Il faut y croire

Puh, vilken pers! Jag kan ärligt erkänna att jag för egen del tio minuter in i matchen inte trodde ett dugg på möjligheten att Paris Saint-Germain när kvällen var över skulle stoltsera överst i den franska ligatabellen. När Valenciennes efter duktigt virrigt försvarsspel hos PSG då gjorde 2-0 var jag nästan beredd att i ren frustration skicka ut tv-apparaten genom fönstret. Då fanns det inget i mig som trodde på en vändning. Snarare en monumental kollaps. Men ett snabbt reduceringsmål av Nenê tände ett svagt ljus av hopp. När den smått galna första halvleken var över hade PSG via två sena mål av Maxwell och Blaise Matuidi vänt till 3-2 och allt kändes väldigt bra. När Jérémy Ménez i inledningen av den andra halvleken ökade på till 4-2 kändes det klart. Laget kontrollerade skeendet på planen och chanser till såväl ett femte som ett sjätte mål radades upp. Men aldrig får man vara helt lugn. En mästerligt slagen frispark från Valenciennes till 3-4 skakade rejält liv i matchen och de sista tio minuterna + fyra tilläggsminuter blev en ren nervpers. Men den här gången lyckades laget reda ut stormen. Segern med 4-3 betyder att PSG går om Montpellier i tabellen. Lagen står på samma poäng och med samma målskillnad. Det som nu skiljer är fler gjorda mål av PSG. Men, och det är ett stort sådant, Montpellier har en match mindre spelad och kan redan i morgon återta ledningen. Jag behöver väl knappast påpeka att jag håller alla tummar jag kan för Rennes i morgon kväll? Rennes och Caen. Det vore naturligtvis finemang om Caen kunde skrälla i Lille och ge PSG lite mer andrum ner till tredjeplatsen. Det är enorm skillnad mellan att sluta tvåa och trea. Tvåan går direkt in i gruppspelet i pengastinna Champions League medan trean för kvala. Ett långt kval dessutom eftersom den franska ligan till nästa säsong tappar i Europarankingen. Men det är klart, allra bäst är det naturligtvis att vinna ligan. Än är det långtifrån avgjort. Il faut y croire.

On ne perd pas le nord une deuxième fois…

…hoppas jag i alla fall. En vecka efter det synnerligen smärtsamma nederlaget borta mot Lille är PSG tillbaka i samma grannskap igen. Den här gången de dryga fyra milen åt sydost från Lille räknat för att möta Valenciennes. Och efter att ha lämnat Lille med en känsla av att guldkampen var över så är det med en nyvunnen känsla av hopp det är dags att ta sig an det betydligt mindre namnkunniga, men luriga, nordfranska laget. Spelomgången i mitten av veckan blev verkligen gynnsam för PSG. Evian skrällde och luggade Montepllier på två poäng och dagen därpå följde PSG upp med en säker 2-0-seger mot Saint-Etienne. Det betyder att PSG nu är tre poäng efter Montpellier med tre matcher kvar att spela. Alls ingen omöjlig uppgift. Speciellt inte eftersom
Montpellier har kvar ett jagande Lille i storform att möta. Men en sak är helt säker. Om det ska finnas minsta lilla chans till ligaguld för mitt Paris Saint-Germain så är det tre segrar som gäller. Gärna med några måls marginal eftersom Montpellier har lite vassare målskillnad. Så det är bara att börja med att ta vara på den ”gratischans” laget har fått att blanda sig i guldstriden och tvåla till Valenciennes med några bollar. Och sedan hålla tummarna för att Rennes kan göra sitt hemma mot Montpellier i morgon kväll. Helt omöjligt är det inte. Montpellier darrade i tisdags och tvingas dessutom avvara duktige spelfördelaren Younes Belhanda i serieavslutningen. Han drog nämligen på sig en grov utvisning i det palaver som avslutade matchen mot Evian. Å andra sidan tycks det som att PSG även i kväll tvingas spela utan sin kanske bästa spelare den här säsongen: Jérémy Ménez. Ett klart avbräck i så fall. 21.15 är den något annorlunda avsparkstiden på Stade Nungesser i Valenciennes. Allez, Paris Saint-Germain!

En veritabel fullträff i feelgood-fåran

I bland förstår jag mig verkligen inte på den svenska filmindustrin. Det som förundrar mig allra mest just nu är att det fortfarande inte är någon svensk distributör som har nappat på filmen Intouchables. Överallt, verkligen överallt, den har visats har den gjort dundersuccé.

Hemma i Frankrike är det den med sina dryga 19 miljoner sålda biobiljetter sedan premiären den 2 november i fjol den näst mest framgångsrika inhemska filmen någonsin. Bara Bienvenue chez les Cht’is, för övrigt en annan film som de svenska biodistributörerna ratade, från 2008 är värre. Och faktum är att det bara är en annan film överhuvudtaget som slår de två komedierna på fingrarna på listan över filmer som har sålt flest biobiljetter genom tiderna i Frankrike och det är en viss Titanic av James Cameron.

Att distributörerna passade på Bienvenue chez les Cht’is känns mer förklarligt eftersom den så mycket bygger på de dialektala skillnaderna mellan nord- och sydfrankrike och att det väl krävs ett specialintresse för det franska språket för att verkligen tycka att det är intressant och kul, men i fallet Intouchables förstår jag absolut ingenting.

Det är en på alla sätt universell historia, vilket de fina besökssiffrorna på alla marknader där den visats understryker. Till och med i USA där biopubliken traditionellt är tämligen skeptisk till utländska, icke engelskspråkiga filmer har den gjort dundersuccé. Faktum är att Intouchables är den icke engelskspråkiga film som har spelat in mest pengar någonsin i USA, tidigare i år gick den förbi den tidigare rekordhållaren, den japanska familjefilmen Spirited Away, i den statistiken.

Det måste vara svårt att inte charmas av denna varma och livsbejakande film. Jag kan ha viss förståelse för att man kritiserar filmen för att den i vissa stycken är lite väl ospännande och traditionell rent formmässigt. För det är den.

Men med ett så stort bultande hjärta, med en sådan värme och med ett så fullständigt briljant huvudollspar som Omar Sy och François Cluzet så spelar den föga utmanande formen ingen som helst roll. Det är helt enkelt feelgood på allra högsta nivå.

Intouchables är berättelsen om den totalförlamade aristokraten Phillipe och hans personliga assistent, den Senegalbördige och kriminellt belastade förortsbon Driss. De är verkligen sina diametrala motsatser och har varsin uppsättning fördomar mot varandra, men mot alla odds utveckalar det omaka paret en stark och djup vänskap och får på köpet förståelse för den andras respektive värld.

Omar Sy, som knep årets César för bästa manliga huvudroll mitt framför näsan på storfavoriten Jean Dujardin i The Artist, och François Cluzet har jag redan berömt. Jag vill också plussa lite extra för duktiga Audrey Fleurot som här med sin första större filmroll har fått ett välförtjänt genombrott.

Vissa känner säkert igen henne från sina mindre roller i Woody Allens Midnatt i Paris och i Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème Etage) andra, som jag, har tidigare förknippat henne med rollen som den obehagliga och karriärlystna advokaten Joséphine Karlsson  i den lysande franska kriminalserien Engrenages. Nu kommer vi med allra största säkerhet att få se mer av henne på vita duken i framtiden.

Om du inte har sett Intouchables än så gör det så snart som möjligt. När det gäller ren feelgood har jag svårt att se något bättre alternativ just nu. Och man får leta sig långt bak i tiden för att hitta något bättre. Jag hoppas verkligen att jag kommer att få möjligheten att själv se den på stor duk snart för jag kan som sagt inte begripa varför den inte tycks få svensk biopremiär.

Jag kan i princip garantera att den skulle bli en kioskvältare på den svenska biomarknaden också. Men de svenska biodistributörerna kanske hellre väntar in den amerikanska remake som det, såklart, planeras friskt inför.