Eufori!

Jag vet, det här är en frankofilblogg men jag kan helt enkelt inte låta bli: Loreen! Vilken hjältinna! Jag kan ärligt säga att jag efter det ena misslyckandet efter det andra de senaste åren hade börjat misströsta och tänkt tanken att jag aldrig skulle få uppleva en svensk seger i Eurovision Song Contest igen – och så blir det så här. En överlägsen seger,utklassning, defilering….något likande hade jag inte ens kunnat drömma om. Som den vän av Italien jag är måste jag dock säga att jag känner mig lite besviken på att det var just Italien av alla länder som var ensamt om att inte ge Sverige någon poäng överhuvudtaget. Skönt då att det franska folket höll stilen och delade ut en tolva.

Och när vi ändå är inne på ämnet Frankrike så kan jag inte låta bli att tycka synd om Anggun. Låten och hennes framförande av den var definitivt värt ett mycket bättre öde än den 22:a plats som det till slut blev. Det var långt sämre än vad jag hade väntat mig. Nu hoppas jag att Frankrike kan övertyga David Guetta att skriva en riktig dänga som kan reprentera landet i finalen i Stockholm (som jag antar att det trots allt blir) nästa år. Det skulle kunna vara ett segerrecept för Frankrike. Men nu ska vi inte spekulera för mycket i vad som händer nästa år. Nu ska vi glädjas med Loreen och fira segern! Euphoria! Så sant som det är sjunget!

Inför den stora musikfesten

Det har gått hela 35 år sedan sist. Frågan är om den långa och tråkiga sviten av år utan seger för Frankrike i Eurovision Song Contest bryts i kväll. Inte sedan Marie Myriam i London den 7 maj 1977 vann med L’oiseau et L’Enfant har Frankrike fått äran att ståta överst på prispallen.

Några gånger sedan dess har det varit riktigt nära, till exempel 1991 då Frankrikes bidrag Le dernier qui a parlé med Amina med verkligen minsta möjliga marginal fick se sig besegrat av Sveriges Fångad av en stormvind med Carola, men i  mångt och mycket har Frankrike på senare tid haft mycket svårt att hävda sig i den tävling där Frankrike och det franska språket inledningsvis var dominerande. Det senaste franskspråkiga bidrag att vinna var Ne partez pas sans moi som Céline Dion framförde för Schweiz räkning 1988.

I fjol var det många som trodde att Frankrikes dystra svit skulle brytas. Landets bidrag Sugno med Amaury Vassili var favorittippat på förhand men experterna visade sig ha grovt missbedömt låtens potential. Det blev till slut en 15:e plats för den förvisso pampiga, men svårtillgängliga låten.

I motsats till hur det var för bara några år sedan så fortsätter dock Frankrike sin satsning på att försöka vinna tävlingen. Även i år har man valt att skicka en namnkunnig artist, den här gången i form av indonesiskfödda Anggun. Jag gillar Echo (You and I) som hennes låt i tävlingen heter, men är mycket tveksam till om den ska kunna bli låten som ger de franska eurovisonfantasterna sin efterlängtade framgång. Den har potential att nå topp 10, men mer än så ska vi nog inte hoppas på för Frankrikes räkning.

Då känns det betydligt bättre ur ett svenskt perspektiv inför kvällens final. Nu visade det sig som sagt så sent som i fjol hur lite ett favoritskap på förhand i praktiken kan betyda, men jag har en känsla av att Loreens Euphoria kommer att kunna motsvara det där favoritskapet riktigt bra.

Jag är inte så säker på att den kommer att vinna, min känsla är att det blir Ryssland som tar hem det (en catchy låt och en kul gimmick har på senare år visat sig vara en mycket effektiv kombination i den här tävlingen) och jag vill också höja ett varningens finger för Italiens, Serbiens och Spaniens bidrag. Men jag tror att Loreen mycket väl kan upprepa Eric Saades bronsplats från förra året och en seger är definitivt inom räckhåll.

Efter resultatet i de två semifinalerna och vetskapen om att alla de fem stora plus titelförsvarande Azerbajdzjan har skickat bra låtar känner jag mig övertygad om att det under alla omständigheter kommer att bli en härlig och underhållande kväll för oss Eurovisionentusiaster. Årets finalfält är det starkaste på flera år. En önskedröm vore Sverige etta och Frankrike tvåa. Som 1991. Vad sägs om det?

Den stora skillnaden mellan teori och praktik

Explicit sex i vanliga, icke pornografiska, filmer är ett knepigt område, nästan alltid omgärdat av kontroverser. I går var det svensk biopremiär för en fransk film som är nästa film ut att försöka bryta mot det där tabut på ett lyckat sätt. Att det på förhand fanns en viss nyfikenhet kring den här egentligen ganska obetydliga, smala och även i Frankrike i det stora hela ganska okända film råder det inget tvivel om.

Jag nämnde den som hastigast i min text om Noir Désirs Le vent nous portera för en tid sedan och sedan dess har den svenska titeln Snälla Cecile med råge slagit rekord när det gäller sökmotorgenerade träffar på den här bloggen. Att den har gjort det beror högst förmodligen på en enda sak: sexscenerna. Jag kan i alla fall inte se någon annan anledning.

Laurent Bouhnik som gjort Snälla Cecile (eller Q som den heter i original) är ingalunda den första som försökt sig på det där med explicita sexscener i en traditionell spelfilm och han är sannerligen inte den första som också misslyckats med det. Sanningen är väl den att det tabu som omgärdar explicit sex i icke pornografisk film är så starkt att även de som faktiskt lyckats ganska bra med det inte har fått det erkännande och den spridning av sina alster som de förtjänat. De filmerna har även de i olika grad avfärdats som kuriositeter och överskuggats av de faktum att de haft scener med autentiskt sex.

Att jag inte är särskilt förtjust i Snälla Cecile avslöjades i det förra stycket men den saknar absolut inte förtjänster. Fast kanske mer på ett teoretiskt plan. För jag tycker att Laurent Bouhnik emellanåt tänker rätt, det är bara det att teori och praktik i bland är två helt skilda saker. Han tar sig an sin berättelse med ett tydligt feministiskt perspektiv och på manusnivå är greppet att använda de explicita scenerna av dysfunktionellt sex som någon sorts metafor och uttryck för lust och begär i den ekonomiska krisen är intressant.

Så ambitioner saknas sannerligen inte. Tyvärr så saknas det praktiska kunnandet för att omsätta de inte oävna idéerna i bra film. Ja, ska man vara riktigt ärlig brister det redan på manusstadiet för trots intentionerna och de intressanta grundtankarna är manuset tämligen platt. Jag tycker dock att han lyckas med att få sexscenerna att inte kännas spekulativa, vilket annars oftast är ett resultat närhelst någon försöker sig på att blanda in explicit sex i icke pornografisk film.

I en intervju har Laurent Bouhnik sagt att en av hans bevekelsegrunder för att göra filmen var att göra uppror mot den som han kallar orealistiska och förljugna bild av sex som inte bara pornografin utan också den kommersiella mainstreamfilmen förmedlar. Han ville visa att sex inte alltid är den där himlastormande och perfekta upplevelsen som den i stort sett alltid presenteras som även i traditionell spelfilm. Det är svårt att inte hålla med honom och i skenet av detta resonemang är Snälla Cecile lyckad. Trots att den skildrar explicit sex så är det väldigt långt från pornografins värld.

Något totalhaveri är Snälla Cecile inte, men den haltar betänkligt i många avseenden. Skådespelarmässigt är det riktigt dåligt, men till skådespelarnas försvar kan påpekas att manuset med sin undermåliga dialog sannerligen inte ger dem mycket hjälp. Laurent Bouhniks regi är överlag inte heller särskilt lyckad, men då och då blixtrar han till med en och annan intressant bildlösning. Och skildringen av en i den ekonomiska krisens och arbetslöshetens spår vilsen ungdomsgeneration är något intressant på spåret. Och jag tycker nog att han lyckas hålla sitt feministiska perspektiv filmen igenom.

Snälla Cecile utspelas i ett mindre samhälle vid den Normandiska kusten. Titelpersonen Cecile är en ung kvinna som just har förlorat sin far och driver tämligen planlöst runt, med hans aska i en plastburk. Hon – och hennes vänner – är vilse i livet och deras framtid ser tämligen dyster ut i spåret av den ekonomiska krisen som slagit hårt mot deras stad. Det enda som tycks kunna skänka Cecile åtminstone tillfällig tröst är en serie sexuella möten, men frågan är vilken tröst de egentligen skänker vare sig henne eller andra.

Egentligen tycker jag att det är lite märkligt att det explicit sexuella alltjämt är något som inte riktigt hör den ”vanliga” filmen till. I stort sett all annan kultur kan vältra sig i det utan att det för den skull per automatik blir något ramaskri. Och visst är det lite sjukt att explicita sexskildringar känns och upplevs som ett så stort tabu samtidigt som allt grövre och mer detaljerad våldsskildringar är helt okej? Hur det än är med det så är tyvärr inte Snälla Cecile filmen som slutgiltigt reclaimar det explicita sexet från porren.