RSS Flöde

10 år i paradiset

Postat den

I dag är det exakt tio år sedan det här millenniets kanske hittills viktigaste (och bästa) franska rockalbum släpptes. Paradize av Indochine. Albumet kom när gruppen på många sätt stod vid ett vägskäl i tillvaron. Det hade, förutom en samlingsskiva med akustiska versioner av gruppens tidigare hits som släppts året innan för att uppmärksamma gruppens 20-års jubileum, varit tyst kring Indochine i nästan tre år efter ett omtumlande och jobbigt 1999.

Bara veckor före det att gruppens nya album Dancetaria skulle släppas inträffade det tragiska att Stéphane Sirkis, en av originalmedlemmarna och tillika sångaren och en av de huvudsakliga låtskrivarna Nicola Sirkis tvillingbror, avled. Som om det inte var nog så floppade albumet när det väl släpptes några månader senare. Hur gå vidare efter en sådan sak? Det var Stéphanes uttryckliga vilja att bandet skulle fortsätta, men hur och i vilken riktning? Det var frågan.

Det starka svaret på den frågan kom alltså i dag för exakt tio år sedan. Indochine reste sig som en stolt svart fågel Fenix ur askan. Med Paradize var gruppens förvandling från det new wave/synthpop-band man slog igenom som till ett högoktanigt och majestätiskt rockband fullbordat.

Dancetaria hade pekat ut riktningen, men nu var det som att alla idéer från den var färdigtänkta och fullt utvecklade. Skisser hade blivit till konstverk. Paradize var en på alla sätt stor triumf och förde tillbaka Indochine till sin topposition inom fransk rockmusik. En position man, tre studioalbum senare, alltjämt innehar och faktum är att inget annat franskt band någonsin har sålt fler skivor än vad Indochine har gjort.

Att Paradize alltjämt är ett album som fransmännen håller nära sitt hjärta bevisades av att den nyutgåva av albumet som släpptes tidigare i år är ett av årets mest sålda album i Frankrike.

Paradize var en under omständigheterna remarkabel nytändning för ett band som vid den tidpunkten redan hade gjort åtta album och alltså varit verksamt i 20 år. Att ett band i det skedet av sin karriär kunde göra ett album som kändes så ungt, hungrigt och modernt var inget annat än sensationellt.

En starkt bidragande orsak till att det kunde bli så var det lyckade låtskrivarsamarbetet mellan Nicola Sirkis och Olivier Gérard, eller Oli de Sat som han kallar sig för som medlem i gruppen. Olivier var ett fan som 1997 började skicka låtar till Nicola och som lagom till arbetet med Paradize togs upp som medlem i gruppen.

Olivier och Nicola skrev tillsammans musiken till 11 av de 15 låtarna, Nicola var dock alltjämt huvudsaklig textförfattare, och det Olivier förde med sig in i mixen var att han utöver att vara stort fan av Indochines musik också älskade band som Marilyn Manson och Nine Inch Nails – och förde in influenser från dem i bandets musik. En annan viktig del i skapandet av Paradize måste tillskrivas den brittiske producenten Gareth Jones, som tidigare jobbat med storheter som Depeche Mode. Under ledning av hans producentskap säkerställdes att fick skivan helt rätt sound.

Med tanke på de nya influenser som Olivier Gérard tog med sig in i gruppen och sorgen efter Stéphane Sirkis är det naturligtvis ingen skräll att Paradize har en minst sagt mörk ton över sig, såväl när det gäller melodierna och arrangemangen som texterna. Men som alltid när det gäller Nicola Sirkis texter så finns det ett visst mått av lekfullhet och humor inblandat i det hela. Ta bara rimsekvensen jour-Singapour- l’amour i Punker.

Paradize är verkligen ett album – en synnerligen väl sammanhållen enhet – men det går såklart att plocka ut vissa enskildheter. Den innehåller ett antal låtar som numer framkallar obligatorisk allsång på bandets konserter. Till exempel den fina balladen J’ai demandé à la lune (skriven av Mickaël Furnon från Mickey 3D) som blivit en av gruppens mest omtyckta och emblematiska låtar, den majestätiska och storslagna Electrastar, vars vackra och hjärtskärande text är Nicola Sirkis hyllning till brodern Stéphane, och  den tidigare nämnda Punker.

Och så min personliga favorit på skivan Mao Boy. Tio år har alltså gått, men som den matiga och remastrade nyutgåvan av Paradize tydligt visar är detta en skiva som inte har förlorat ett dugg av sin kraft. Snarare tvärtom. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om jag sitter här och skriver en ny hyllning till den här skivan om exakt tio år.

Om mattiaslin71

Jag heter Mattias Lindén och är journalist till yrket. Vid det här laget har jag varit verksam som journalist i drygt 25 år. Främst inom radio, men även som skribent. Jag har ett passionerat förhållande till film och sport. Utöver det tar även musik och att läsa upp stor del av min uppmärksamhet. Och min förkärlek för det franska är, som den här bloggen visar, mycket stor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: