Vi har väl alla våra guilty pleasures, ett av mina är att jag när det när det bjuds på varmt, soligt och somrigt väder ute gärna plockar fram den franska actionrullen Taxi från 1998 från dvd-hyllan och sätter mig och kollar.
Under den härliga värmeböljan i förra veckan åkte den fram igen. Egentligen är Taxi (liksom de tre uppföljarna) en ganska fånig och dum film och det är inte särskilt mycket som skiljer den från alla andra skräpactionfilmer som Luc Besson skrivit manus till och producerat från mitten av 90-talet och framåt.
Det känns som att Besson krafsat ihop manusen med minimal ansträngning över en kopp kaffe en eftermiddag. Vilket i fallet Taxi inte är en helt felaktig jämförelse. Luc Besson skrev manuset på bara 30 dagar, vilket är som en eftermiddag i jämförelse med vad färdigställandet av ett genomsnittligt filmmanus som blir filmatiserat brukar ta.
Men så är inte handlingen i Taxi inte så avancerad heller. Och det spelar faktiskt inte så stor roll. Filmens förtjänster och vad som gör att den faktiskt fungerar ligger på ett helt annat plan.
Regissören Gérard Pirès ser till att iscensätta det hela med en stor, och helt nödvändig, glimt i ögat och en rejäl portion gott humor. I bland låter han tonläget bli lite väl högt och hetsigt men i det stora hela lyckas han hålla samman det hela riktigt bra.
Den samlade skådespelarensemblen (där bland annat svenska fotomodellen Emma Wiklund, eller Sjöberg som hon hette då, ingår) bidrar dessutom med massor av charm, vilket naturligtvis också spelar in för att höja helhetsintrycket en bra bit över den nivå som en film av den här typen brukar ligga på.
Och när det gäller just skådespelarna är det extra kul att se Marion Cotillard i det som var hennes första större roll och som blev något av ett genombrott för henne, åtminstone på hemmaplan.
Det är kanske inte den mest krävande roll hon har gjort i sin karriär, men den spirande star quality hon visade upp i Taxi ledde till att hon nominerades 1999 till en César för bästa kvinnliga hopp. Det var för övrigt bara en av totalt sju, varav den vann två, César som den nominerades till.
Den vann priserna för bästa klippning och bästa ljud medan den fick se sig slagen i kategorierna bästa film, bästa regi, bästa musik, bästa manliga hopp (Samy Naceri) och så då bästa kvinnliga hopp.
Att den nominerades till så många priser är i och för sig klart överdrivet och inte helt välförtjänt, men säger en del om att den trots allt inte är så dålig – och att jag kanske inte behöver skämmas alltför mycket över att jag uppskattar den.
Taxi är en fartfylld actionkomedi Daniel (Samy Naceri) , ett fartälskande pizzabud i Marseille vars högsta dröm är att bli taxichaufför. Hans dröm slår in, men hans syn på hur en taxichaufför ska bete sig i trafiken är en aning oortodox. Han kör nämligen som om han vore tävlingsförare i ett GP-lopp.
Av en slump får han polisen Emilien (Frédéric Diefenthal bland annat känd som J-P i den första säsongen av tv-serien Clara Sheller som jag skrev om för en tid sedan) som klient. Emilien som själv är en hopplös bilförare är måttligt road av Daniels körstil, men inser att han och polisen kan dra nytta av en man med Daniels egenskaper i jakten på en rysk rånarliga som plågar Marseille.
Emilien erbjuder möjligheten för Daniel att slippa straff om han hjälper polisen. Ett udda och annorlunda partnerskap har tagit form. Det är bokstavligt talat gasen i botten som gäller i resten av filmen.
Som sagt, det är inte kärnfysik det handlar om, men Taxi är en skamlöst underhållande film. Rätt dum emellanåt och inte särskilt trovärdig överhuvudtaget, men den levererar precis den typ av lättsamma underhållning och vilopaus för hjärnan som behövs mellan varven. I bland räcker det mer än väl.
BleuBlancRouge 