Mathieu Kassovitz engagerar och provocerar igen

Den som följde regissören Mathieu Kassovitz twitterkonto från tiden strax före den första omgången i det franska presidentvalet till det att den andra skulle avgöras kunde konstatera att han flitigt propagerade för att rösta blankt. Om det nu verkligen är han själv som står bakom twitterkontot i hans namn. Sådant kan man naturligtvis inte vara helt säker på.

Om vi för en stund åtgår från att det var stjärnregissören Mathieu Kassovitz som twittrade ut budskapet att det är lika bra att rösta blankt eftersom makten korrumperar, oavsett partifärg på presidenten, så går vore det inte särskilt överraskande med tanke på hans senaste film. Det går snarare helt i linje med den.

L’Ordre et la Morale som den heter bygger på verkliga händelser som inträffade i Nya Kaledonien, ett av Frankrikes återstående utomeuropeiska områden, i tiden mellan de två presidentvalsrundorna 1988.

Då sköt några kanakiska rebeller fyra gendermer till döds och tog ytterligare ett antal som gisslan. Allt i ett uppror i syfte att få börja förhandla om självständighet. Den franska regeringsmakten reagerar med att skicka dit elitsoldater, men också en tränad förhandlare vid namn Philippe Legorjus, spelad av Kassovitz själv.

Legorjus vill föröka få till en fredlig lösning och får bra kontakt med den lokala rebelledaren. Men eftersom man är just i slutspurten av presidentvalet så kompliceras situationen av ingen politiker är beredd att visa något som kan uppfattas som svaghet utan avsikten är hela tiden att sätta hårt mot hårt. Filmen inleds med en stark scen från det stora blodbad som det hela slutar i.

Mathieu Kassovitz har baserat sin film på den bok som den verklige Philippe Legorjus skrev några år efter händelserna, men faktum är att han har fått kritik från båda sidor av konflikten för att han ska ha tummat en del på sanningen och hela produktionsprocessen har varit kantad av kontroverser.

Den franska armén vägrade till exempel att vara behjälplig med material och input när det förstått vilken ton gentemot den som manuset hade och Kassovitz fick inte tillstånd att filma på plats i Nya Kaledonien.

När det var dags för den färdiga filmen att få sin premiär hindrades den från att visas i där. Ägaren av de största biograferna bedömde den som polemisk och för karikatyrartad och menade att den bara riskerade att riva upp gamla sår. Den ska dock senare ha visats på mindre biografer i delar av Nya Kaledonien.

Den exakta sanningshalten i filmen kan jag naturligtvis inte bedöma och det är klart att det skulle vara en brist om det skulle visa sig att den förmedlar rena felaktigheter, men jag tycker att det känns som att Mathieu Kassovitz är ganska balanserad i sin skildring av händelserna. Men jag kan förstå upprördheten från officiellt håll, det är ingen särskilt smickrande bild av de högre beslutsfattarna och hur Frankrike hanterade upproret som han för fram.

Det rör sig helt enkelt om gammalt kolonialt övervåld. Hur det än må vara med den exakta sanningshalten så är L’Ordre et La Morale än riktigt stark film, tveklöst Kassovitz bästa sedan genombrottet med den mästerliga förortsungdomsskildringen Medan vi faller (La Haine) från 1995.

Det är en tät, snygg och effektivt berättad film som trots sin dryga två timmar långa speltid aldrig tappar fart. Det är en film om maktens cynism och om hur (dåligt) Frankrike behandlar och har behandlat folket i sina forna och nuvarande kolonier och det finns några scener i den som är bland de allra starkaste jag har sett på många år.

Möjligtvis kan man anmärka på att Kassovitz i bland blir lite övertydlig och att filmen emellanåt kanske är just lite karikatyrartad när det gäller karaktärerna som den fått kritik för, men det är i sammanhanget mindre anmärkningar. L’Ordre et la Morale visar, efter bottennapp som Babylon A.D och Gothika att Mathieu Kassovitz fortfarande kan göra bra och angelägen film.

L’Ordre et La Morale visades vid förra årets filmfestival i Stockholm, då under den internationella titeln Rebellion, men när det gäller en mer allmän svensk biopremiär ser det riktigt mörkt ut. Vilket är synd.

Och när det gäller filmens grundtema, kanakernas längtan efter självständighet så är den processen fortfarande i gång. En folkomröstning om man ska kvarstå under franskt styre eller man ska bli självständiga är på gång. det är dock oklart när. Tidigast 2014 är det senaste budet.

En charmig och fartfylld taxifärd

Vi har väl alla våra guilty pleasures, ett av mina är att jag när det när det bjuds på varmt, soligt och somrigt väder ute gärna plockar fram den franska actionrullen Taxi från 1998 från dvd-hyllan och sätter mig och kollar.

Under den härliga värmeböljan i förra veckan åkte den fram igen. Egentligen är Taxi (liksom de tre uppföljarna) en ganska fånig och dum film och det är inte särskilt mycket som skiljer den från alla andra skräpactionfilmer som Luc Besson skrivit manus till och producerat från mitten av 90-talet och framåt.

Det känns som att Besson krafsat ihop manusen med minimal ansträngning över en kopp kaffe en eftermiddag. Vilket i fallet Taxi inte är en helt felaktig jämförelse. Luc Besson skrev manuset på bara 30 dagar, vilket är som en eftermiddag i jämförelse med vad färdigställandet av ett genomsnittligt filmmanus som blir filmatiserat brukar ta.

Men så är inte handlingen i Taxi inte så avancerad heller. Och det spelar faktiskt inte så stor roll. Filmens förtjänster och vad som gör att den faktiskt fungerar ligger på ett helt annat plan.

Regissören Gérard Pirès ser till att iscensätta det hela med en stor, och helt nödvändig, glimt i ögat och en rejäl portion gott humor. I bland låter han tonläget bli lite väl högt och hetsigt men i det stora hela lyckas han hålla samman det hela riktigt bra.

Den samlade skådespelarensemblen (där bland annat svenska fotomodellen Emma Wiklund, eller Sjöberg som hon hette då, ingår) bidrar dessutom med massor av charm, vilket naturligtvis också spelar in för att höja helhetsintrycket en bra bit över den nivå som en film av den här typen brukar ligga på.

Och när det gäller just skådespelarna är det extra kul att se Marion Cotillard i det som var hennes första större roll och som blev något av ett genombrott för henne, åtminstone på hemmaplan.

Det är kanske inte den mest krävande roll hon har gjort i sin karriär, men den spirande star quality hon visade upp i Taxi ledde till att hon nominerades 1999 till en César för bästa kvinnliga hopp. Det var för övrigt bara en av totalt sju, varav den vann två, César som den nominerades till.

Den vann priserna för bästa klippning och bästa ljud medan den fick se sig slagen i kategorierna bästa film, bästa regi, bästa musik, bästa manliga hopp (Samy Naceri) och så då bästa kvinnliga hopp.

Att den nominerades till så många priser är i och för sig klart överdrivet och inte helt välförtjänt, men säger en del om att den trots allt inte är så dålig – och att jag kanske inte behöver skämmas alltför mycket över att jag uppskattar den.

Taxi är en fartfylld actionkomedi Daniel (Samy Naceri) , ett fartälskande pizzabud i Marseille vars högsta dröm är att bli taxichaufför. Hans dröm slår in, men hans syn på hur en taxichaufför ska bete sig i trafiken är en aning oortodox. Han kör nämligen som om han vore tävlingsförare i ett GP-lopp.

Av en slump får han polisen Emilien (Frédéric Diefenthal bland annat känd som J-P i den första säsongen av tv-serien Clara Sheller som jag skrev om för en tid sedan) som klient. Emilien som själv är en hopplös bilförare är måttligt road av Daniels körstil, men inser att han och polisen kan dra nytta av en man med Daniels egenskaper i jakten på en rysk rånarliga som plågar Marseille.

Emilien erbjuder möjligheten för Daniel att slippa straff om han hjälper polisen. Ett udda och annorlunda partnerskap har tagit form. Det är bokstavligt talat gasen i botten som gäller i resten av filmen.

Som sagt, det är inte kärnfysik det handlar om, men Taxi är en skamlöst underhållande film. Rätt dum emellanåt och inte särskilt trovärdig överhuvudtaget, men den levererar precis den typ av lättsamma underhållning och vilopaus för hjärnan som behövs mellan varven. I bland räcker det mer än väl.

Eufori!

Jag vet, det här är en frankofilblogg men jag kan helt enkelt inte låta bli: Loreen! Vilken hjältinna! Jag kan ärligt säga att jag efter det ena misslyckandet efter det andra de senaste åren hade börjat misströsta och tänkt tanken att jag aldrig skulle få uppleva en svensk seger i Eurovision Song Contest igen – och så blir det så här. En överlägsen seger,utklassning, defilering….något likande hade jag inte ens kunnat drömma om. Som den vän av Italien jag är måste jag dock säga att jag känner mig lite besviken på att det var just Italien av alla länder som var ensamt om att inte ge Sverige någon poäng överhuvudtaget. Skönt då att det franska folket höll stilen och delade ut en tolva.

Och när vi ändå är inne på ämnet Frankrike så kan jag inte låta bli att tycka synd om Anggun. Låten och hennes framförande av den var definitivt värt ett mycket bättre öde än den 22:a plats som det till slut blev. Det var långt sämre än vad jag hade väntat mig. Nu hoppas jag att Frankrike kan övertyga David Guetta att skriva en riktig dänga som kan reprentera landet i finalen i Stockholm (som jag antar att det trots allt blir) nästa år. Det skulle kunna vara ett segerrecept för Frankrike. Men nu ska vi inte spekulera för mycket i vad som händer nästa år. Nu ska vi glädjas med Loreen och fira segern! Euphoria! Så sant som det är sjunget!

Inför den stora musikfesten

Det har gått hela 35 år sedan sist. Frågan är om den långa och tråkiga sviten av år utan seger för Frankrike i Eurovision Song Contest bryts i kväll. Inte sedan Marie Myriam i London den 7 maj 1977 vann med L’oiseau et L’Enfant har Frankrike fått äran att ståta överst på prispallen.

Några gånger sedan dess har det varit riktigt nära, till exempel 1991 då Frankrikes bidrag Le dernier qui a parlé med Amina med verkligen minsta möjliga marginal fick se sig besegrat av Sveriges Fångad av en stormvind med Carola, men i  mångt och mycket har Frankrike på senare tid haft mycket svårt att hävda sig i den tävling där Frankrike och det franska språket inledningsvis var dominerande. Det senaste franskspråkiga bidrag att vinna var Ne partez pas sans moi som Céline Dion framförde för Schweiz räkning 1988.

I fjol var det många som trodde att Frankrikes dystra svit skulle brytas. Landets bidrag Sugno med Amaury Vassili var favorittippat på förhand men experterna visade sig ha grovt missbedömt låtens potential. Det blev till slut en 15:e plats för den förvisso pampiga, men svårtillgängliga låten.

I motsats till hur det var för bara några år sedan så fortsätter dock Frankrike sin satsning på att försöka vinna tävlingen. Även i år har man valt att skicka en namnkunnig artist, den här gången i form av indonesiskfödda Anggun. Jag gillar Echo (You and I) som hennes låt i tävlingen heter, men är mycket tveksam till om den ska kunna bli låten som ger de franska eurovisonfantasterna sin efterlängtade framgång. Den har potential att nå topp 10, men mer än så ska vi nog inte hoppas på för Frankrikes räkning.

Då känns det betydligt bättre ur ett svenskt perspektiv inför kvällens final. Nu visade det sig som sagt så sent som i fjol hur lite ett favoritskap på förhand i praktiken kan betyda, men jag har en känsla av att Loreens Euphoria kommer att kunna motsvara det där favoritskapet riktigt bra.

Jag är inte så säker på att den kommer att vinna, min känsla är att det blir Ryssland som tar hem det (en catchy låt och en kul gimmick har på senare år visat sig vara en mycket effektiv kombination i den här tävlingen) och jag vill också höja ett varningens finger för Italiens, Serbiens och Spaniens bidrag. Men jag tror att Loreen mycket väl kan upprepa Eric Saades bronsplats från förra året och en seger är definitivt inom räckhåll.

Efter resultatet i de två semifinalerna och vetskapen om att alla de fem stora plus titelförsvarande Azerbajdzjan har skickat bra låtar känner jag mig övertygad om att det under alla omständigheter kommer att bli en härlig och underhållande kväll för oss Eurovisionentusiaster. Årets finalfält är det starkaste på flera år. En önskedröm vore Sverige etta och Frankrike tvåa. Som 1991. Vad sägs om det?

Den stora skillnaden mellan teori och praktik

Explicit sex i vanliga, icke pornografiska, filmer är ett knepigt område, nästan alltid omgärdat av kontroverser. I går var det svensk biopremiär för en fransk film som är nästa film ut att försöka bryta mot det där tabut på ett lyckat sätt. Att det på förhand fanns en viss nyfikenhet kring den här egentligen ganska obetydliga, smala och även i Frankrike i det stora hela ganska okända film råder det inget tvivel om.

Jag nämnde den som hastigast i min text om Noir Désirs Le vent nous portera för en tid sedan och sedan dess har den svenska titeln Snälla Cecile med råge slagit rekord när det gäller sökmotorgenerade träffar på den här bloggen. Att den har gjort det beror högst förmodligen på en enda sak: sexscenerna. Jag kan i alla fall inte se någon annan anledning.

Laurent Bouhnik som gjort Snälla Cecile (eller Q som den heter i original) är ingalunda den första som försökt sig på det där med explicita sexscener i en traditionell spelfilm och han är sannerligen inte den första som också misslyckats med det. Sanningen är väl den att det tabu som omgärdar explicit sex i icke pornografisk film är så starkt att även de som faktiskt lyckats ganska bra med det inte har fått det erkännande och den spridning av sina alster som de förtjänat. De filmerna har även de i olika grad avfärdats som kuriositeter och överskuggats av de faktum att de haft scener med autentiskt sex.

Att jag inte är särskilt förtjust i Snälla Cecile avslöjades i det förra stycket men den saknar absolut inte förtjänster. Fast kanske mer på ett teoretiskt plan. För jag tycker att Laurent Bouhnik emellanåt tänker rätt, det är bara det att teori och praktik i bland är två helt skilda saker. Han tar sig an sin berättelse med ett tydligt feministiskt perspektiv och på manusnivå är greppet att använda de explicita scenerna av dysfunktionellt sex som någon sorts metafor och uttryck för lust och begär i den ekonomiska krisen är intressant.

Så ambitioner saknas sannerligen inte. Tyvärr så saknas det praktiska kunnandet för att omsätta de inte oävna idéerna i bra film. Ja, ska man vara riktigt ärlig brister det redan på manusstadiet för trots intentionerna och de intressanta grundtankarna är manuset tämligen platt. Jag tycker dock att han lyckas med att få sexscenerna att inte kännas spekulativa, vilket annars oftast är ett resultat närhelst någon försöker sig på att blanda in explicit sex i icke pornografisk film.

I en intervju har Laurent Bouhnik sagt att en av hans bevekelsegrunder för att göra filmen var att göra uppror mot den som han kallar orealistiska och förljugna bild av sex som inte bara pornografin utan också den kommersiella mainstreamfilmen förmedlar. Han ville visa att sex inte alltid är den där himlastormande och perfekta upplevelsen som den i stort sett alltid presenteras som även i traditionell spelfilm. Det är svårt att inte hålla med honom och i skenet av detta resonemang är Snälla Cecile lyckad. Trots att den skildrar explicit sex så är det väldigt långt från pornografins värld.

Något totalhaveri är Snälla Cecile inte, men den haltar betänkligt i många avseenden. Skådespelarmässigt är det riktigt dåligt, men till skådespelarnas försvar kan påpekas att manuset med sin undermåliga dialog sannerligen inte ger dem mycket hjälp. Laurent Bouhniks regi är överlag inte heller särskilt lyckad, men då och då blixtrar han till med en och annan intressant bildlösning. Och skildringen av en i den ekonomiska krisens och arbetslöshetens spår vilsen ungdomsgeneration är något intressant på spåret. Och jag tycker nog att han lyckas hålla sitt feministiska perspektiv filmen igenom.

Snälla Cecile utspelas i ett mindre samhälle vid den Normandiska kusten. Titelpersonen Cecile är en ung kvinna som just har förlorat sin far och driver tämligen planlöst runt, med hans aska i en plastburk. Hon – och hennes vänner – är vilse i livet och deras framtid ser tämligen dyster ut i spåret av den ekonomiska krisen som slagit hårt mot deras stad. Det enda som tycks kunna skänka Cecile åtminstone tillfällig tröst är en serie sexuella möten, men frågan är vilken tröst de egentligen skänker vare sig henne eller andra.

Egentligen tycker jag att det är lite märkligt att det explicit sexuella alltjämt är något som inte riktigt hör den ”vanliga” filmen till. I stort sett all annan kultur kan vältra sig i det utan att det för den skull per automatik blir något ramaskri. Och visst är det lite sjukt att explicita sexskildringar känns och upplevs som ett så stort tabu samtidigt som allt grövre och mer detaljerad våldsskildringar är helt okej? Hur det än är med det så är tyvärr inte Snälla Cecile filmen som slutgiltigt reclaimar det explicita sexet från porren.

Bara bra med bara bra böcker?

Alla vi litteraturintresserade har väl våra favoritboklådor. Ja, jag har en förkärlek för det i dag kanske en aning föråldrade ordet boklådor och använder hellre det som pluralform för bokhandel än det mer moderna bokhandlar.

Tyvärr så är det för egen del så att de två enskilt häftigaste boklådor som jag har varit i, och som jag skulle kunna tänka mig att besöka dagligen om så möjlighet fanns, på minst sagt behörigt avstånd från mig. Båda återfinns nämligen i Italien, en i Milano och en i Pisa.

Den i Pisa var en mäktig historia. Utifrån såg det ut som en ganska ordinär bokhandel, men så fort jag klev in i lokalen blev jag varse om att det här var något annat. Det häftigaste av allt med den var att den till och med använde byggnadens innergård som butiksyta.

Jag antar att det fanns någon form av borttagbar takanordning där någonstans, men just den här dagen var det inget annat än ett antal buskars täta bladverk som tjänstgjorde som tak över den öppna innergården. Mitt på det kullerstensbelagda golvet stod ett antal parkbänkar som man kunde sitta och bläddra i sina potentiella bokköp i.

En mycket annorlunda, men häftig upplevelse. Luftigt och ljust fick en än mer konkret betydelse. Att affären var välsorterad och dessutom hade en väl tilltagen avdelning med kvalitetsfilm gjorde naturligtvis inte saken sämre i mina ögon.

När jag är i Paris och är på jakt efter böcker beger jag mig gärna till FNAC vid Les Halles. Kanske inte den mysigaste av boklådor i världen, men är man FNAC-oman så är man. Så även den har butiken har en speciellt plats i mitt hjärta när det gäller boklådor.

Anledningen till att jag började fundera i banorna kring mina favoritboklådor är boken Drömbokhandeln (Au bon roman i original) av Laurence Cossé, utgiven för en dryg månad sedan.

Den handlar om en bokhandel som delvis låter som rena drömmen för oss bokälskare. En bokhandel med bara bra romaner, visst låter det härligt som idé. Men som Laurence Cossé snabbt kommer in på i sin bok, vad är egentligen en bra roman och vem eller vilka kan bestämma det?

Den typen av frågeställning har visat sig vara riktigt kontroversiell inte minst här i Sverige. Det är bara att dra sig till minnes den infekterade diskussionen kring förslaget häromåret om att införa en svensk litterär kanon.

Drömbokhandeln är en med sina dryga 450 sidor en omfångsrik bok och som jag har varit inne på många gånger tidigare så ger min nuvarande arbets- och livssituation tyvärr mig inte det utrymme till att läsa skönlitteratur som jag skulle önska.

Därför har det tagit lite tid för mig att ta mig genom Drömbokhandeln. Det beror alltså inte på att den skulle vara dålig, även om jag måste erkänna att den inte riktigt motsvarade mina förväntningar.

I centrum för handlingen i Drömbokhandeln står den rika italienska arvtagerskan Francesca och  fransmannen Ivan, kallad Van. De förenas av sin kärlek till bra litteratur. Med Francescas pengar i ryggen ger de sig i kast med ett intressant med riskabelt projekt. De startar en bokhandel i Paris, en bokhandel som bara säljer kvalitetsromaner.

För att få hjälp med urvalet av vilka böcker de ska lagerföra sätter de samman en topphemlig urvalskommitté bestående av erkända författare och litteraturkännare. Uppenbarligen har det funnits en uppdämt behov av en bokhandel som trotsar bestsellerlistor och en okräsen masskonsumerande publik för Au bon roman som deras affär kallas blir snabbt en framgångssaga.

Men säg den lycka som vara för evigt. Det finns starka krafter som inte ser med särskilt blida ögon på vad Francesca och Van håller på med. Snart blir de utsatta för såväl smutskastningskampanjer som rena attentat. Frågan är bara av vem eller vilka?

Om vi ska börja med det positiva, vilket känns roligast och mest konstruktivt, så vilar Drömbokhandeln på en intressant idé som grund. Själva kärnan i boken är ett resonemang kring kvalitetslitteratur kontra populärlitteratur (och därmed i någon överförd bemärkelse finkultur kontra populärlitteratur), kommersialism å ena sidan och idealism å den andra och bokhandelns och bokförlagens roll i det hela.

Laurence Cossé har ett egensinnigt, lite torrt och avigt sätt att skriva vilket gör Drömbokhandeln till en annorlunda och fräsch läsupplevelse. Det är en i grund och botten ganska teoretisk, för att inte säga akademisk, historia, men det lyckas Laurence Cossé effektivt maskera genom några intressanta stilgrepp.

Bland annat använder hon sig av en bruten kronologi och byter vid flera tillfällen berättarperspektiv, men det allra mest lyckade greppet är att presentera det hela som en deckargåta. Det sistnämnda är särskilt effektivt under den suggestiva och fängslande inledningen av boken. Redan efter några sidor var jag fast. Men jag hade önskat att den där deckargåtan hade fått lite större plats i berättelsen.

Det negativa är att Drömbokhandeln ibland blir lite väl akademisk och Laurence Cossés språkbruk lite väl torrt. Boken blir förvisso aldrig tråkig, jag vill hela tiden läsa vidare, men ibland tappar berättelsen fart. Den långa och detaljerade beskrivningen av hur bokhandeln bildas och hur utbudet väljs ut hade absolut kunnat kortas.

Dessutom har all den namedropping av boktitlar som Laurence Cossé ägnar sig åt genom i stort sett hela boken till slut en tröttande effekt. I vissa skeden känns det mer som en avhandling än en roman. Den välvilliga tolkningen är att man kan se det som en lista på tips på bra böcker att läsa men jag tycker ändå att den delen definitivt hade kunnat presenteras på ett annat, mer effektivt sätt.

Det är väldigt lätt hänt att diskussioner som denna kring finkultur kontra populärkultur får en elitistisk slagsida och jag kan inte riktigt skaka av mig känslan av att Laurence Cossé har just ett en aning elitistisk perspektiv i sitt resonemang. Känslan är inte så stark att det stör läsupplevelsen på något allvarligare sätt, men den finns där i bakgrunden och gnager.

Sammanfattningsvis: Drömbokhandeln är intressant, tankeväckande och ställer en hel del intressanta frågor. Laurence Cossés egensinniga och aviga stil ger boken, trots en del brister, tillräckligt med driv och fräschör för att den aldrig ska bli tråkig. Den hade dock med fördel kunnat få vara minst hundra sidor kortare och lite mer stringent. I det stora hela klart godkänd och läsvärd även om det inte fullt lever upp till sin potential.

Miraklet som aldrig inträffade

Félicitations Montpellier! Jag hoppades in i det sista på ett mirakel men det infann sig aldrig. Trots att ett dåligt spelande PSG vände underläge till seger borta mot Lorient och att Auxerre faktiskt tog ledningen i matchen mot Montpellier känns det som att det aldrig ens var riktigt nära att miraklet skulle inträffa. Det här har varit Montpelliers säsong, inte minst efter juluppehållet. Laget har genomgående spelat den bästa och mest underhållande fotbollen, haft den där lilla turen som behövts vid rätt tillfällen och visat att ett bra och långsiktigt lagbygge kan övertrumfa miljardinvesteringar i stjärnspelare som PSG genomfört. Montpellier visade i kväll återigen sin styrka och vände till seger med 2-1,

Pengarullningen från PSG:s håll lär fortsätta i sommar. Och det känns som att det kommer att behövas. Laget behöver förstärkas med en eller två högklassiga forwards och en till spelfördelare av rang. Utöver det är det nog bäst att hålla sig lite lugna och jobba med att få det spelarmaterial man redan har att bli mer samspelt.

Så återigen grattis Montpellier. Njut nu av segern för nästa år är det vår tur! Paris est magique! Oavsett vad som händer. Och en andraplats och säkrat spel i Champions League är trots allt inte illa det heller.

Människor i skuggan av något annat

En aning i skymundan och i tysthet var det i fredags faktiskt svensk biopremiär för två franska filmer. Ministern (L’Exercice de l’Etat) och Nannerl, Mozarts syster (Nannerl, la soeur de Mozart). Båda har smugits upp på den svenska biorepertoaren och får begränsad distribution, men begränsad distribution är naturligtvis bättre än ingen.

Ministern såg jag när den visades under årets filmfestival i Göteborg och skrev lite om den redan då. Bland annat skrev jag att den kändes lite svårgreppbar och mitt intryck av den var inte odelat positivt. När jag nu såg om Ministern framstod den som mycket bättre. Jag får skylla på att det kan vara svårt att särskilja alla intryck när det, som det har en tendens att bli på en stor filmfestival, lätt blir en tre-fyra eller kanske ännu fler filmer per dag.  Eller så är det helt enkelt så att Ministern är en film som mår bättre av att ses fler gånger.

Hur som helst så föll bitarna på plats för mig vid den andra genomsynen. Den där svårgreppbarheten som jag kände första gången lyckades jag nu dechiffrera som en svårighet att definiera och kategorisera filmen. Det låter sig nämligen inte riktigt göras. Är det en politisk thriller, ett drama eller en mörk komedi? Svaret är: lite av varje av det uppräknade. Framförallt det komiska stråket framträdde betydligt tydligare andra gången jag såg filmen. Manuset, som rättvist belönades med årets César för bästa originalmanus, är synnerligen välskrivet och mångbottnat och jag misstänker att jag kanske behöver se om filmen igen för att få koll på alla manusets lager.

Ministern lämnar inga som helst andningspauser, tempot är intensivt uppdrivet och det gäller att verkligen koncentrera sig för att hänga med i alla handlingstrådar. Det är en film om det politiska intrigmakandet och rävspelet i maktens korridorer och om hur en enskild minister sakta mals ned ner det cyniska maktspelets kvarnar sakta och obönhörligt börjar mala. Filmen inleds med att transportministern Bertrand Saint-Jean väcks ur en febrig mardröm.

En tragisk bussolycka har inträffat och som ansvarig minister måste han måste akut ta sig till platsen. Han löser det hela statsmannaaktigt men redan morgonen efter finner han sig i nya problem. En strid inom de egna leden, men även i offentlighetens ljus, kring förslaget att privatisera stationerna i det fransk järnvägsnätet blossar upp. Saint-Jean, som själv motsätter sig beslutet, finner sig snart i en helt ohållbar situation där hjulen bara snurrar snabbare och snabbare.

Regissören Pierre Schöller lyckas hålla ihop det hela på ett imponerande sätt, naturligtvis hjälpt av överlag mycket starkt skådespelande. Olivier Gourmet är fantastisk i huvudrollen och även Michel Blanc och Zabou Breitman är lysande i sina biroller som transportministerns närmaste. Trots i det närmaste total avsaknad av egentliga actionscener och att det är en synnerligen dialogdriven historia lyckas Pierre Schöller hela tiden stegra spänningen och vrida upp intensiteten i berättelsen. Ministern är en tät, mörk och klaustrofobisk historia.

 

Nannerl, Mozarts syster är naturligtvis något helt annat än Ministern, även om det faktiskt finns några gemensamma beröringspunkter. René Férets kostymdrama från 2010 är precis som Pierre Schöllers film en pratig historia och mycket av det som sker förs fram genom dialogen. Och Nannerl, Mozarts syster handlar också om maktstrukturer och hur en enskild individ hamnar i kläm i maktspelet. Men i övrigt är det två mycket olika filmer.

Nannerl, Mozarts syster är en stramt hållen film. Lite väl stramt hållen kan jag tycka. Det inte direkt utmanande formspråket i kombination med pratigheten gör det faktiskt till en bitvis direkt trist historia. Ett emellanåt lite manierat och stelt skådespelande gör inte saken bättre. Vilket är tråkigt eftersom det finns en hel del potential och sprängkraft i berättelsen.

Nannerl, Mozarts syster handlar om Maria Anna Mozart, eller Nannerl som hon kom att kallas av den egna familjen. Precis som titeln antyder å var hon syster till det musikaliska underbarnet Wolfgang Amadeus Mozart. Nannerl var några år äldre än Wolfgang och även hon en mycket talangfull musiker. René Féret antyder i filmen till och med att hon skulle ha varit en talang i nivå med sin bror. Men bunden av sin tids kutym och sociala normer så fick hon aldrig möjlighet att utveckla sin fulla potential – av den enda anledningen att hon var flicka. Så långt en engagerande och upprörande historia att berätta, men för att vara lite cynisk så är det bara att konstatera att det inte nödvändigtvis gör en bra film. Den här typen av berättelser har berättats förr och rent krasst så är René Férets regi för svag och finnesfattig för att tillföra det hela något som höjer den över mängden.

Nannerl, Mozarts syster är liksom Milos Formans mästerliga Amadeus en fiktiv och delvis uppdiktad berättelse kring dessa verkliga människor. Och även om ambitionen förmodligen inte ens har varit att likna Milos Formans färgsprakande och känslostarka mästerverk så går det inte att låta bli att jämföra de båda och i den jämförelsen står sig Nannerl, Mozarts syster slätt. Mycket slätt.

Nannerl, Mozarts syster utspelar sig 1763. Hela familjen Mozart, ledd av pappa Leopold kuskar runt i Europa för att visa upp barnens, och då främst den 11-årige Wolfgangs, musikaliska supertalang. Den några år äldre Nannerl är med mer som ett komplement. Trots överdådiga miljöer och scenerier, man fick till exempel tillstånd att filma i slottet i Versailles, och en intressant historia att berätta lyckas inte René Férets film riktigt gripa tag. Åtminstone inte i mig.

En av världens bästa filmer nu i ännu bättre skick

Med all respekt för alla norrmän som firar sin nationaldag i dag så betyder den 17:e maj något helt annat för mig. Detta datum 1904 föddes en av mina absoluta favoritskådespelare Jean Gabin och därför brukar jag varje år den 17:e maj försöka hinna med att se minst en av de många klassiska filmer som han medverkade i. I år fick det bli en riktig höjdare, faktiskt en av världens allra bästa filmer om du frågar mig (och många andra cineaster med för den delen), Jean Renoirs Den stora illusionen (La Grande illusion) från 1937.

Detta pacifistiska och humanistiska mästerverk som lagom till sitt 75-årsjubileum kommit ut i en nyrestaurerad version på Blu-Ray och det ska sägas att de som restaurerat filmen, från de originalnegativ som länge troddes vara förstörda men som till slut hittades hos cinèmateket i Toulouse, har gjort ett fenomenalt jobb. Bildkvalitéten är häpnadsväckande, vilket naturligtvis gör sitt till för att ytterligare förhöja upplevelsen.

Trots att det gått 75 år sedan den gjordes så har filmen inte tappat något av sin kraft och den framstår alltjämt, trots att den inte innehåller några egentliga krigsscener, som en av de starkaste antikrigsfilmer som någonsin gjorts. Det centrala budskapet om samförstånd och ömsesidig respekt stack rejält i ögonen på vissa samtida. Inte minst nazisterna i Tyskland som genast förbjöd filmen.

Den tyska propagandaministern Joseph Goebbels utnämnde den till ”samhällets filmiska fiende nummer 1” och efter det att Tyskland 1940 ockuperat Frankrike gavs order om att alla kopior av filmen skulle föras till Berlin och förstöras. Vilket många trodde var vad som hände. Men efter kriget lyckades man hitta delar av filmen på olika ställen och utifrån dessa kunde man pussla ihop en någorlunda komplett version av den som så småningom kunde visas. Och efter många år hittades så originalnegativen i Toulouse, så den version av filmen man nu kan se är alltså den ursprungliga.

Titeln La Grande illusion valde Jean Renoir sannerligen inte av en slump. Han, liksom många andra, kände naturligtvis av de spända politiska läget i Europa och vartåt det hela barkade och titeln är en direkt referens till den brittiske författaren Norman Angells bok The Great Illusion från 1909, en bok i vilken han argumenterade för att det inte skulle bli några krig i Europa på 1900-talet. Han menade att det i det industrialiserade samhället fanns sådana gemensamma ekonomiska intressen  som skulle om inte omöjliggöra krig så i alla fall radera ut alla möjliga vinster av att föra krig och att det i längden skulle betyda att det inte skulle bli några fler krig i Europa. Vi vet alla hur fel han fick.

Jean Renoir använde sig delvis av sina egna erfarenheter från första världskriget när han gjorde Den stora illusionen. Han tjänstgjorde själv som pilot och Jean Gabin använder i några scener faktiskt exakt de kläder som Renoir använde under kriget. Den stora illusionen utspelas i inledningen av första världskriget. Två franska piloter, aristokraten kapten de Boëldieu och löjtnanten Maréchal som kommer från arbetarklassbakgrund, skjuts under ett spaningsuppdrag ner och tillfångatas av tyska styrkor.

De två möts av oväntad respekt av den tyske kommendanten von Rauffenstein, den stridspilot som skjöt ner dem. Von Rauffenstein, även han av aristokratisk börd, visar sig vara bekant med släkten de Boëldieu. De två fransmännen förs till ett fångläger där de sammanförs med engelsmän, ryssar och andra fransmän. Alla av olika militär grad och av olika börd. Även här behandlas de med respekt av sina tyska fiender och bland fångarna utvecklas en stark vänskap , men innerst inne finns naturligtvis hela tiden en tanke på att fly.

Utöver pacifismen och humanismen är klass ett viktigt tema i Den stora illusionen. Även om den är inne och rotar i och kommenterar mörka tendenser och strömningar i sin samtid så är den övergripande känslan den ger den av förbrödring och ett hopp om mänskligheten. Det rakt igenom utsökta skådespeleriet av finfina aktörer som exempelvis den ledande trojkan Jean Gabin (Maréchal), Pierre Fresnay (de Boëldieu) och Erich von Stroheim (van Rauffenstein) är en fröjd att skåda.

Den stora illusionen är en fantastiskt vackert fotograferad och perfekt iscensatt film. Den är gripande, varm och emellanåt faktiskt riktigt rolig film. Kort och gott: ett av filmhistoriens allra främsta verk. Historisk är den också eftersom det var den första icke engelskspråkiga film som nominerades till en Oscar för bästa film.

Som jag ser det ingår Den stora illusionen i vad som kan kallas för den filmhistoriska allmänbildningen och en film som den som på fullt allvar vill kalla sig för cineast måste ha sett. Har du dessutom ett specialintresse för fransk film (vilket du säkert har om du hamnat på den här bloggen) är det hela än mer solklart.

Nenê!Nenê!Nenê!

Efter ett snabbt äkta hattrick av Nenê, som därmed dessutom gick upp i delad skytteligaledning med sina 21 mål, tog Paris Saint-Germain en skön seger med 3-o hemma mot Rennes i den näst sista omgången av ligue 1. Därmed lever drömmen om ligaseger ända in i slutomgången. Tyvärr så kommer det förmodligen att stanna vid en dröm. Detta efter att Montpellier, på övertid mot ett Lille som var tvunget att vinna för att ha en chans på seriesegern och därmed satte allt på ett kort, kunde slå in segermålet till 1-0. Därmed räcker det för Montpellier att ta en poäng mot jumbon och redan nedflyttningsklara Auxerre på bortaplan nästa söndag för att bärga klubbens första ligaseger. Hoppet är naturligtvis det sista som överger än, men i det här fallet handlar det om att be om ett mirakel. Och i ärlighetens namn så vore det rättvist om Montpellier klarar av det. Sett över hela säsongen har de inte bara tagit flest poäng utan också spelat den bästa och finaste fotbollen. PSG har bortsett från en kort period i höstas, då bland annat Montpellier krossades med 3-0 på bortaplan, inte förrän nu i de sista omgångarna fått bitarna att falla på plats och börjat spela riktigt bra. De många värvningarna och den stora spelaromsättningen har helt enkelt kostat för mycket i form av ett lag som ännu inte riktigt är samspelt. Men till nästa säsong så…

Och en viktig sak som det faktiskt går att glädja sig åt i kväll. Det är nu helt klart att PSG slutar sämst tvåa och därmed är klart för spel i penningstinna Champions League till hösten. En viktig byggsten i klubbens satsning för att bli ett av de stora lagen i Europa och något som kommer att göra det lite lättare att knyta till sig den högprofilforward som laget fortfarande behöver. Annars är det min förhoppning att klubben kommer att ligga ganska lågt när det gäller värvningar i sommar och låta tränare Carlo Ancelotti bygga vidare på det material han redan förfogar över. En riktigt vass forward eller två och ytterligare en spelfördelande mittfältare. Det skulle räcka ypperligt för att vässa truppen.

Men innan det är dags att fundera allt för mycket på nästa säsong ska naturligtvis denna tas i mål För PSGs del handlar det om att göra sitt och avsluta snyggt borta mot Lorient, inte minst för att ta revansch för den snöpliga förlusten hemma på Parc des Princes i premiären i höstas, och sedan hoppas på ett mirakel av Auxerre. Och det är klart, större under har faktiskt hänt…Allez, Paris Saint-Germain!