Alex is the man!

Det var inte vackert, inte övertygande och egentligen inte välförtjänt. Men det spelar liksom ingen roll. Det blev seger med 2-1 för mitt älskade PSG i prestigemötet med Marseille på Parc des Princes. PSG inledde förvisso lysande men efter att Jérémy Ménez redan efter 6 minuter givit laget ledningen med 1-0 så var det som att forceringen kom av sig och Marseille fick ta över, utan att för den skull dominera. Men det var betydligt närmre 1-1 än 2-0 under den första halvleken. Och när Marseille kvitterade en bit in i den andra halvleken kändes det absolut inte oväntat. Den dominerande känslan där och då var en oro över att det hela snart skulle rinna över i gästernas favör. Härligt nog lyckades dock PSG snabbt replikera. Mittbacken Alex nickade bara två minuter efter Marseilles kvittering in det som skulle bli segermålet. Trots några riktigt bra chanser för Marseille mot slutet och ännu en, vet inte vilken i ordningen, onödig utvisning på Momo Sissoko efter vårdslöst spel kunde PSG hålla undan och inkassera tre blytunga poäng i kampen med Montpellier om seriesegern. Efter den här omgången torde det vara helt klart att det kommer att handla om en duell mellan dessa två lag om pokalen. Montpellier leder på bättre målskillnad än PSG, men har å andra sidan en match mindre spelad. Mot Marseille för övrigt. Den spelas på onsdag och det kommer att bli en annorlunda känsla att hålla på Marseille för en gångs skull, för det är naturligtvis så att jag kommer att göra just det.

Även om det inte var någon helgjuten insats från PSG den här gången heller, Javier Pastore var ånyo i stort sett osynlig i matchen, och ingen total revansch för utspelningen på Stade Velodrome i Marseille i höstas så tror jag att det här kan ha varit en vändpunkt. En mental boost som kan räcka riktigt långt i guldstriden. Någon gång måste det trots allt lossna ordentligt med det spelarmaterial som coach Ancelotti har till förfogande. Ici c’est Paris!

Dags för revansch!

Det finns nog inte en PSG-supporter där ute som inte minns höstens genomklappning och förlust med 0-3 i mötet på Stade Velodrome i Marseille med avsmak. Nu är revanschens timma slagen. I kväll är det dags för Paris Saint-Germain att ta emot bittra rivalen Olympique Marseille hemma på Parc des Princes. Allt annat än seger och återupprättad heder känns oacceptabelt. Även om PSG den senaste tiden sannerligen inte visat upp något vidare spel. Det var helt enkelt ett tag sedan det blev seger. Jag kan inte tänka mig ett bättre valt tillfälle en att ta den där segern i kväll. För det är så att det egentligen inte spelar någon roll på vilken plats i tabellen lagen ligger, när PSG och Marseille brakar samman är det per definition något alldeles extra och något av årets matcher i Frankrike. Möjligtvis i konkurrens med de skållheta derbyna mellan Lyon och Saint Etienne handlar det om det mest prestigefyllda av möten som den franska ligan bjuder på.

Ett positivt tecken för PSG är att Alex och Thiago Motta är tillbaka efter att ha missat förra veckans match mot Nancy på grund av skada. Dessutom är Jéremy Ménez, PSG:s assistkung denna säsong, tillgänglig för spel igen efter att ha fått utgå i pausen i matchen mot Nancy. Ett möjligt orosmoln på himlen är dock att det kommer rapporter (rykten) om viss osämja i truppen. Till exempel så ska Nêne vara på kollisionskurs med tränare Ancelotti efter att ha satts på bänken mot Nancy. Förhoppningsvis är allt sådant utagerat inför kvällen. Fullt fokus och full laddning är ett måste för att ta hem matchen och tre mycket viktiga poäng. Att ta tre poäng blev inte mindre viktigt när Montpellier i går vann sin match mot Sochaux och ryckte loss i toppen. Så samla ihop er nu grabbar och prestera den fotboll som vi alla vet att ni har i er. Att trycka dit Marseille rejält kan vara början på något riktigt stort. Matchen börjar klockan 21.o0. Allez, Paris Saint-Germain! Ici c’est Paris!

Det är inte utsidan som räknas

Jag har varit inne på det tidigare. Hur de svenska filmbolagen tar till mer eller mindre fula och fåniga knep för att locka tittarna till de ändå relativt få franska filmer men trots allt vågar ge distribution. Oftast tar det sig uttryck i de förväntat mer säljande titlar man väljer att ge filmerna. Släng in ett Frankrike eller franska här eller ett Provence där. Och spela gärna på turistiska och tämligen förutfattade meningar kring vad som är typiskt franskt.

Enligt denna modell ska Partir självklart heta En sydfransk affär och Angèle et Tony naturligtvis lanseras som Kärlek i Normandie för att ta någorlunda aktuella exempel. Jag vet inte, men för mig signalerar de svenska titlarna att det skulle röra sig om en helt annan typ av filmer än vad det verkligen gör.

Det värsta exemplet på senare år är, och även det har jag varit inne på tidigare, är Le fils de l’épicier som trots att den inte ens utspelas där i Sverige fick titeln En lanthandel i Provence. Fånigt och komplett onödigt. Alla de tre filmer jag har nämnt är bra nog att kunna dra publik utan att slippas dras med en så uppenbart ”säljande” svensk titel. Det känns som att filmbolagen inte riktigt litar på att det är en bra film man har köpt in och på sätt och vis försöker lura åskådare till biograferna. Som tur var handlar det som sagt om bra filmer så jag tror inte att någon som gick och såg dem blev besviken.

Nu i veckan som gick släpptes thrillern La Proie i svensk utgåva, direkt till dvd-hyllorna. Inte mycket att säga om det. Det är en okej thriller, men knappast biomaterial. Som du ser på omslagsbilden här ovan lanseras den med hjälp av något fånig och långsökt titel av den typ jag tidigare har varit inne på. Låt vara att det är lite tråkigt att en fransk film har fått en engelsk titel men The Prey är ju trots allt en rak översättning och det får man naturligtvis vara nöjd med.

Här kommer bondfångeriet in på ett annat plan. Ta en titt till på det där omslaget. Skymtar det inte fram ett Eiffeltorn där nere i det vänstra hörnet? Det hade självklart inte varit något märkligt med det om nu filmen hade utspelats sig i Paris. Eller kanske ens i närheten av Paris. Vilket den inte gör.

Den utspelar sig i själva verket i södra Frankrike, delvis i Provence faktiskt, och alltså ganska långt från Paris och Eiffeltornet. Storstadsmiljöerna som omslaget indikerar skiner i stort sett med sin frånvaro genom hela filmen. Den innehåller förvisso en scen där hjälten till fots jagas av en polis, det är den sekvensen som omslagsbilden anspelar på, genom rusningstrafiken på en genomfartsled i vad som kan vara Marseille. Jag är lite osäker på den punkten, men likväl, inget Eiffeltorn i sikte så långt ögat når. Så varför kleta dit det på omslaget?

Inget ont om Parismiljöer som bakgrund för action, men La Proie har annat godis att erbjuda när det gäller scenerier. Slutuppgörelsen i den dramatiska och undersköna, bergiga delen av den sydfranska naturen till exempel. Det är en högst effektfull slutuppgörelse.

La Proie är en stabil bruksvara till thriller som gör jobbet utan att för den skull glänsa eller vara något extra. Den franska actionhjälten Albert Dupontel gör en typ av roll han skulle kunna göra i sömnen och Eric Valettes regi är tempostark, men följer någon sorts standardformulär 1 A.

Dupontel spelar bankrånaren Franck Adrien som närmar sig slutet på ett långt fängelsestraff. Han håller en låg profil i fängelset och försöker hålla sig borta från bråk men när hans timide cellkamrat Jean-Louis, som övertygat Franck om att han är oskyldig till det han dömts för, blir överfallen kliver Franck in och skyddar honom. När Jean-Louis blir frikänd efter ett överklagande erbjuder han sig att ta hand om Francks fru och lilla dotter.

Problemet är bara att Jean-Louis inte är så oskyldig som han utgett sig för att vara. När Franck får redan på det finner han ingen annan utväg än att fly från fängelset och försöka få tag på Jean-Louis. Det blir en kamp mot klockan och för att hålla sig undan den massiva polisinsats som sätts in för att få tag på honom. Dessutom visar sig Jean-Louis vara en långt slugare motståndare än vad han räknat med.

Hyfsat spännande, ganska snyggt och effektivt berättad och befriad från de värsta arterna av överspel är La Proie en film som man både kan se och mista. Miljöerna och naturen som jag var inne på tidigare är filmens starkaste kort och det som lyfter den upp till en nivå strax över bara godkänd. La Proie är en typisk trea i min bok. Ett helt okej val för en lugn torsdagskväll som det var när jag såg den. Nu ska jag bara försöka sluta irritera mig på det där Eiffeltornet på omslaget bara.