La fin d’un rêve

Au revoir, championnat. Det är den bistra sanningen. Det blir ingen tredje mästerskapstitel för Paris Saint-Germain och det är inget annat än ett fiasko för en klubb aom investerat miljardbelopp i nya spelare denna säsong. Men: l’argent ne fais pas le bonheur. Javier Pastore, den dyraste spelarvärvningen i den franska ligans historia visade förvisso vägen med sitt 1-0-mål i början av den andra halvleken och länge därefter kontrollerade PSG matchen. Men ett klumpigt ingripande av unge mittbacken Mamadou Sakho vände matchen. I samma sekvens orsakade han straff för
Lille och blev utvisad. Eden Hazard förvaltade straffen och med luft under vingarna och en man mer på planen var det sedan bara en tidsfråga innan Lilles vändning skulle vara komplett. Ett moment av ren fotbollsmagi av Eden Hazard öppnade upp för Nolan Rouxs segermål. 2-1 till Lille och därmed är det mer eller mindre klart att guldet hamnar i Montpellier. Nu blir det en tuff kamp mellan PSG och Lille om andraplatsen som alltså ger en direktplats till Champions League. PSG har två poängs försprång med fyra matcher kvar, men Lille har den bättre formen och något lättare spelschema. Så det är inte med någon skön känsla i kroppen jag nu går och lägger mig.

Point of no return

Det drar ihop sig. Avgörandets stund närmar sig. Javier Pastore kallar det säsongens viktigaste match medan Nenê drar till med att det till och med är karriärens viktigaste match. Själv säger jag…att det blir en riktigt nervös kväll framför tv-apparaten. Serieledande Montpellier vann sin svåra bortamatch mot Toulouse i fredags, det betyder att det inte finns någon som helst återvändo. Mitt älskade Paris Saint-Germain måste vinna kvällens match mot serietrean och tillika regerande mästaren Lille på bortaplan. Annars är det au revoir, championnat. Åtminstone i praktiken. Att ett stabilt spelande Montpellier skulle tappa ett försprång på fem poäng, som laget har om PSG förlorar i kväll, med bara fyra matcher kvar att spela känns inte särskilt troligt. Så om det är seriesegern man vill åt så är det full fart framåt som gäller för PSG i kväll.

Men läget är egentligen lite mer komplicerat än så. Visst gäller det att gå för seger, men samtidigt handlar det om att inte släppa Lille närmare sig i tabellen. Det handlar också om att säkra upp att hamna som sämst tvåa i tabellen för att knipa en av de två franska direktplatserna till nästa upplaga av Champions league. En eventuell förlust för PSG i kväll skulle göra att avståndet ner till Lille bara är två poäng efter i kampen om andra platsen. Det finns med andra ord en del bryderier för Carlo Ancelotti när det gäller att lägga upp taktiken inför matchen i kväll.

Det som gör mig lite orolig är att det är ett Lille i sorform det handlar om. Laget har vunnit fem av sina sex senaste matcher. PSG å sin sida har inte alls visat upp samma fina form, kanske föll bitarna på plats förra helgen när Sochaux besegrades med hela 6-1 på hemmaplan. Jag hoppas att det var starten på en stark avslutning på serien. Och jag håller med Javier Pastore som i en intervju i tidningen L’Equipe i dag säger att mycket talar för att det blir ligaseger om laget vinner mot Lille i kväll. Fast faktum kvarstår dock att även om det skulle bli seger i kväll och i de resterande matcherna så behövs hjälp från annat håll om PSG ska ta sin första ligatitel sedan 1994. Montpellier har än så länge allt i egna händer.

Nog med spekulationer nu. Dags att fokusera på kvällens match. Den börjar klockan 21.00. Jag känner redan nu hur pulsen börjar stiga… Ici c’est Paris!

 

Som en vind

Det är kanske att dra det hela för långt men den senaste veckan har jag sett två filmer som båda avslutas med en av mina franska favoritlåtar, Noir Désirs hit Le vent nous portera från 2001, på ljudspåret. I erotiskt minst sagt frispråkiga franska Q, som den 25:e maj får svensk biopremiär under titeln Kära Cecile, är det originalversionen som gäller och i italienska Terraferma, som fick svensk biopremiär i fredags, är det schweziskan Sophie Hungers coverversion som gäller. Jag föredrar naturligtvis originalet men Sophie Hunger gör en innerlig och fin version av den melankoliska och vackra melodin.

Le vent nous portera var den stora hitten på det som blev det kontroversiella men på fransk rockmusik synnerligen inflytelserika Bordeauxbandets sista studioalbum Des visages des figures. Den för bandet ovanligt mjuka ljudbilden i låten är en naturlig följd av att Manu Chao medverkar på sång och gitarr. Exakt hur stor del i låtskrivarprocessen han hade vet jag inte men hans särpräglade avtryck finns utan tvivel där.

Den poetiska texten är dock skriven av gruppens sångare och huvudsakliga textförfattare Bertrand Cantat. Cantat framstod redan under den aktiva karriären som en fransk rockmusiks enfant terrible och kontroversen kring honom blev av förklarliga skäl inte mindre när han får åtta år sedan dömdes, mot sitt nekande (han menade att det hela var en olyckshändelse), till ett långt fängelsestraff för att 2003 i ett hotellrum i Vilnius ha misshandlat sin dåvarande sambo Marie Trintignant till döds. Han dömdes till åtta års fängelse men släpptes, till bland annat brottsofferrörelsens stora förtret, efter att ha avtjänat hälften av straffet. Protesterna kring honom blev inte mindre när Noir Désir, med Cantat tillbaka i sin gamla roll, återförenades för en konsert i hemstaden Bordeaux. Konserten fick bra kritik av rockskribenterna men alla protester fick gruppen att bara någon månad senare ge upp comebackförsöket och splittras för gott.

Den står sig naturligtvis fullständigt slätt i jämförelse med den sorg, saknad och förlust som Marie Trintignants nära och kära tvingas bära, men det är trots allt en stor förlust för franskt musikliv att Noir Désir inte längre existerar. Helt klart är att många är de grupper och artister som står i stor konstnärlig skuld till Cantat och de övriga medlemmarna i Noir Désir. Det är inte helt lätt att göra det, framförallt inte när en person är dömd för att ha gjort något så fasansfullt som Bertrand Cantat är, men jag försöker ändå förhålla mig till den musik som han skapade med Noir Désir som något isolerat från det han gjort som privatperson. Så även om det finns en hel del besk eftersmak kring honom som person så vill jag påstå att musiken inte har tappat sin lyskraft för det. Det gäller inte minst för Le vent nous portera.

En sorts nyårshelg i valborgstider

Självklart ska man unna sig något extra på en bemärkelsedag och så här firade jag att BleuBlancRouge just i dag fyller 1 år. Inte för att det känns som att det har gått ett helt år sedan det där första inlägget. Men det är väl som det brukar heta att tiden går fort när man har roligt. För roligt har det varit. Extra kul är att så många har hittat hit, läst det jag skrivit och kommenterat. Stort tack till er alla!

Nu går bloggen in på sitt andra år. Det finns inget som tyder på att det ska bli mindre roligt än det första. Jag ser fram emot ytterligare ett innehållsrikt och intressant år i det frankofilas tecken och fortsatt spännande interaktion med är läsare. Jag har en klar känsla av att intresset för det franska är på uppgång igen i Sverige. Frankofilen är, i motsats till vad vissa andra vill göra gällande, på väg tillbaka, eller hur?

He´s got du look – Cinéma du look

Regissören Leos Carax, eller Alexandre Oscar Dupont som han egentligen heter, är utan tvivel mest känd för filmen De älskande på Pont-Neuf (Les Amants du Pont-Neuf) från 1991. Den inte särskilt produktive regissörens tre andra långfilmer är inte till närmelsevis lika kända för en svensk publik.

Nu ges dock chansen att upptäcka eller återupptäcka dem. Just i dag släpps nämligen en dvdbox med de där tre övriga Carax-filmerna Boy Meets Girl från 1984, Mauvais Sang från 1986 och Pola X från 1999 i Sverige. En riktigt kulturgärning om du frågar mig, för Leos Carax är så mycket mer än bara De älskande på Pont-Neuf. Visst, det är hans bästa film, men de andra tre går sannerligen inte av för hackor de heller.

Just i dag tänkte jag lyfta fram debutfilmen Boy Meets Girl. Leos Carax utgjorde tillsammans med Jean-Jacques Beineix och Luc Besson kärnan i den filmrörelse i Frankrike som fick namnet Cinéma du look. Det var en tämligen kortlivad genre som främst brukar användas för de här tre regissörernas filmer från mitten av 80-talet till det tidiga 90-talet.

Namnet myntades 1989 av den franske filmkritikern Raphaël Bassan som tyckte att filmerna i fråga brydde sig mer om stil än innehåll och berättande. Och visst rör det sig om stilmedvetna filmer, men den något nedsättande värderingen stil över innehåll håller jag inte med om. Absolut inte när det gäller Leos Carax som med lätthet är den mest intellektuelle av de tre. Vilket Boy Meets Girl är ett tydligt exempel på.

Visst är ytan i Boy Meets Girl slående med det vackra och expressiva svartvita foto och de aviga, men oerhört snygga bildkompositionerna. Men det finns betydligt mer att hämta i Boy Meets Girl än yta. Det är en resonerande och filosoferande film som för tanken till Jean-Luc Godards sena sextio- och tidiga 70-tal.

Leos Carax har sitt eget sätt att göra det på, men delar Godards fallenhet för att blanda intellektuella resonemang och populärkulturella referenser. Allt med ett narrativ som inte direkt är det traditionella. Så det ligger lite i monsieur Bassans resonemang att själva berättandet inte är det allra viktigaste för en Cinéma du look-film. Inte i traditionell mening i alla fall.

Boy Meets Girl utgör tillsammans med Mauvais Sang och De älskande på Pont-Neuf en informell trilogi om ung kärlek. I alla tre heter huvudpersonen Alex och spelas av Denis Levant, en aning förvirrande eftersom det inte är samma karaktär det handlar om. I alla fall inte i strikt mening.

Alex i Boy Meets Girl är en ung man som just har blivit dumpad av sin flickvän. Djupt deprimerad över det driver han runt i staden. Mireille har också nyligen fått sitt hjärta krossat och deras vägar verkar som ödesbestämda att korsas. Så enkel är den egentliga handlingen. Men som sagt, så enkel är inte filmen. Bildspråket är fängslande, men komplext och inte sällan bryter huvudkaraktärerna ut i långa och Sartreinfluerade inre monologer. I andra stunder drivs Boy Meets Girl framåt av ett ordlöst berättande influerat av expressionistisk stumfilm.

Det finns ett stråk av mörk humor i Boy Meets Girl och även om det rör sig om en oändligt mycket mer stramt hållen film är det inte svårt att förstå att Leos Carax senare på samma tema kunde göra en så explosiv visuell fest till film som De älskande på Pont-Neuf. Boy Meets Girl går definitivt att se som en förstudie till den senare.

Den svenska utgåvan av dvd-boxen med Boy Meets Girl, Mauvais Sang och Pola X kunde knappast ha släppts med bättre tajming. Inom kort är är det nämligen världspremiär för Leos Carax femte långfilm, hans första på 13 år, Holy Motors. Premiären sker i Cannes där den visas inom tävlan vid årets filmfestival. Det återstår att se om det blir en återkomst som juryn tycker är värd en guldpalm.

Slåss för livet

The Artist blev som bekant den stora vinnaren vid årets Oscarsgala och fransk films i särklass mest framgångsrika film i de sammanhangen. I kölvattnet av de enorma framgångar som The Artist fick är det lätt att glömma bort att det inte gick så bra för den film som var Frankrikes officiella Oscarsbidrag.

La guerre est déclarée som den heter blev inte ens nominerad till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. Vilket det förvisso är tveksamt om den hade förtjänat, om du frågar mig. Nu kan du med lätthet själv avgöra vilken din inställning i frågan är. I fredags hade den svensk biopremiär under titeln Slåss för livet. Jag skrev om den redan i samband med att den visades vid årets filmfestival i Göteborg men lovade då att återkomma med ett utvecklat resonemang kring den. Ett löfte som jag nu infriar.

Slåss för livet är något så märkligt som en uppsluppen och livsbejakande film om ett så becksvart och allvarligt ämne som barncancer. Det är en på många sätt mycket modig film. Valérie Donzelli och Jérémie Elkaïm har skrivit manuset utifrån sina egna personliga erfarenheter när deras eget barn blev allvarligt sjukt och spelar huvudrollerna. Dessutom har Valérie regisserat. Så det är inte tu tal om att det är en personlig film med stora känslor investerade i sig. Vilket gör det lite märkligt att den färdiga filmen känns en aning distanserad.

Det börjar som en ordinär pojke möter flicka-historia med tragisk ansats. Talande nog har huvudkaraktärerna till och med fått namnen Roméo och Juliette. Allt går väldigt snabbt. De träffas, tycke uppstår och de flyttar ihop. Snart kommer också barnet som ett brev på posten och hela situationen har ett rosa skimmer över sig. Tills det att de får det chockartade beskedet att anledningen till att deras lilla barn skriker mest hela tiden, har svårt med balansen och kräks i tid och otid är en svårbehandlad och aggressiv hjärntumör.

Naturligtvis vänder det upp och ner på hela deras tillvaro. De försöker att tackla det hela med en känsla av optimism och kampvilja och väljer att försöka hålla livsglädjen på så hög nivå som möjligt, men den utsatta situation de lever i börja så smått att tära på förhållandet. Den där känslan av distansering kommer sig av den form som Valérie Donzelli har valt att ge sin film. Slåss för livet är en film som är rejält vag i konturerna och blandar ganska frisk mellan stilar och genrer.

I sina bästa stunder är det en modern nouvelle vague-film med ekon av såväl klassikermakare som François Truffaut och Jacques Demy som nutida Christophe Honoré. Men där Honoré lyckas fullt ut i exempelvis I skuggan av Paris (Dans Paris) från 2006 så klarar Valérie Donzelli inte riktigt av att hålla samman sin film. Där Honoré rör sig ledigt och lätt mellan genrerna känns Donzellis övergångar mellan genrerna ibland en aning konstruerade och sökta. Och när formen och stilistiken får ta över blir karaktärsdjupet lidande.

Dessutom är tempot i lite för högt uppskruvat vilket gör att en del av händelseförloppet känns hastigt och underutvecklat. Men i sina bästa stunder är det en rejält gripande film, så helhetsintrycket blir att Slåss för livet är väl värd att se. Men det är förmodligen inte en film som jag personligen kommer att återvända till och se om.

Att fira ett namnsdagsbarn

Det är som bekant den 20 april idag och en blick i almanackan ger vid handen att Amelie har namnsdag. En ypperlig förevändning för att plocka fram det vid det här laget välanvända exemplaret av Amélie från Montmartre (Le Fabuleux destin d’Amélie Poulin) från 2001 av geniet Jean-Pierre Jeunet ur dvd-hyllan. Som om det skulle behövas en förklaring och särskild anledning för att se om denna en av världens bästa filmer.

Sagt och gjort, jag tog och såg om den. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Vad jag dock vet är att den var precis lika bra den här gången också. Trots att det gått snart 11 år sedan den hade premiär nu (vart tar tiden vägen) har den inte tappat ett enda dugg i styrka och kraft. Egentligen tvärtom skulle jag vilja påstå. I det alltmer hårdnande samhällsklimatet i spåren av ekonomiska kriser, utbredd egoism och en extremhöger på frammarsch behövs filmer som Amélie från Montmarte, så fulladdad med humanism den är, mer än någonsin.

Eftersom detta är en frankofilblogg anser jag mig kunna utgå från att alla som hittar hit har sett Amélie från Montmartre minst en gång. Den ingår väl så att säga i kravbeskrivningen för att överhuvudtaget få kalla sig frankofil, eller hur? Så jag behöver knappast ge mig in på en beskrivning av vad filmen handlar om. Och om du som läser detta trots allt faktiskt inte har sett den så räcker det med att skicka med uppmaningen: gör det, för guds skull. Så snart som möjligt!

Det här är en filmupplevelse som jag inte ens önskar min värste fiende att missa. Jag har aldrig tänkt på det förr, men nu när jag har uppmärksammat det tror jag minsann att jag ska göra det till en årlig tradition att se om Amélie från Montmartre på Ameliedagen. Det går till och med att göra det till en dubbel årlig tradition. Varför inte se den på den franska Amélie-dagen också? Jag får kolla upp exakt när den är. Vad jag vet är dock att den inte är i dag. Dagens namnsdagsbarn i Frankrike är nämligen Odette.

Det kan ju inte bli vinst varje gång del 3

I väntan på att mitt paket från Frankrike med hans nya film Les Lyonnais i ska dyka upp (det har varit fast i de europeiska postsystemets limbo i två veckor nu) så ägnade jag mig i går åt att se Polisdistrikt 13 (Diamant 13) från 2009, en annan av Olivier Marchals produktioner. Som jag har varit inne på tidigare så håller Olivier Marchal en synnerligen ojämn nivå. När han är bra är han riktigt bra, men i gengäld kan han också vara riktigt dålig. Polisdistrikt 13 är tyvärr ett klockrent exempel på det senare.

Nu ska Olivier Marchal inte helt och hållet lastas för detta. Han har förvisso varit med och skrivit manuset och (över)spelar dessutom en av de ledande rollerna, men han har inte regisserat filmen. Det har den rutinerade tv-regissören Gilles Béhat gjort. Och det han har gjort är att regissera denna långfilm som om den vore en tv-film. Dessutom en dussinartad sådan.

Produktionsvärdet är i princip obefintligt. Det stinker lågbudget lång väg om det hela och ser billigt ut. Och inte blir det bättre av att mycket känns oerhört slarvigt, inte minst den stundom mycket märkliga klippningen.

För mig framstår det som tydligt att ingen av de inblandade har gått in i det här projektet med något större engagemang. Det verkar något som man gjort för att liksom ha något att göra i väntan på något annat. Det finns inga som helst ambitioner någonstans. Det kanske mest tydliga exemplet är på det som Gérard Depardieu gör sin huvudroll som polisen Mat till en närmast parodiskt klichériden bild av en den tuffa och hårdkokta snuten fast i en genomkorrumperad och mörk värld.

Jag hoppas innerligt att han för egen del gjorde det hela som en ironisk gest (jag finner ingen annan vettig förklaring till att en så rutinerad herre annars skulle gå med på att göra rollen så), men det finns inget i Gilles Béhats berättande som indikerar att han i sin tur på något sätt skulle vara ironisk. Polisdistrikt 13 har snarare en gravallvarlig aura över sig. Och det gravallvaret gör det hela så mycket mer skrattretande eftersom det är en så taffligt genomförd film.

Polisdistrikt 13 handlar om den bedagade kriminalaren Mat. En dag får han ett förslag från sin forna kollega Franck. Franck arbetar undercover och har infiltrerat en stor narkotikaring. När han nu har fått reda på att han är dödligt sjuk vill han ha Mats hjälp att råna knarkligan på en massa pengar. Bytet ska de dela och Francks hälft ska gå till att hjälpa hans familj när han dött. Mat tvekar och medan han gör det blir Franck dödad. Bevisen pekar dessutom mot Mat själv. Avstängd från sitt jobb tvingas Mat nu försöka ta reda på vad som har hänt för att rentvå sitt namn.

Som ni ser, detta är en typ av historia som har berättats många gånger förr. Inget nytt under spolen med andra ord. Polisdistrikt 13 bygger på en framgångsrik bok av Hugues Pagan (liksom Olivier Marchal själv före detta polis). Jag har inte läst den men man får väl utgå från att den är betydligt bättre än filmen (vilket böcker som regel är).

Precis som Marchal också har gjort så har Pagan använt egna erfarenheter inom jobbet som inspiration till sina verk. Med tanke på det är det lite märkligt att en film som Polisdistrikt 13 känns så konstruerad, onaturlig och helt enkelt inte trovärdig. Det är väldigt långt till den autenticitet och nerv som kännetecknar Olivier Marchal när han är som bäst. Så mitt råd till dig är att skippa Polisdistrikt 13 och se (eller se om) hans briljanta thriller Fiender emellan (36 i original) istället.

Och så hoppas jag för egen del att paketet med Les Lyonnais dyker upp snart. Och att filmen visar upp Olivier Marchal från sin bästa sida såklart.

Beska droppar i bubblet

Efter den i mitt tycke inte helt lyckade utflykten till romanformatet i Därunder ett helvete (Dessous, c’est l’enfer) är Claire Castillon nu tillbaka i det element som passar henne bäst: novellen. Fast novell och novell förresten. Tämligen nyutgivna boken Bubblor (Les Bulles) består av något som snarare kan kallas korta texter.

På de 180 sidorna lyckas Castillon klämma in nästan 40 texter. Många av dem bara någon sida lång. Alla i form av smått febriga inre monologer. En liten uppmaning i all välmening är redan nu på sin plats. Sträckläs inte den här boken. Även om Castillons drivna och eleganta språk och texternas begränsade omfång inbjuder till det.

Det blir lätt en kakafoni av röster som är svår att hålla isär av det hela. Tro mig, jag föll i fällan att bara läsa på och fick efter en stund ta en paus och sedan hoppa tillbaka ett antal sidor. Jag tror att det bästa sättet att avnjuta den här boken är att läsa en eller två av texterna och sedan lägga boken åt sidan och kanske läsa något annat mellan varven.

När jag läser Bubblor kommer jag att tänka på en fin scen ur Wim Wenders film Himmel över Berlin. Nu är det förvisso säkert 15 år sedan jag såg den sist så jag kanske inte återger den helt korrekt, men jag tror ändå du förstår vad jag menar. Scenen jag tänker på är den där ängeln Damiel, som har förmågan att kunna lyssna på människors tankar, sakta går genom mittgången på ett flygplan (eller är det en buss eller en spårvagn, jag litar inte helt på mitt minne här) och på ljudspåret hörs tankarna hos de människor han passerar. Att läsa Bubblor är som att ikläda sig Damiels roll och skrida genom ett flygplan (eller buss eller spårvagn då) fyllt med typiskt skruvade karaktärer ur Castillons universum.

För precis som vanligt hos Claire Castillon är det rejält skruvat. Persongalleriet i Bubblor bjuder på ännu en provkarta över mänskliga fel och brister. Men det är å andra sidan just därför som Claire Castillon oftst är så intressant att läsa. Att hon aldrig stryker medhårs och att hennes författarskap i så stor utsräckning handlar om den mänsklig naturens mörkare skrymsen. Att fela är mänskligt heter det som bekant och enligt den devisen är Castillons personer djupt mänskliga.

Det hade naturligtvis kunnat vara oerhört svårsmält och tung läsning, men Claire Castillon är beväpnad med en typ av torr och drastisk men ändå fullständigt avväpnande humor. Den humorn, i kombination med hennes stilistiska lekfulhet, gör hennes texter ofta mycket underhållande att läsa. Det finns ett distinkt driv i hennes skrivande som är svårt att värja sig emot.

I bland känns det dock som att stilistiken och konstruktionen av texten får ta överhanden, vilket drar ner mitt helhetsintryck av boken. Bubblor är inte Claire Castillons främsta stund. Jag håller de båda novellsamlingarna Insekt (Insect) och Man kan inte hindra ett hjärta från att älska (On n’empêche pas un petiti coeur d’aimer), utgivna på svenska 2007 respektive 2008, som vassare, men Bubblor är ännu en bra bok av en  synnerligen personlig och omisskänligt egen litterär röst.

Förvänta dig bara inte feel good. Claire Castillons franska universum är ungefär så långt ifrån Amélie från Montmartre man kan komma. Om det nu är den typen av franskhet du vill komma åt.

Emmanuelle, elle l’a

Fråga mig inte varför, för jag har nämligen ingen aning, men jag fick för en tid sedan för mig att jag skulle se om den franska mjukporrklassikern Emmanuelle från 1974. Tycka vad man vill om den men den fyller definitivt sin plats i den franska filmhistorien. Med sina nära nio miljoner biljetter sålda bara i hemlandet är den en av de största kommersiella succéerna någonsin på de franska biograferna.

Den fick som bekant också flera uppföljare och otaliga efterföljare, så det var en film som satte avtryck. För egen del såg jag den för första gången i början av 2000-talet så den tillhör inte den där skaran av filmer som formade min frankofili. Definitivt inte eftersom jag inte gillade den. Inte då och inte nu.

Jag gjorde dock ett tappert försök att närma mig den stilbildande filmen med ett så öppet sinne som möjligt och det måste jag erkänna att den trots allt hade lite mer att erbjuda än vad jag kom ihåg. Det rör sig faktiskt om en film med en del ambitioner och pretentioner och trots att det är en väldigt (läs plågsamt) daterad film på de allra flesta sätt så är den inte helt utan relevans för vår samtid.

Med tanke på det sätt som konservativa och heteronormativa uppfattningar kring tvåsamhet, kärnfamilj och förhållandeformer idag ifrågasätts och debatteras ligger Emmanuelle med sina försök att filosofera (låt vara på kvasinivå, men ändå) och resonera kring den typen av frågor ganska rätt i tiden.

En välvillig tolkning av Emmanuelle är att det är en feministisk berättelse om en ung kvinnas upptäckt av sin egen, fria sexualitet. Problemet är bara att det är en manlig fantasiversion av den där sexuellt frigjorda kvinnan och därmed blir eftersmaken fadd.

En eloge ska dock regissören Just Jaeckin ha för att han ändå praktiserar någon form av less is more-approach till filmen vilket gör att den ytterst sällan känns totalt spekulativ. Dessutom utnyttjar han de exotiska miljöerna (filmen utspelas för den som inte redan visste det i Bangkok) tämligen effektfullt.

Bilden av själva thailändarna känns dock mer än lovligt kolonial, men det är en annan fråga. Att fotot är filmens allra starkaste beståndsdel kommer definitivt inte som någon överraskning med tanke på Just Jaeckins bakgrund som fotograf.

Summa summarum så var Emmanuelle inte heller den här gången någon särskilt angenäm upplevelse. Mer intressant som diskussionsunderlag än sensuell och erotiskt pirrande. Men ett visst svenskintresse finns det eftersom en av de ledande rollerna spelas av svenska Marika Green, faster till stjärnan Eva Green.

Och Pierre Bachelets musikaliska ledtema till filmen är trots allt fortfarande fint.