödemarken skjuts ned och dessutom går gruppens signalutrustning sönder i eldstriderna med fienden. De tvingas nu på egen hand försöka sätta sig i säkerhet, hela tiden jagade av talibanerna som till varje pris vill sätta stopp för dem.

Det mest positiva man kan säga om Special Forces är att det i sina bästa stunder är en ganska snygg. Då märks det att det är en påkostad historia med ganska hög ambitionsnivå när det gäller realism. Stridsscenerna, och de är många till antalet, är inspelade under överseende av den franska militärmakten och en dekorerad för detta elitsoldat i den franska marinkåren gör själv en av de ledande rollerna.

Dessutom är filmen inspelad under tuffa förhållanden i Djibouti och Tadzjikistan som påminner om dem där filmen utspelas. Fotografen David Jankowski gör ett bra jobb och fångar den dramatiska naturen i bitvis hisnande och vackra vidbilder. Problemet är att den långfilmsdebuterande regissören Stéphane Rybojad inte utnyttjar det utan ofta hamnar i ett klichéspäckat och trist berättarformat som snabbt blir tjatigt. Han visar sig vara väldigt, och då menar jag väldigt, förtjust i att använda sig av panoramabilder i fågelperspektiv där kameran så att säga snurrar över motivet.

Att rollistan toppas av bevisat duktiga skådespelare som Benoît Magimel, Djimon Hounsou och Diane Kruger förpliktigar, men tyvärr lyckas Stéphane Rybojad inte dra nytta av det heller. Hans egenförfattade manus är alldeles för kantigt, schablonartat och förutsägbart för att ge skådespelarna något vettigt att arbeta med.

Dialogen är katastrofal, karaktärerna skissartade och berättelsen både ologisk och fördomsfull. Trots alla ansträngningar att göra själva stridsscenerna så trovärdiga som möjligt så är just trovärdigheten ett av de områden där Special Forces visar upp verkliga brister.

Jag skrev tidigare att Special Forces är en påkostad film och det är det. Men det är naturligtvis också en fråga vad man gör med och får ut av pengarna. Den kostade ungefär lika mycket som Kathryn Bigelows Hurt Locker att göra. Skillnaden i kvalitetsnivå mellan de båda filmerna är dock avgrundsdjup.

Hurt Locker satte starka avtryck och skrev som bekant in sig i filmhistorien genom att kamma hem några välförtjänta Oscarstatyetter. Special Forces däremot är en filmupplevelse att snarast möjligt förtränga. Min toleransnivå är generellt sätt betydligt högre när det gäller franska filmer och jag drar som bekant mer en gärna en lans för frankofon kultur men det finns en gräns även för mig. Special Forces befinner sig en bra bit på fel sida av den gränsen.

Bleu Blanc Rouge? Pâle!

Nej, det blev ingen perfekt present från Les Bleus till legendaren Zinedine Zidane på 40-årsdagen. Spanien var minst ett nummer för stort denna gång och det var i ärlighetens namn inte ens nära att ett återigen ganska blekt Frankrike skulle kunna störa lagets marsch mot det iberiska derbyt mot Portugal i semifinalen. Om något så framstod smärtsamt tydligt att Frankrike ända sedan han med en dansk skall i bröstet på Italiens Marco Materrazzi avslutade sin framgångsrika karriär aldrig har hittat någon som varit ens i närheten av att kunna fylla den roll i laget som just Zinedine Zidane hade. Att det inte så lätt skulle låta sig göras att fylla tomrummet efter Zizou var ingen skräll, men att Frankrike under de sex åren som gått sedan han pensionerade sig inte lyckats få fram en kreativ central mittfältare av rang är en aning underligt med tanke på vilken fin ungdomsverksamhet som de franska klubbarna har haft genom åren. Intressant nog så är det de tilltänkta arvtagarna, Yoann Gourcuff och Samir Nasri, som sägs ha varit de enskilt största orsakerna till den osämja inom trupperna som drabbat laget i de två senaste mästerskapen. Det säger såklart en hel del om deras personliga egenskaper och ledarskap, men också om den enorma press som vilar på den som förväntas ta nummer 10-rollen i ett franskt landslag.

Laurent Blanc har en del att jobba med inför kommande mästerskap, men också som jag var inne på i mitt blogginlägg tidigare idag, en god grund att arbeta utifrån. Och om man kan få fram en central spelfördelare mogen att axla Platinis och Zidanes fallna mantel, då kan det bli riktigt roligt för oss med hjärtat i den franska fotbollen. Personligen tror jag att Marvin Martin kan bli lösningen på problemet. Han fick bara några minuters speltid i detta mästerskap och kan som 24-åring kanske inte fullt ut räknas som talang längre men jag tror att han kan bli riktigt, riktigt bra. Marvin Martin som nyligen lämnade Sochaux och nästa säsong ska spela i ligatrean Lille har alla möjligheter att där ta ytterligare steg i sin utveckling.

Vad gäller mina sympatier i fortsättningen av detta EM så ligger de nu när både Sverige och Frankrike är borta ur leken definitivt hos Italien. Forza Azzurri, med andra ord!

Fira en legendar på bästa sätt

Just i dag, den dag då Frankrike spelar sin kvartsfinal i EM-slutspelet, fyller en av de bästa spelare som fransk fotboll har fått fram genom åren 40 år. Enligt vissa till och med den bäste. För egen del håller jag förvisso Michel Platini som vassare, men därefter kommer i min mening dagens fördelsedagsbarn Zinedine Zidane. Och faktum är ju att Zizou har fler meriter att visa upp när det gäller att leda sitt Les Bleus till stora internationella framgångar: ett VM-guld, ett VM-silver och ett EM-guld för Zidane jämfört med ett EM-guld och ett VM-brons för Platini.

En synnerligen passande kollektiv 40-årspresent från det franska landslaget till den sedan några år tillbaka pensionerade legendaren Zinedine Zidane skulle naturligtvis vara att vinna kvartsfinalen. Det är klart att ingenting är omöjligt och att hoppet är det sista som överger människan och allt det där, men förhoppningarna om att det ska ske är inte särskilt stora. Dels för att det är den regerande världs- och europamästaren Spanien (det är för övrigt för första gången sedan det Zidaneledda Frankrike vann VM 1998 respektive EM 2000 som samma land är regerande mästare i de två turneringarna) som står för motståndet, dels för att det återigen är stora frågetecken kring sämjan inom den Franska truppen. Ännu har inga skadelscener liknande dem i VM i Sydafrika häromåret utspelat sig, men det har bekräftats från officiellt håll att det ska ha bråkats rejält i omklädningsrummet efter Frankrikes synnerligen bleka insats i förlustmatchen mot Sverige i den avslutande gruppspelsmatchen.  Allra mest ilska ska enligt uppgift Samir Nasri, den spelare som en gång i tiden kallades för den nye Zizou, ha ådragit sig. Samma uppgifter gör gällande att flera andra spelare kritiserar honom för att bara spela för sig själv. Coach Laurent Blanc har med andra ord en hel del problem att ta itu med när det gäller att på bästa sätt förbereda sitt lag för kvällens match. Såväl när det gäller att hitta eventuella brister i det spanska lagets spel, som att få det egna laget att dra jämnt och återigen spela som ett lag. För det är helt klart att om Frankrike ens ska ha minsta chans att knäppa spanjorerna på näsan (som i EM-finalen 1984 och i VM-åttondelen 2006) då måste man spela som ett lag.

Tvksamheterna inför kvällens match är många, men på något sätt så har jag ändå en tämligen god känsla i kroppen inför kvällens match. Mot England och Ukraina spelade laget bitvis riktigt bra och visar att det finns stor potential i truppen och jag tror (hoppas) att Laurent Blanc är rätt man för att kunna svetsa samman laget och använda den dåliga insatsen mot Sverige som tändvätska. Min känsla är att i det stora hela är Frankrike ett landslag på väg upp samtidigt som Spanien är lite på väg ned. Frågan är om Frankrike redan i kväll kan visa sig starkare än Spanien eller om det kommer att ske i VM i Brasilien om två år eller först i EM på hemmaplan 2016. Jag är nämligen helt övertygad om att Frankrike är på väg att bygga upp något riktigt stort och att det kommer att leda till stora framgångar i någon eller några av de kommande turneringarna. Det vore en skräll om det skedde redan i den här turneringen, men ingenting är som sagt omöjligt och hoppet lever defintivt. Allez, Les Bleus – och grattis på 40-årsdagen Zinedine Zidane!

En bra avslutning men inte utan lite bitter eftersmak

Så fick då Sverige till slut en seger även i detta EM, Zlatan Ibrahimovic bjöd på ännu ett drömmål och Frankrike gick trots förlusten vidare till kvartsfinal. Det låter som den som läget var i mina ögon perfekta avslutningen av gruppspelet i grupp D och jag borde med andra ord inte ha något att anmärka på. Men jag är ändå inte fullt tillfreds. Inte minst för att det känns lite bittert att Sverige plockade fram det riktiga fina spelet när det egentligen inte gällde något. Det var liksom så dags då. Den gedigna insatsen, främst i andra halvlek, gör att förlusterna mot England och Ukraina svider ännu mer. Som det nu utvecklade sig så hade det räckt med en poäng i någon av de matcherna för att ta sig till kvartsfinal, förvisso på Frankrikes bekostnad, men ändå. Nåja, jag får försöka glädja mig åt att Sverige slapp den holländska och irländska nesan att få lämna turneringen utan någon poäng överhuvudtaget.

Den andra anledningen till den bittra eftersmaken till kvällens match var den extremt bleka och viljelösa figur som Frankrike visade upp. Om det inte sker en rejäl skärpning som kommer det inte att finnas en skugga av en chans för Frankrike att ta sig vidare från kvartsfinalmötet med Spanien på lördag. Uppgiften är naturligtvis vis svår nog även om Frankrike skulle spela på toppen av sin förmåga, men med det här spelet? Inte en chans! Men nu har coach Laurent Blanc några dagar på sig att gjuta nytt mod i truppen och jag har svårt att tänka mig att laget inte kommer att åtminstone spela bättre då än vad det gjorde i kväll. Jag tänker med glädje tillbaka på VM 2006 då ett Frankrike som fram tills dess hade haft problem att få spelet att stämma slog ut ett favortittippat Spanien med 3-1 i åttondelsfinalen. Vågar vi hoppas på något liknande på lördag? Då måste nog Samir Nasri fullt ut blomma ut och verkligen bli den nye Zidane som han kallades för när han slog igenom.

En ovan känsla

Kvällens tröja är framplockad. Som synes lite skrynklig, men den får duga. Om inte annat så är det ett passande uttryck för den ambivalens jag känner inför kvällens match. Under normala omständigheter hade det naturligtvis inte varit någon som helst tvekan om att jag hade hållit på Sverige. Men när nu Sverige redan är borta från chansen till avancemang och en svensk seger skulle kunna leda till att även Frankrike, det landslag som närmast efter det svenska är det jag håller mest på, elimineras känner jag att det den gär gången för min del är Frankrikes intressen som väger tyngst. Alltså är det en fransk och inte en svensk tröja jag kommer att ha på mig när matchen kickar igång 20.45.

Jag hoppas naturligtvis på en bra match och att Sverige gör en bra insats, men jag skulle bli ännu mer besviken än vad jag redan är efter Sveriges förlust mot England om även Frankrike fick lämna turneringen efter i kväll. Därför hoppas jag att det går bra, men inte för bra, för Sverige, om ni förstår vad jag menar. Ett oavgjort resultat, som skulle betyda att Frankrike går vidare, kanske vore det allra bästa, även fast det skulle betyda att laget förmodligen blir grupptvåa och i så fall får regerande världs- och Europamästaren Spanien i kvartsfinalen. Om Frankrike vinner gruppen ställs de nämligen mot det andra av de två fotbollslandslag som jag håller på efter Sverige, nämligen Italien. Det är bättre om Frankrike och Italien möts först i finalen. Som i EM 2000 och i VM 2006. Så när jag tänker på det så hoppas jag nog på oavgjort i kväll. Jag kanske ska ha på mig en svensk tröja under den franska?

Nu har amerikanerna gjort det igen…

Att på en frankfilblogg göra ett utfall över hur dåliga amerikanska nyinspelningar av franska filmsuccéer i de allra flesta fallen blir är naturligtvis verkligen att slå in öppna dörrar. Men jag kan inte låta bli. I veckan hade nämligen ett klockrent exempel på hur illa det kan gå premiär på de svenska biograferna.

För trots att de amerikanska producenterna anlitade originalregissören Lisa Azuelos att själv göra den amerikanska versionen av sin film LOL (Laughing Out Loud) från 2008 havererar projektet totalt. Nu var sannerligen inte heller originalfilmen något mästerverk men jag vill ändå slå ett slag för den. Inte minst i skenet av den undermåliga nu aktuella amerikanska versionen. Och helt oäven är inte den franska versionen. Tråkigt nog så har den franska versionen fått vare sig bio- eller dvdpremiär i Sverige. Att den undermåliga amerikanska får det säger en hel del om det svenska bioklimatet.

Om man bortser från den uppenbara skillnaden i skådeplats, Paris har blivit till Chicago, så är det i grund och botten inte jättemycket som skiljer de två versionerna av filmen åt. Lisa Azuelos har till viss del kopierat sin film, scen för scen och skillnaderna i händelseförloppet är mycket små. Ordningen på en del händelser har kastats om men mer än så är det inte. Ändå känns slutresultaten så olika.

Medan den franska versionen känns helt okej så är den amerikanska rent utsagt bedrövlig. Hur kan det bli så? Den enskilt största anledningen till det ligger i mina ögon i rollbesättningen. Filmens absoluta nav är förhållandet mellan den ensamstående mamman och hennes 16-åriga dotter. I det franska originalet görs de rollerna av Sophie Marceau och Christa Theret, bägge två gör mycket fina prestationer och kemin mellan dem är påtaglig.

I den amerikanska versionen görs samma roller av Demi Moore och Miley Cyrus och det fungerar inte. Inte alls. Demi Moore som på något märkligt vis lyckas se yngre och yngre ut för varje år som går känns lika konstlad ut i sitt skådespel som hennes utseende är och Miley Cyrus…ja, hon har ett sätt att agera som är lika enerverande som hennes pappas (den berömde countryartisten Billy Ray Cyrus) största hit Achy Breaky Heart var.

En annan skillnad mellan de två versionerna är en liten, men avgörande, skillnad i ton. Eftersom regissören är densamma så utgår jag från att det är de amerikanska producenterna som har tvingat fram den. Den franska versionen är lite råare och mer opolerad, vilket ger den mer naturlighet. Den tillrättalagda amerikanska versionen förstärker berättelsens stora förutsägbarhet och det faktum att vi faktiskt har sett denna typ av berättelser många, många gånger förr.

I centrum för berättelsen, jag utgår från den franska versionen, står den 16-åriga Lola, ofta kallad putslustigt kallad Lol (SMS-lingo för Laughing Out Loud). Hon bor tillsammans med sin ensamstående mamma Anne och sina två syskon. Filmen utspelas under ett läsår på det fina gymnasium i Paris där Lola går och hennes vardag kretsar kring de vanliga sakerna i en 16-årig flickas liv, det vill säga funderingar kring kärlek och sex, kompisar och strul med en vuxengeneration som inte riktigt förstår att hon inte längre är något barn.

Lolas mamma Anne komplicerar situationen genom att samtidigt som hon behandlar Lola som ett barn själv inte alltid agerar helt ansvarsfullt och moget. Bland annat så har hon i smyg ett förhållande med barnens far som hon under uppslitande former tidigare skilt sig från.

En av de saker som lyfter LOL (Laughing Out Loud) över mängden, trots att det på många sätt även i den franska versionen är en förutsägbar historia, är att den trots att det är en ungdomsfilm också sätter fokus på föräldrarna och ger även deras syn på och sida av det som sker. Det är kanske inget helt originellt grepp, men känns ändå fräscht.

Lisa Azuelos försöker göra samma sak även i den amerikanska versionen, men där blir resultatet alls inte lika lyckat. Av samma anledningar som jag redan tidigare har varit inne på.

Den franska versionen av filmen fick en del kritik för den fördomsfulla och inte särskilt positiva bild av det England och det engelska folket som den ger i samband med den del av berättelsen som utspelas under en skolresa till England. Jag kan hålla med om att den ingrediensen kändes klart onödig, men eftersom Lisa Azuelos gör samma sak mot den Frankrike och det franska folket i motsvarande scener i den amerikanska versionen så kan det kanske sägas jämna ut sig. Även om påhoppet känns lika onödigt för filmen den här gången.

En sista fundering dock: varför kalla en fransk ungdomsfilm för LOL (Laughing Out Loud) när de franska ungdomarna har en helt egen och betydligt oftare använd franskspråkig SMS-förkortning för samma sak? Fast det är klart mdr hade inte varit lika klatschigt som titel och betydligt svårare att anspela på ett egennamn med.

Nu blir det BleuBlancRouge för hela slanten resten av mästerskapet

Först och främst vill jag lyfta på hatten och hylla det svenska laget för en hjältemodig insats i matchen mot England. I motsats till i matchen mot Ukraina så förtjänade den här gången laget verkligen inte att förlora, men så grym kan idrotten vara och det är inte alltid spelet på planen omsätts i ett rättvisande slutresultat. Ändå började ju kvällen så bra med en stabil och härlig seger för Frankrike (att det var PSG:s Jérémy Ménez som visade vägen med det första målet gjorde naturligtvis inte saken sämre i mina ögon) mot Ukraina och när Olof Mellberg nickade in det där svenska 2-1-målet i matchen mot England kändes det verkligen som att det här skulle bli en fotbollskväll utöver det vanliga. Men säg den lycka som varar för evigt. Det enda lilla positiva i bedrövelsen över det svenska uttåget ur turneringen är att jag nu inte behöver känna mig minsta kluven (vilket jag förvisso inte skulle ha gjort eftersom jag självklart håller på Sverige i alla lägen då minst lilla hopp lever) inför matchen mot Frankrike på tisdag, Kalla mig gärna förrädare men nu när Sverige inte har någon möjlighet att ta sig vidare kommer jag att hålla fullt ut på Frankrike. Jag vill absolut inte att Sverige i det här läget ska medverka till att även Frankrike blir utslaget. Det vore maximalt trist om både Sverige och Frankrike skulle få resa hem redan efter gruppspelet. Jag känner dessutom att Frankrike har en rejäl chans att gå riktigt långt i turneringen. Så jag hoppas att Sverige gör en riktigt bra match, men att slutresultatet ändå blir att Frankrike går vidare. Det är klart: det allra bästa vore kanske om Sverige vinner matchen, för att slippa nesan att inte vinna någon match i turneringen, och att England samtidigt slår Ukraina. Då går ju Frankrike vidare ändå. Men så skulle å andra sidan skulle då England vinna gruppen och Frankrike sålunda få en på pappret vassare kvartsfinalmotståndare. Nej, jag lutar nog trots allt åt att jag hoppas på fransk seger även i matchen mot Sverige. Som sagt kalla mig gärna förrädare, men när Sverige inte längre har någon möjlighet att göra det så ser jag gärna att Frankrike går hela vägen till guldfirandet den 1 juli. Allez, Les Bleus!

Nya tag, nya förhoppningar!

Ny match, ny tröja. Hoppas att denna bringar mer tur än vad den jag hade på mig i måndags gjorde. Nu gick det förvisso i alla fall ganska bra för Frankrike i den första matchen, men ändå.

Skam den som ger sig. Mina goda förhoppningar inför måndagskvällens matcher vidade sig ju inte vara så mycket värda. Trots det måste jag erkänna att jag har en bra känsla i kroppen när det gäller Frankrikes och Sveriges chanser i kväll. Frankrike ska slå Ukraina och Sverige brukar i alla fall inte förlora mot England. Jag tror (eller kanske mer hoppas) på att den svenska revanschlustan efter plattmatchen mot Ukraina ska vara tändvätska nog för att ge en överraskande seger.

Nervositeten börjar smyga sig på. Allez Les Bleus och heja Sverige!

Bedrövelse!

Så mycket för mina positiva vibbar inför kvällens EM-matcher. Frankrike gjorde i och för sig en skaplig match mot England och var det något starkare laget, men 1-1 lämnar trots allt ett nja som mest bestående intryck. Men när det gäller Sveriges insats mot Ukraina finns det inga förmildrande omständigheter. Ukraina vann som jag ser det fullt rättvist och som Milan-fan kan jag inte annat än att glädjas åt att det var Milanikonen Andrej Sjevtjenko som gjorde de Ukrainska målen. Att det var denne gentleman som fällde Sverige i kväll gör smärtan och svedan lite lättare att uthärda.

Kvällens resultat gör att det ser svårt ut för min dröm om att det ska bli Sverige och Frankrike som går vidare från gruppen att kunna uppfyllas. Inte minst eftersom det nu ser ut som att Sverige kommer att behöva slå både England och Frankrike, men än är allt möjligt. Fast det orkar jag inte tänka på just nu. Nu gäller det att så snabbt som möjligt bli av med besvikelsen och den bittra smaken i munnen efter den svenska förlusten. Och lite kan jag nog trots allt glädjas åt den franska poängen, även om det är en klen tröst i skenet av den svenska förlusten. Viktigt att tänka på är att det väntar två nya, härliga EM-matcher redan i morgon kväll. Och så är det faktiskt att jag tycker att varje stort mästerskap är riktigt, riktigt kul oavsett vad Sverige hittar på eller ens är med. Men det är klart att det är en angenäm extra krydda om det går bra för Sverige, något annat ska jag inte påstå.

Blågul och blåvitröd spänning!

Nej, BleuBlancRouge har inte helt plötsligt blivit en halvtaskig modeblogg. Jag ville bara visa den nya tröja (nylevererad från Frankrike mästerskapet till ära) som jag kommer att ha på mig under den första delen av kvällen, sedan blir det naturligtvis de svenska färgerna som åker på.

Det här blir den hittills mest nervösa och spända EM-kvällen för den här gången för mig. Både Frankrike och Sverige går ju in i elden. Lite trist är det allt att vi lottades i samma grupp och därmed löper viss risk att eliminera varandra. Jag hoppas naturligtvis på dubbla segrar för Sverige och Frankrike så att mötet mellan oss i den sista gruppspelsomgången blir en defilering för två kvartsfinalklara lag.

Ett första steg mot det önskescenariot är självklart segrar för först Frankrike mot England och sedan Sverige mot Ukraina. Det blir tufft på båda fronter, men jag känner mig förhoppningsfull och tror att det ordnar sig. Så: först allez Les Bleus och sedan heja Sverige!