En härlig föregångare till Intouchables

I mitt pågående, och tämligen långsamt framåtskridande, projekt att återbesök och undersöka mina frankofila rötter fortsätter jag att se om de där favoritfilmerna från förr. De där filmerna från mitten av åttio- till det tidiga nittiotalet som lade grunden till och formade min frankofili.

Den här gången har turen kommit till Coline Serreaus Romauld et Juliette från 1989. Det är kanske inte så många svenskar som reagerar instinktivt på titeln och omedelbart kan placera den, men om jag klämmer till med den (svårslagbara) svenska titeln Det ligger en vit man i din säng, mamma så blir säkert bilden en annan.

En förmildrande omständighet när det gäller den knepiga svenska titeln är att det är en variant på den internationella titeln Mama, There’s A Man In Your Bed. Och det går inte att sticka under stolen med att det var en effektiv och iögonenfallande titel. Det ligger en vit man i din säng, mamma blev också en framgång på de svenska biograferna.

Fast i dag, drygt 20 år senare, framstår den mer som en bortglömd liten pärla. För en pärla är det. En film som med fördel kan ses, eller ses om, i samband med aktuella Intouchables för de känns verkligen som syskonfilmer. De är lika varma och godhjärtade – och nästan lika roliga.

Det ligger en vit man i din säng, mamma handlar om den aningen självupptagne affärsmannen Romauld, spelad av en Daniel Auteuil i sitt esse (och med något som liknar en hockeyfrilla). Han basar över ett framgångsrikt företag i mejeribranschen.

Juliette, en ensamstående fembarnsmor av västindisk börd, arbetar som städerska på företaget och en sen kväll när hon ska städa Romaulds kontor råkar hon höra en konversation som avslöjar att några av Romaulds närmaste tänker iscensätta en komplott för att få bort honom.

Hon försöker berätta det för honom, men han avfärdar det som lögner från en ”enkel” städerska. Planerna sätts dock i verket och Romauld hamnar ute i kylan. Bokstavligt talat. Komplotten mot honom har gjort att han saknar såväl pengar som någonstans att bo.

Desperat vänder han sig till Juliette för hjälp och hon låter honom, trots hans dåliga beteende mot henne tidigare, bo hos henne under den tid det tar för honom att rentvå sitt namn. Mot alla odds, och trots den enorma kulturkrock det innebär när Romauld flyttar in hos Juliette och hennes fem barn, kommer de två snart allt närmre varandra.

I motsats till Coline Serreaus Trois hommes et un couffin (Ungkarlsbabyn i Sverige) som i Hollywoodversion blev (den sämre) Tre män och en baby så fick aldrig, även om det fanns planer på det, Romauld et Juliette någon amerikansk nyinspelning.

Ingen regelrätt sådan i alla fall. Däremot är det lätt att se parallellerna mellan den och Pretty Woman som hade premiär året efter. Och jag vet att jag säkert trampar någon på tårna här, men jag tycker att Coline Serreaus film är så mycket bättre än den i mitt tycke tämligen överskattade (och egentligen i sin kvinnosyn ganska obehagliga) Pretty Woman.

Precis som Intouchables gör nu så utmanar Det ligger en vit man i din säng, mamma fördomar och förutfattade meningar, såväl när det gäller etnicitet som klasstillhörighet. Och tyvärr så är det lika nödvändigt att göra det nu som då, längre har vi sorgligt nog inte kommit. Vilket gör Intouchables och Det ligger en vit man i din säng, mamma till viktiga och välbehövliga filmer. Dessutom varma, godhjärtade och livsbejakande sådana.

La Horde – ett inte helt lyckat expempel på modern fransk skräck

Det finns en nidbild i Sverige av fransk film som pratig, händelsefattig och att den oftast handlar om neurotiska medel- eller överklassmänniskor och gärna utspelas i burgna parismiljöer. Den där nidbilden har inte uppstått av en slump. Fransk filmindustri har producerat en hel del filmer som passar in på den där beskrivningen (även om jag personligen motsätter mig den omedelbara kopplingen mellan pratig och händelsefattig) och de svenska distributörerna har genom åren haft en förkärlek för att köpa in just de filmerna och inte i lika hög grad alla de där andra typer av filmer som produceras i Frankrike varje år.

Därför är det i Sverige inte alls lika känt att Frankrike har en livfull och de senaste tio åren mycket inflytelserik skräckfilmsindustri. En förklaring till att detta faktum så att säga har flugit under den stora massans radar är att det inte rör sig om några mysrysare eller snälla spökhistorier direkt. Det den nya generationens skräckfilmsmakare i Frankrike producerar är stenhårda, obevekliga och oerhört våldsamma filmer.

Det är mörka, tuffa och kompromisslösa världar de tar oss med till. Kanske som en motreaktion på den där ”typiskt” franska filmer som skapat den där nidbilden som jag tidigare var inne på. Oavsett vad grogrunden till de moderna franska skräckfilmerna må vara så ledde deras brutalitet till att deras kommersiella potential inte bedömdes som så stor här i Sverige, varpå de (i bästa fall) släpptes direkt på dvd. Många av dem har dock visats på skräckfilmsfestivaler och där skapat stor uppmärksamhet kring sig. Med andra ord: de är mer en del av en subkultur än något som gemene man har koll på.

På senare tid har trenden mattats av en aning men annat var det under 00-talet. Som den gamla skräckfilmsentusiast jag är har jag med spänning kikat på vad de nya franska kreatörerna har gjort med genren. Självklart är allt inte bra, men filmer som Alexandre Ajas oerhört inflytelserika Haute tension (eller Switchblade Romance som den ofta visas som) från 2003, David Moreus och Xavier Paluds Ils (Them) från 2006 och Julien Maurys och Alexandre Bustillos A l’interieur (Inside) från 2007 är alla effektivt berättade och genuint otäcka filmer.

Inte minst den sistnämnda där Béatrice Dalle gör sin kanske allra mest obehagliga rollprestation någonsin. Och det säger en del med tanke på den typ av roller hon tidigare har gjort. Den psykologiska transformation hon genomgår i paradrollen Betty Blue är rena barnleken i jämförelse om man säger så.

Allt som oftast i denna nya våg av fransk skräckfilm handlar det om oskyldiga människor som hamnar i vägen för brutala psykopater och filmernas framtoning är synnerligen rakt på sak och realistisk. Men det säger sig självt att stilistiken och angreppssättet spiller över på mer traditionell genrefilm.

Som i den franska zombierullen La Horde (som kom ut på svensk dvd förra året) från 2009, till exempel. Det är helt uppenbart att duon bakom La Horde, Yannick Dahan och Benjamin Rocher, har tagit stort intryck av sina franska genrekollegor. Det är nämligen en synnerligen våldsam film, även med zombiefilmsmått mätt.

Den handlar om en grupp poliser som efter att en kollega mördats bestämmer sig för att ta lagen i egna händer och hämnas på det kriminella gäng som dödat kollegan. Gänget har sin bas i ett slitet och halvt om halvt övergivit höghus i en parisisk förort. Naturligtvis går allt snett för poliserna. Men det värsta är inte att de blir tillfångatagna av det kriminella gänget utan att hela huset snart står under attack av blodtörstiga zombier. Poliserna och de kriminella inser snabbt att för att överhuvudtaget ha en chans att överleva så måste de samarbeta.

La Horde är ett veritabelt blodbad till film, inte helt utan förtjänster som skräckfilm. Rent tekniskt är den riktigt skaplig, framförallt med tanke på den snålt tilltagna budgeten. Den är tempostark, tät och hård, som man vill att en zombierulle ska vara.

Tyvärr så finns det dock en hel del brister att hänga upp sig på. Själva grundidén som storyn bygger på är inte så dum, men utöver den idén finns inte så mycket att glädjas åt på manusnivån. Man misslyckas helt enkelt med att riktigt ta vara på den där idén. I stället öser man på med alla typer av stereotyper som genren har att bjuda på utan att egentligen kunna tillsätta något nytt.

Dialogen är riktigt dålig och skådespelandet ska vi inte prata om. Dessutom misslyckas man kapitalt i sina försök att krydda det hela med svart humor. Det hade varit bättre att köra på det totalt humorbefriade och ironilösa sätt som kännetecknar de där moderna franska skräckfilmerna som jag tidigare varit inne på.

La Horde har heller inte ett dugg av den undertext som zombiegenren annars inbjuder till och som genrens mästerverk har varit full av. Den har ytterst lite gemensamt med George A. Romeros briljanta Night of The Living Dead och Dawn of The Dead, de två kanske bästa zombiefilmer som någonsin gjorts.

La Horde har i motsats till dessa inget att säga om den värld vi lever i eller om den mänskliga naturen. Här handlar det bara om yta och eftersom den ändå är så pass effektiv och välgjord så blir det bestående intrycket att det är en okej skräckis, men verkligen inget mer. Något främst för de verkliga genreentusiasterna och som går att både ha och mista.

Fullt ös i ”ny” fransk actionfilm

Hans Allt för henne (Pour elle) från 2008 blev en stor framgång och gjordes dessutom i en utmärkt (kors i taket) amerikansk version, regisserad av Mike ”Crash” Haggis, under namnet The Next Three Days häromåret.

Därför känns det lite märkligt att den franske regissören Fred Cavayés senaste film, jag använder medvetet inte ordet nya eftersom det är två år sedan den gick upp hemma i Frankrike, A bout portant aldrig fick svensk biopremiär. I morgon släpps den dock sent omsider på svensk dvd, under den internationella titeln Point Blank.

Extra märkligt känns det för att Point Blank är en i många stycken lika bra film som Allt för henne. Men det är ju som jag har varit inne på tidigare inte alltid så lätt att förstå sig på den svenska biobranschen. Hursomhelst är det bra att den till slut får svensk distribution, låt vara bara på dvd.

Point Blank är en tät, tempostark och tuff thriller. Den är bara 80 minuter lång och Fred Cavayé trycker gasen i botten från första bildrutan. Här handlar det inte om att långsamt bygga upp något utan vi kastas rakt in i stormens öga. Filmen inleds med att en skadad man jagas av två andra män. Som åskådare har vi ingen aning varför eller vilka de är. Den skadade mannen lyckas undkomma sina förföljare men inte förrän han har blivit påkörd av en motorcyklist.

Mannen hamnar på sjukhus och där fortsätter attackerna mot hans liv. En manlig undersköterskestudent, som vi nyss har fått reda på har en höggravid fru, lyckas avstyra mordförsöket på den skadade mannen, men finner sig snart i en veritabel mardröm. Mördarna ser nämligen inte med särskild blida ögon på att han lagt sig i deras affärer och kidnappar hans fru. De lovar att inte skada henne mot att han lyckas ta den skadade mannen ut från sjukhuset och levererar honom till dem.

Naturligtvis går allt inte enligt planerna. Den skadade mannen, som visar sig vara en förhärdad och efterlyst brottsling, har inga som helst planer på att ge sig så lätt. Dock står det snart klart för de båda att de ligger ännu sämre till än vad de inledningsvis trodde och att deras enda chans att klara sig levande ur det hela är att samarbeta.

Point Blank bjuder på några rejält svettiga actionscener, bland annat en spektakulär jakt ner genom folkvimlet i den parisiska metron och det finns ytterst få lugna stunder för att kunna hämta andan under de 80 minuterna. Kanske hade den vunnit på några minuters längre speltid och just några fler lugna stunder, men jag gillar verkligen ambitionen att aldrig stå still.

Manuset är kanske inte lika väl utmejslat och smart som i Allt för henne och den emotionella kärnan är heller inte lika stark, men i ren action mätt står sig Point Blank starkare. Och något jag verkligen gillar med både Allt för henne och Point Blank är att de håller sig tämligen trovärdiga och realistiska i actionscenerna. Visst, vi pratar inte dokumentär här, men Fred Cavayé håller det hela i ett starkt grepp så att det aldrig spårar ur, vilket det ju har en tendens att förr eller senare göra i de flesta actionrullar av den här typen.

Point Blank är inget actionmästerverk à la Bourne-filmerna men med sitt höga underhållningsvärde och sin hantverksskicklighet höjer den sig väl över genomsnittet. En typisk stark trea om jag skulle tvingas sätta betyg på den. Riktigt bra bruksaction helt enkelt. Att så duktiga skådespelare som Gilles Lellouche och Roschdy Zem gör huvudrollerna förvärrar inte direkt situationen heller. Håll hårt i chipsskålen för det blir åka av.

Il faut y croire

Puh, vilken pers! Jag kan ärligt erkänna att jag för egen del tio minuter in i matchen inte trodde ett dugg på möjligheten att Paris Saint-Germain när kvällen var över skulle stoltsera överst i den franska ligatabellen. När Valenciennes efter duktigt virrigt försvarsspel hos PSG då gjorde 2-0 var jag nästan beredd att i ren frustration skicka ut tv-apparaten genom fönstret. Då fanns det inget i mig som trodde på en vändning. Snarare en monumental kollaps. Men ett snabbt reduceringsmål av Nenê tände ett svagt ljus av hopp. När den smått galna första halvleken var över hade PSG via två sena mål av Maxwell och Blaise Matuidi vänt till 3-2 och allt kändes väldigt bra. När Jérémy Ménez i inledningen av den andra halvleken ökade på till 4-2 kändes det klart. Laget kontrollerade skeendet på planen och chanser till såväl ett femte som ett sjätte mål radades upp. Men aldrig får man vara helt lugn. En mästerligt slagen frispark från Valenciennes till 3-4 skakade rejält liv i matchen och de sista tio minuterna + fyra tilläggsminuter blev en ren nervpers. Men den här gången lyckades laget reda ut stormen. Segern med 4-3 betyder att PSG går om Montpellier i tabellen. Lagen står på samma poäng och med samma målskillnad. Det som nu skiljer är fler gjorda mål av PSG. Men, och det är ett stort sådant, Montpellier har en match mindre spelad och kan redan i morgon återta ledningen. Jag behöver väl knappast påpeka att jag håller alla tummar jag kan för Rennes i morgon kväll? Rennes och Caen. Det vore naturligtvis finemang om Caen kunde skrälla i Lille och ge PSG lite mer andrum ner till tredjeplatsen. Det är enorm skillnad mellan att sluta tvåa och trea. Tvåan går direkt in i gruppspelet i pengastinna Champions League medan trean för kvala. Ett långt kval dessutom eftersom den franska ligan till nästa säsong tappar i Europarankingen. Men det är klart, allra bäst är det naturligtvis att vinna ligan. Än är det långtifrån avgjort. Il faut y croire.

On ne perd pas le nord une deuxième fois…

…hoppas jag i alla fall. En vecka efter det synnerligen smärtsamma nederlaget borta mot Lille är PSG tillbaka i samma grannskap igen. Den här gången de dryga fyra milen åt sydost från Lille räknat för att möta Valenciennes. Och efter att ha lämnat Lille med en känsla av att guldkampen var över så är det med en nyvunnen känsla av hopp det är dags att ta sig an det betydligt mindre namnkunniga, men luriga, nordfranska laget. Spelomgången i mitten av veckan blev verkligen gynnsam för PSG. Evian skrällde och luggade Montepllier på två poäng och dagen därpå följde PSG upp med en säker 2-0-seger mot Saint-Etienne. Det betyder att PSG nu är tre poäng efter Montpellier med tre matcher kvar att spela. Alls ingen omöjlig uppgift. Speciellt inte eftersom
Montpellier har kvar ett jagande Lille i storform att möta. Men en sak är helt säker. Om det ska finnas minsta lilla chans till ligaguld för mitt Paris Saint-Germain så är det tre segrar som gäller. Gärna med några måls marginal eftersom Montpellier har lite vassare målskillnad. Så det är bara att börja med att ta vara på den ”gratischans” laget har fått att blanda sig i guldstriden och tvåla till Valenciennes med några bollar. Och sedan hålla tummarna för att Rennes kan göra sitt hemma mot Montpellier i morgon kväll. Helt omöjligt är det inte. Montpellier darrade i tisdags och tvingas dessutom avvara duktige spelfördelaren Younes Belhanda i serieavslutningen. Han drog nämligen på sig en grov utvisning i det palaver som avslutade matchen mot Evian. Å andra sidan tycks det som att PSG även i kväll tvingas spela utan sin kanske bästa spelare den här säsongen: Jérémy Ménez. Ett klart avbräck i så fall. 21.15 är den något annorlunda avsparkstiden på Stade Nungesser i Valenciennes. Allez, Paris Saint-Germain!

En veritabel fullträff i feelgood-fåran

I bland förstår jag mig verkligen inte på den svenska filmindustrin. Det som förundrar mig allra mest just nu är att det fortfarande inte är någon svensk distributör som har nappat på filmen Intouchables. Överallt, verkligen överallt, den har visats har den gjort dundersuccé.

Hemma i Frankrike är det den med sina dryga 19 miljoner sålda biobiljetter sedan premiären den 2 november i fjol den näst mest framgångsrika inhemska filmen någonsin. Bara Bienvenue chez les Cht’is, för övrigt en annan film som de svenska biodistributörerna ratade, från 2008 är värre. Och faktum är att det bara är en annan film överhuvudtaget som slår de två komedierna på fingrarna på listan över filmer som har sålt flest biobiljetter genom tiderna i Frankrike och det är en viss Titanic av James Cameron.

Att distributörerna passade på Bienvenue chez les Cht’is känns mer förklarligt eftersom den så mycket bygger på de dialektala skillnaderna mellan nord- och sydfrankrike och att det väl krävs ett specialintresse för det franska språket för att verkligen tycka att det är intressant och kul, men i fallet Intouchables förstår jag absolut ingenting.

Det är en på alla sätt universell historia, vilket de fina besökssiffrorna på alla marknader där den visats understryker. Till och med i USA där biopubliken traditionellt är tämligen skeptisk till utländska, icke engelskspråkiga filmer har den gjort dundersuccé. Faktum är att Intouchables är den icke engelskspråkiga film som har spelat in mest pengar någonsin i USA, tidigare i år gick den förbi den tidigare rekordhållaren, den japanska familjefilmen Spirited Away, i den statistiken.

Det måste vara svårt att inte charmas av denna varma och livsbejakande film. Jag kan ha viss förståelse för att man kritiserar filmen för att den i vissa stycken är lite väl ospännande och traditionell rent formmässigt. För det är den.

Men med ett så stort bultande hjärta, med en sådan värme och med ett så fullständigt briljant huvudollspar som Omar Sy och François Cluzet så spelar den föga utmanande formen ingen som helst roll. Det är helt enkelt feelgood på allra högsta nivå.

Intouchables är berättelsen om den totalförlamade aristokraten Phillipe och hans personliga assistent, den Senegalbördige och kriminellt belastade förortsbon Driss. De är verkligen sina diametrala motsatser och har varsin uppsättning fördomar mot varandra, men mot alla odds utveckalar det omaka paret en stark och djup vänskap och får på köpet förståelse för den andras respektive värld.

Omar Sy, som knep årets César för bästa manliga huvudroll mitt framför näsan på storfavoriten Jean Dujardin i The Artist, och François Cluzet har jag redan berömt. Jag vill också plussa lite extra för duktiga Audrey Fleurot som här med sin första större filmroll har fått ett välförtjänt genombrott.

Vissa känner säkert igen henne från sina mindre roller i Woody Allens Midnatt i Paris och i Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème Etage) andra, som jag, har tidigare förknippat henne med rollen som den obehagliga och karriärlystna advokaten Joséphine Karlsson  i den lysande franska kriminalserien Engrenages. Nu kommer vi med allra största säkerhet att få se mer av henne på vita duken i framtiden.

Om du inte har sett Intouchables än så gör det så snart som möjligt. När det gäller ren feelgood har jag svårt att se något bättre alternativ just nu. Och man får leta sig långt bak i tiden för att hitta något bättre. Jag hoppas verkligen att jag kommer att få möjligheten att själv se den på stor duk snart för jag kan som sagt inte begripa varför den inte tycks få svensk biopremiär.

Jag kan i princip garantera att den skulle bli en kioskvältare på den svenska biomarknaden också. Men de svenska biodistributörerna kanske hellre väntar in den amerikanska remake som det, såklart, planeras friskt inför.

Clara, färdiga, gå

Efter att tidigare i veckan ha närmat mig barrikaderna under maj 68-rörelsen via filmen The Dreamers kommer här något mer lättsmält såhär lagom till helgen. En modern fransk kultklassiker i tv-format. Jag tillhör förvisso de som anser att prefixet kult används lite väl vidlyftigt och att jag kanske är ute på lite djupt vatten när jag använder det för att beskriva en tv-serie som sänts i två säsonger så sent som 2005 och 2008, men i fallet Clara Sheller tycker jag nog ändå att det finns fog för att drämma till med etiketten kult.

Kanske främst för att den har ett närmast kultliknande följe. Det pågår till exempel en namninsamlingskampanj på nätet bland de allra mest devota fansen för att få produktionsbolaget att spela in en tredje säsong. Än så länge har kampanjen inte lyckats, men man vet aldrig…

Den första säsongen av Clara Sheller visades faktiskt även på SVT. På en riktigt dålig sändningstid förvisso, därav inga vidare tittarsiffror. Men några var det trots allt som följde den då (jag räcker till exempel upp min hand här). De där dåliga tittarsiffrorna gjorde dock att den andra säsongen aldrig köptes in av SVT.

Tittarsiffrorna i Frankrike var i ärlighetens namn inte särskilt mycket att hänga i julgranen heller, vilket kan ha varit en anledning till att det dröjde tre år innan den andra säsongen spelades in. Ett mycket annorlunda grepp i sammanhanget var att man lagom till den andra säsongen hade en helt ny ensemble! Något som i mitt fall i alla fall skapade lite förvirring och gjorde det lite svårt att riktigt komma in i den andra säsongen.

Det kan såklart också bero på att jag rent generellt tyckte att rollbesättningen var vassare i den första. För att tala klartext: det var nerköp över hela linjen. Exakt vad det beror på att hela ensemblen byttes ut vet jag inte. Kanske var det ett aktivt val av producenterna, kanske tackade originalskådespelarna nej till att vara med igen. Kommentera gärna inlägget om du sitter inne med svaret…

Jag ska väl inte påstå att Clara Sheller kvalar in på min lista över favoritserier genom tiderna men som underhållningsprodukt fyller den utan tvivel sin funktion. Den första säsongen är avgjort den starkare av de två, men även den andra har sina ljusa stunder. Titelpersonen är en ung kvinna kring de 30. Hon arbetar som krönikor på en veckotidning (Carrie Bradshaw, någon?) och har en osviklig fallenhet för att ställa till det för sig. Liksom sin bäste vän, den homosexuelle J-P som hon delar lägenhet med och som arbetar på samma tidning som henne, på ständig jakt efter den rätte. Situationen blir riktigt komplicerad när de två vännerna intresserar sig för samma kille, den bisexuelle nyinflyttade grannen Gilles.

Tv-serien Clara Sheller är kanske inget under av kreativt tänkande, den lånar friskt från amerikanska serier som Sex & The City och Ally McBeal, men levererar det hela med en omisskännlig fransk touch och charm. Den första säsongen är glättigare och lättsammare, men också rappare och mer välskriven. Den andra säsongens mörkare anslag och mer melankoliska stämning borde kanske ha tilltalat en kritiker som undertecknad mer, liksom att man försöker sig på att fördjupa karaktärerna en aning, men det är som att man inte riktigt når fram. Kanske till stor del beroende på att den andra säsongen som jag har varit inne på är sämre agerad än den första.

Något som dock är bättre i den andra säsongen och som förtjänar all credit är musikläggningen. Det är inget fel på musiken i den första säsongen heller (valet av Mirwaïs ”Naive Song” som signaturmelodi är genialt), men i den andra säsongen är valet av låtar fullständigt klanderfritt. Soundtracket allena rättfärdigar att lägga de knappa sex timmarna som den andra säsongen omfattar på att se den.

En kul sak med Clara Sheller är att fler duktiga och mer eller mindre kända skådespelare dyker upp i rollistan. En lite extra intressant detalj är att de före detta makarna Valérie Donzelli och Jérémie Elkaïm, nu bioaktuella i Sverige i den gemensamma och verklighetsbaserade långfilmen Slåss för livet (La Guerre est declarée), båda finns med i Clara Sheller. Valérie Donzelli spelar Claras bästa tjejkompis Jeanne i den första säsongen och Jérémie Elkaïm spelar Claras bror Mathieu i den andra.

Clara Sheller är kanske inget måste att ha sett men definitivt god underhållning för stunden. Framförallt den första säsongen höjer sig över tv-utbudets mittfåra, om det inte hade varit för musiken hade jag kunnat säga att den andra går att hoppa över. Men musiken och det faktum att det inte går att se sig mätt på fina Parismiljöer gör att min rekommendation trots allt blir att se den också. Det är kanske inte helt lätt att få tag på serien, men båda säsongerna finns utgivna på dvd i Frankrike.

La lutte continue?

Vi har som bekant gått in i månaden maj nu och i och med det kanske det kan passa med en film som utspelas i Paris under den mytomspunna och tumultartade majmånaden 1968, Bernardo Bertoluccis The Dreamers från 2003?

Det går naturligtvis att diskutera om den hör hemma här på en frankofilblogg men jag tycker nog ändå att den gör det. Det är en brittiskfranskitaliensk samproduktion och den utspelas helt i Paris. Det huvudsakliga talade språket är förvisso engelska men det tala en del franska också. Dessutom är det en kärleksförklaring till filmen som konstform. Det refereras friskt till flera berömda filmer och filmscener, inte sällan handlar det om klassiska franska filmer.

The Dreamers är baserad på den skotske författaren Gilbert Adairs bok The Holy Innocents från 1988. Jag läste den svenska översättningen De heliga oskulderna när den kom ut 1991 och blev mycket fascinerad den. Så jag var naturligtvis rejält nyfiken på vad Bernardo Bertolucci skulle kunna tänkas ha gjort med materialet. Filmens manus är faktiskt skrivet av Gilbert Adair själv och det kan sägas på en gång att han har gjort en del ändringar i berättelsen, delvis genomdrivna av Bernardo Bertolucci.

Den handlar om den amerikanske studenten Matthew som tillbringar den mesta av sin tid i den franska huvudstaden i det berömda Cinemateket. Där träffar han tvillingparet Théo och Isabelle. De tre binds samman av sin enorma kärlek till film och när Théo och Isabelles föräldrar ska resa bort en tid flyttar Matthew in i deras stora och eleganta våning.

Till en början går allt lugnt och lekfullt till. De iscensätter scener från sina favoritfilmer, bland annat språngmarschen genom Louvren i Godards Bande à part (En rövarhistoria på svenska) från 1964. Men det dröjer inte särskilt länge förrän de har gått helt upp i varandra och Matthew finner sig mitt i ett utmanande erotiskt spel där gränserna hela tiden flyttas framåt. Situationen blir stadigt lika explosiv inne i deras eget universum i lägenheten som på gatorna utanför.

Att Bernardo Bertolucci inte ryggar för explicit erotiskt innehåll har han visat förr, inte minst i Sista tangon i Paris från 1972. I The Dreamers tar han det hela några steg längre så det är en provokativ film och definitivt inget för den som är pryd. Men viktigt att poängtera är att det där explicit sexuella aldrig känns omotiverat eller som något som enbart ska provocera. Åtminstone inte som jag ser det. Det finns också en underliggande politisk kontext i det som sker i lägenheten som är en parallell till det som pågår utanför. Jag kan dock tycka att det är lite tråkigt och fegt att Bertolucci på eget bevåg har betydligt har tonat ner de homoerotiska dragen i romanen. Enligt honom själv för att de kändes som ”bara för mycket”.

Vad Gilbert Adair, som själv var homosexuell och som baserade romanen delvis på egna upplevelser, innerst inne tyckte om det resonemanget kan man bara spekulera i. Adair som dog i december i fjol bodde i Paris mellan 1968 och 1980 och var förutom författare också filmkritiker och journalist.

The Dreamers är en fascinerande film, dock inte utan skavanker. Michael Pitt, Eva Green och Louis Garrel är alla mycket bra i sina roller och filmen är utsökt fotograferad. Allra bäst gillar jag dock Bertoluccis formatmässiga lekfullhet och de ideliga blinkningarna till några av filmhistoriens mest klassiska verk. Det är å andra sidan svårt att som cineast inte ryckas med i en berättelse om tre andra cineaster. Då spelar det inte så stor roll att det haltar lite på sina håll och att en del av skeendet känns en aning konstruerat.

Merci Evian!

Drömmen lever! Det är fortfarande mycket som ska till för att den ska förverkligas men efter i kväll lever i alla fall srömmen. Tack vare Evian som överraskande och efter stor dramatik knep en poäng borta mot serieledande Montpellier. Matchen slutade 2-2. Därmed har Paris Saint-Germain fått en gratischans att ge sig in i racet om titeln igen. Om det blir seger mot Saint-Etienne hemma på Parc des Princes i morgon kväll kommer Montpelliers försprång att vara nere på tre poäng med tre matcher kvar att spela. Större under har skett än att ett lag har tappat ett sådant försprång. Så tack Evian! Nu gäller det för PSG att ta vara på den här möjligheten och börja med att trycka till Saint-Etienne. Gärna med några måls marginal, målskillnaden kan bli viktig när det hela ska slutsummeras om några veckor! Allez, Paris Saint-Germain!