Franska biodelikatesser två gånger om

Att två franska filmer får svensk biopremiär på samma dag är vi sannerligen inte bortskämda med. Att bägge två dessutom är riktigt, riktigt bra gör naturligtvis inte saken sämre. Det här är helt enkelt en högtidsdag för oss i Sverige boende frankofiler och jag skiner i kapp med den vårsol som i dag i alla fall strålar över det Borås där jag befinner mig. De två filmer det handlar om är Snön på Kilimanjaro (Les neiges du Kilimandjaro) och Tomboy.

Jag inleder med den förstnämnda som är gjord av en av mina absoluta favoritregissörer Robert Guédiguian. Snön på Kilimanjaro är en återgång för honom till sina gamla vanliga jaktmarker efter i sin förra film L’armée du crime ha gjort en utflykt när det gäller tid och plats.

Nu är det återigen nutid och Marseille som gäller. Den som har sett någon eller några av Guédiguians tidigare filmer vet precis vad som är att vänta. En ensembledriven och socialt engagerad film i arbetarklassmiljöer. Naturligtvis finns det en hel del allvar i botten och Guédiguians patenterade raseri över sakernas tillstånd i världen är intakt, men Snön på Kilimanjaro är ändå en förhållandevis (allt är som bekant relativt) uppsluppen film.

Den har ett utopiskt drag över sig som är olikt honom, men som han låtit sippra fram tidigare i exempelvis genombrottsfilmen Marius och Jeanette (Marius et Jeanette) från 1997. Det är en film om godhet och vikten av att hålla ihop inom samhällsklasserna.

Snön på Kilimanjaro handlar om hamnarbetaren Michel (spelad av Jean-Pierre Darroussin). Han är en fackligt engagerad medelålders herre med starkt rättvisepatos. När det vankas uppsägningar beslutar han att det ska lottas fram vilka som ska tvingas sluta. För att ytterligare visa solidaritet ser han dessutom att hans eget namn blir draget istället för någon av de yngre arbetarnas.

Han har trots allt något att falla tillbaka på och en mer ordnad tillvaro menar han. Michel lever ett lugnt och stabilt liv med sin hustru Marie-Claire (Ariane Ascaride) och de är tillsynes fortsatt lyckliga och tillfreds. Inte minst med känslan av att ha gjort det rätta. Men så inträffar något dramatiskt. En kväll när de umgås med Michels bäste kompis och före detta kollega Raoul (Gérard Meylan) och dennes hustru Denise blir de överfallna och rånade på de bland vännerna hopsamlade pengar som Marie-Claire fått i födelsedagspresent och som var tänkta att gå till att förverkliga hennes drömresa till Kilimanjaro.

När det visar sig att de lyckas identifiera en av rånarna som en av Michels före detta arbetskollegor ställs deras godhet och rättrådighet på nya och helt andra prov. Men de initiala känslorna av ilska rinner snart av och ersätts av något helt annat. Michel och Marie-Claire tacklar situationen på ett oväntat och annorlunda sätt. Något som deras omgivning inte riktigt kan förstå och förlika sig med.

Snön på Kilimanjaro är en varm och godhjärtad film om moral, solidaritet och att stå fast i sina ideal. Och inte minst är det den vänsterorienterade Guédiguians inlägg i debatten kring en i Frankrike alltmer splittrad vänsterrörelse. En brandfackla för att det gäller att hålla ihop inom arbetarklassen och i stället för bråka inbördes. Ett eko av den stora personliga besvikelse han kände när det kommunistiska och det socialistiska partiet i Frankrike i september 1977 efter en tids stridigheter valde att avsluta sitt samarbete. Det var en händelse som fick den tills dess synnerligen partipolitiskt aktive Robert Guédiguian att i vredesmod gå ur kommunistpartiet och lämna den organiserade politiken. Han skulle dock som bekant komma att i filmen hitta ett nytt sätt att formulera och få ut sina åsikter.

Snön på Kilimanjaro är ytterligare en mycket stark Guédiguian-film. Lika välagerad som vanligt, med alla de traditionella Guédiguianmedarbetarna i de ledande rollerna. Dessutom visar han återigen upp sin fina känsla för att använda populärmusik som en röd tråd i sina filmer. Här är det Joe Cockers tolkning av Jimmy Cliffs ”Many Rivers To Cross” som blir någon sorts röd tråd.

Tidigare har han på ett liknande sätt använt bland annat Indochines ”J’ai demandé à la lune” i Min pappa är ingenjör (Mon père est ingénieur), Janis Joplins innerliga tolkning av Gershwins ”Summertime” i Den lugna staden (La ville est tranquille) och Louis Armstrongs ”What A Wonderful World” i Mari-Jo och hennes två älskare (Mari-Jo et ses deux amours).

Trots att Snön på Kilimanjaro på sätt och vis är en skildring av den ekonomiska krisens bistra konsekvenser så är det en film att bli glad av. En film som ger en förhoppning om en bättre värld, med en annan typ av ideal och solidaritet. Det är med andra ord en film som behövs.

Tomboy är en helt annan typ av film, men även den en film att bli glad av. Det är en film som med tanke på den debatt kring det könsneutrala pronemenet hen som rasat i Sverige den senaste tiden knappast kunde ha fått svensk biopremiär vid en bättre tidpunkt. Det är nämligen en film som tittar närmare på könsroller, eller kanske snarare vilken typ av förväntningar könsidentiteter skapar hos omgivningen.

Huvudperson i filmen är Laure (spelad av en makalöst bra Zoé Héran). Hon är tio år gammal och hon och hennes familj har en sommar just flyttat in i ett bostadsområde utanför Paris. Zoé är, precis som titeln säger, en riktig pojkflicka, egentligen mer bekväm med att göra allt det pojkar gör. För sina nya vänner presenterar hon sig som pojke och eftersom hon tas som pojke får hon möjlighet att bete sig och leka som en. Men de potentiella fallgroparna är naturligtvis många. Hur länge ska hon kunna upprätthålla fasaden och inte minst vad kommer att ske när det avslöjas att hon inte är pojken Michaël utan flickan Laure?

Tomboy närmar sig sina funderingar kring kön som en på många sätt socialt konstruktion med både allvar och lättsamhet. Regissören Céline Sciamma håller en låg profil och observerar och funderar kring sitt ämne snarare än försöker hamra in ett budskap. Vilket jag tycker är ett mycket bra val. Tomboy är en tystlåten och finstämd film, i stämning inte helt olik Mitt liv som hund. Den har lite av samma bitterljuva aura över sig.

Céline Sciamma har ett fantastiskt handlag med barnskådespelarna. Det finns inte en falsk ton i hela filmen utan allt känns fullständigt naturligt, till och med nästan lite dokumentärt. Tomboy är en pärla att ryckas med i och charmas av, men också att efteråt fundera över. Inte minst över vad den säger om de egna fördomar över genus och könstillhörighet som vi bär med oss och vad de får för konsekvenser i form av hur vi agerar.

Mitt råd till dig är att snarast möjligt ta dig i väg och se både Snön på Kilimanjaro och Tomboy. Du är värd det!

Daniel Auteuil på återbesök i Jean de Florette-land

Lagom till 25-års jubileet av succéfilmerna Jean de Florette och Manon des Sources, som blev hans stora genombrott inte minst internationellt, valde Daniel Auteuil i fjol när det var dags för honom att debutera som långfilmsregissör att göra det med en filmatisering av annat verk av författaren och filmaren Marcel Pagnol.

Den här gången handlar det om den något mindre kända La Fille du puisatier, en berättelse som Pagnol själv filmade redan 1940 och som Auteuil nu alltså bearbetat om. Hemma i Frankrike fick Auteuils version av berättelsen biopremiär men här i Sverige gick den häromveckan direkt till dvd-hyllorna, under den svenska titeln, kors i taket för den raka översättningen, Brunnsgrävarens dotter.

Tyvärr så är det ganska lätt att förstå varför den här filmen fick gå direkt till dvd-uthyrarnas hyllor. Inte för att den skulle vara usel, men det är en ganska oengagerad film som trots starka känslor i grundberättelsen aldrig griper tag. Man skulle kunna tro att Auteuil med tanke på alla de duktiga regissörer han har arbetat med genom åren skulle ha plockat upp ett och annat och varit väl förberedd för att själv stå bakom kameran, men det färdiga resultatet Brunnsgrävarenns dotter indikerar något annat.

Det är milsvid skillnad mellan vad Claude Berri lyckades få ut av materialet i sin filmatisering av L’Eau des Collines, som är samlingsnamnet på romanerna Jean de Florette och Manon des Sources, och vad Daniel Auteuil klarar av här. I motsats till Berri tar sig Autueil aldrig ner under ytan utan Brunnsgrävarens dotter är en platt film. I Daniel Auteuils film är alla karaktärer, inklusive den han spelar själv, schablonmässiga och vi kommer inte någon av dem in på livet.

Sedan hjälper det naturligtvis inte till att rollbesättningen inte är helt lyckad på alla håll och kanter. Nicolas Duvauchelle som är så bra i exempelvis Polisse, Braquo, White Material och Beau Travail fungerar inte alls i sin roll här. Och samspelet mellan Daniel Auteuil och Kad Merad andas om inte buskis så i alla fall folklustspel.

Nu finns det rom tur är bra saker med Brunnsgrävarens dotter också. Skådespelarmässigt kan vi glädjas åt Sabine Azéma i titelrollen och alltid utmärkte Jean-Pierre Daroussin, från och med nästa fredag kan du njuta av honom i Robert Guédiguians finfina nya film Snön på Kilimanjoro på svenska biografer. Filmens allra starkaste kort är dock det vansinnigt vackra provencalska landskapet och ljuset, perfekt fångat i det varma fotot.

Brunnsgrävarens dotter utspelas i 1930-talets Provence. Det andra världskriget står för dörren, men det är inget som direkt påverkar på den provencalska landsbygden där brunnsgrävaren Pascal Amoretti lever ett knapert men lyckligt liv med sina döttrar. Deras liv ska dock snart komma att kullkastas på mer än ett sätt. Pascals äldsta dotter Patricia och rikemanssonen och piloten Jacques Mazel förälskar sig i lönndom i varandra.

När kriget bryter ut tvingas Jacques snabbt resa till fronten och kvar blir Patricia – som till råga på allt upptäcker att hon är gravid. Efter att Pascal försökt konfrontera Jacques föräldrar och avvisats gör han det enda han enligt dåtidens moral kan göra. Han förskjuter sin dotter och det kommande oäkta barnbarnet. 18 år, ogift och gravid står Patricia nu ensam i världen. Och pappa Pascal är utan sin ögonsten. Dessutom kommer besked från fronten att Jacques förmodas ha förolyckats i en flygolycka.

Summa summarum når Brunnsgrävarens dotter upp till godkänt betyg, men jag hoppas verkligen att han lyckas höja sig flera steg till det projekt han håller på med nu. Han tycks ha fått rejält blodad tand när det gäller Marcel Pagnol och har gett sig på att nyfilmatisera dennes älskade Fanny-trilogi eller La trilogie marseillaise som den också kallas. Inspelningarna av de tre filmerna pågår för fullt och parallellt. Jag håller tummarna för ett bättre resultat än när det gäller Brunnsgrävarens dotter. Faktum är att det nog måste bli bättre. Med tanke på hur älskade originalfilmerna är så är risken överhängande för att det blir ramaskri annars.

En dag att fira – i dubbel bemärkelse

Den 20:e mars är en stor dag för oss med ett hjärta som bultar lite extra för det franska och det frankofona. Det är nämligen inte bara La journée de la Francophonie utan inte minst även Jour du Macaron. Två utmärkta anledningar att fira denna dag lite extra. Att det dessutom är vårdagjämning sätter ännu lite guldkant på det hela. Jag tackar och tar emot och planerar att uppmärksamma det hela med att läsa lite i en fransk bok, kolla en eller två franska filmer och äta några macarons. En sådan här dag känns det som att man verkligen har carte blanche att verkligen grotta ner sig i den typen av excesser.

När det gäller Jour du macaron så är det naturligtvis på samma sätt som exempelvis kanelbullens dag (en annan dag väl värd att fira) i grund och botten ett jippo och ett påfund skapat av kommersiella krafter, men det finns en allvarlig sida av den också. Varje år sammankopplas firandet, under devisen ”un macaron pour un don”,  med insamling av pengar till en utvald välgörenhetsorganisation och i år handlar det om Autists sans frontières (ASF). Alla de till kampanjen Jour du Macaron anslutna konditorierna deltar i insamlingen och ger möjlighet till människor på plats att ge en donation till ASF. Du som läser detta och har möjligheten att gå till något anslutet etablissemang kan naturligtvis ta chansen att förena nytta med njutning, men för oss som inte har det har jag ett annat förslag. Om, eller kanske snarare när, du i dag tar och går och köper några macarons – varför inte samtidigt ta och skänka en slant till valfritt välgörande ändamål? Det tänker i alla fall jag göra. Förena nytta med njutning var det.

Förresten, bland alla macaronsmaker är lakrits min favorit. Vilken är din? Och har tänker du kring hur man bäst uppmärksammar att det är internationella frankofonidagen i dag?

Paris skildrat inifrån med utomstående blick

För att uttrycka det milt så har det länge funnits en viss ömsesidig skepsis mellan England och Frankrike, en skillnad i kulturer djupare och vidare än den Engelska kanalen. Även om den där, ska vi kalla det för osämjan, sedan länge lyckligtvis har upphört att uttryckas i rena krigshandlingar och territoriella konflikter så lever den alltjämt kvar. Om än i en mycket mildare form.

En person som har gjort till sitt levebröd att på ett synnerligen underhållande sätt skildra den där kulturkrocken mellan det brittiska och det franska är den engelske författaren/journalisten Stephen Clarke som sedan länge är bosatt i Paris.

Han slog igenom med den emellanåt hysteriskt roliga A Year In The Merde och har sedan dess skrivit tre till delvis självbiografiska romaner med alter egot Paul West i huvudrollen. En starkt bidragande anledning till att böckerna fungerar så bra är att han, trots att han sätter fingret på några av det franskas mindre smickrande egenheter samtidigt ger uttryck för en genuin kärlek till det franska och en brittisk självdistans.

Efter ha ha skrivit fyra, om än delvis självbiografiska, skönlitterära böcker har han nu växlat in på ett annat spår. Dock alltjämt med den där lätt ironiska och torra brittiska humorn intakt. Häromåret kom hans ambitiösa och volymösa populärhistoriska bok 1000 Years of Annoying the French.

Hans senaste bok Paris Revealed som släpptes vid den här tiden i fjol är en sorts kombination av historisk biografi, guidebok och memoar. Den är matnyttig, intressant och rolig nästan oavsett på vilken nivå ditt intresse för det franska ligger eller om du varit i Paris tidigare eller inte.

Här finns handfasta tips för såväl den som funderar på att flytta till Paris som turisten som bara vill göra ett tillfälligt besök i denna världens mest underbara stad. Det sista var min värdering, men det märks att Stephen Clarke också är förtjust i sitt Paris.

Paris Revealed är indelad i kapitel efter ämnesområden vilket gör den lättanvänd för den som vill ha den med som faktabok. Tyvärr så finns varken den eller någon annan av Stephen Clarkes böcker utgivna på svenska, men eftersom han skriver rappt, underhållande och med ett enkelt språk bör inte de engelska originalutgåvorna skapa några problem för de som är intresserade av att läsa dem.

Flera av dem finns dessutom översatta till franska om det skulle kännas roligare. Jag kan rekommendera alla Stephen Clarkes böcker, men allra bäst är kanske ändå A Year In The Merde och Paris Revealed. Läs dem gärna efter varandra, eller varför inte parallellt. De kompletterar varandra på ett ypperligt sätt.

En sista skärva vinter innan det blir vår

Det är bara en tidsfråga innan det rent formellt metereologiskt kan sägas vara vår, solen skiner in genom lägenhetens fönster och termometern visar just nu på tvåsiffriga plusgrader. Dessutom infaller vårdagjämningen redan nästa vecka. Med tanke på att det bara är vinterberättelsen Conte d’hiver från 1992 som återstår i mitt projekt att följa årets skiftningar tillsammans med Eric Rohmers årstidssvit så börjar tiden bli knapp att ta det i mål.

Fast egentligen tog jag och såg (om) Tre män och en kärlek (som den fick heta när den 1995 sent omsider nådde den svenska marknaden) redan för några veckor sedan, under den korta lilla knäpp av riktig vinter som vi fick här i Borås i år. Det är bara det att jag inte har kommit till skott att skriva om den. Förrän nu, vill säga.

Eric Rohmer filmade Tre män och en kärlek som film två i sin svit, det var En vårberättelse (Conte de printemps som fick inleda). Eftersom vintern är en gråare och mörkare årstid så faller det sig naturligt att vinterfilmen också är lite mörkare i tonen är vårfilmen. Även om skillnaden mellan de olika filmerna i sviten inte direkt är milsvid om man säger så.

Eric Rohmer hittade tidigt sin stil och följde sedan den. Med andra ord är Tre män och en kärlek en långsam, pratig och filosofisk film. Vilket säkert kan låta aptrist för vissa, men för den som tar sig tid och har rätt mängd tålamod att ta sig an uppgiften att skrapa lite grand på den avskalade, nedtonade och till synes enkla ytan väntar som vanligt hos Rohmer riklig belöning i form av en fängslande, resonerande och djupt humanistisk skildring av oss människor.

I Tre män och en kärlek återvänder han till några av de teman och filosofiska resonemang som han var inne på i sin kanske allra mest berömda film Min natt med Maud (Ma nuit chez Maud)  från 1969. Den som sett den filmen kommer säkert i håg Pascals trossats (myntad av den franske 1600-tals filosofen, fysikern och matematikern Blaise Pascal) och den återkommer i Tre män och en kärlek. Just Pascals trossats var en Rohmerfavorit och den dök även upp i minst en av de pjäser han skrev.

Tre män och en kärlek är lite tyngre resonerande än vad de övriga filmerna i årstidssviten är och den gör den en aning mer tungrodd.  Det i kombination med att själva ramberättelsen är lite svagare gör Tre män och en kärlek till den i mitt tycke svagaste länken i årstidssviten. Dessutom måste jag erkänna att jag för en gångs skull när det gäller en Rohmerfilm har lite svårt för, för att inte säga blir direkt irriterad på, hur en av huvudkaraktärerna beter sig och agerar i filmen. Alla hans karaktärer är förvisso människor av kött och blod – och därmed per definition med bra och dåliga sidor – men den övergripande känslan de lämnar brukar ändå vara positiv.

Den jag stör mig på är i detta fall den Felicie, filmens centrala karaktär. Filmen inleds med några ljuvligt somriga scener. Under en sommarsemester träffar Felicie Charles och de två blir passionerat förälskade. När hon vid semesterns slut ska resa hem igen råkar hon ge Charles fel adress. Eftersom han då inte har någon egen adress och ska åka utomlands har han inga uppgifter att ge henne.  De tappar med andra ord kontakten.

När filmen fortsätter har det gått några år och närmar sig jul. Felicie som jobbar på en frisersalong bor nu hos sin mamma i Paris och är ensamstående mamma till sitt och Charles barn. Hon har dock en relation med två män, salongägaren Maxence och den intellektuelle Loic. Ingen av dem framkallar dock samma himlastormande känslor hos henne som Charles och hon har svårt att släppa tanken på honom.

När Maxence ger henne erbjudandet att flytta med honom till en ny stad där han tänkt öppna ny salong ställs hon inför en knepig valsitution. Maxence och Loic är helt olika och tilltalar henne som person på olika sätt. Vem av dem ska hon satsa på och kommer hon någonsin att kunna släppa tanken på Charles?

Filmens centrala teman är kärlek och religion och som vanligt belyser Eric Rohmer de teman han vill titta närmare på från alla upptänkliga håll och vinklar. Och som vanligt gör hans karaktärer det mer i tal och resonemang än i praktisk handling. Men eftersom han har ett så utmärkt öra för tonfall och äkthet så blir det aldrig tråkigt, eller för den delen överlastat eller bombastiskt, hur invecklade de filosofiska resonemangen än blir.

Han använder sig återigen av sina typiska långa tagningar med stillastående och observerande kamera och det får naturligtvis till följd att ansvaret för att levandegöra berättelsen faller tungt på skådespelarna. Och de sköter sig i vanlig ordning bra. Även om jag som sagt denna gång har lite svårt för den ledande karaktären. Men skuggan för det ligger inte så mycket på Charlotte Véry om gör rollen som på att Rohmer för en gångs skull fallerat en aning på manusstadiet. Ovanligt och okaraktäristiskt. Men de invändningar jag har förändrar inte det faktum att Tre män och en kärlek är ännu en bra och definitivt sevärd Rohmerfilm. Även om det finns många fler som jag skulle rekommendera dig att se före den.

10 år i paradiset

I dag är det exakt tio år sedan det här millenniets kanske hittills viktigaste (och bästa) franska rockalbum släpptes. Paradize av Indochine. Albumet kom när gruppen på många sätt stod vid ett vägskäl i tillvaron. Det hade, förutom en samlingsskiva med akustiska versioner av gruppens tidigare hits som släppts året innan för att uppmärksamma gruppens 20-års jubileum, varit tyst kring Indochine i nästan tre år efter ett omtumlande och jobbigt 1999.

Bara veckor före det att gruppens nya album Dancetaria skulle släppas inträffade det tragiska att Stéphane Sirkis, en av originalmedlemmarna och tillika sångaren och en av de huvudsakliga låtskrivarna Nicola Sirkis tvillingbror, avled. Som om det inte var nog så floppade albumet när det väl släpptes några månader senare. Hur gå vidare efter en sådan sak? Det var Stéphanes uttryckliga vilja att bandet skulle fortsätta, men hur och i vilken riktning? Det var frågan.

Det starka svaret på den frågan kom alltså i dag för exakt tio år sedan. Indochine reste sig som en stolt svart fågel Fenix ur askan. Med Paradize var gruppens förvandling från det new wave/synthpop-band man slog igenom som till ett högoktanigt och majestätiskt rockband fullbordat.

Dancetaria hade pekat ut riktningen, men nu var det som att alla idéer från den var färdigtänkta och fullt utvecklade. Skisser hade blivit till konstverk. Paradize var en på alla sätt stor triumf och förde tillbaka Indochine till sin topposition inom fransk rockmusik. En position man, tre studioalbum senare, alltjämt innehar och faktum är att inget annat franskt band någonsin har sålt fler skivor än vad Indochine har gjort.

Att Paradize alltjämt är ett album som fransmännen håller nära sitt hjärta bevisades av att den nyutgåva av albumet som släpptes tidigare i år är ett av årets mest sålda album i Frankrike.

Paradize var en under omständigheterna remarkabel nytändning för ett band som vid den tidpunkten redan hade gjort åtta album och alltså varit verksamt i 20 år. Att ett band i det skedet av sin karriär kunde göra ett album som kändes så ungt, hungrigt och modernt var inget annat än sensationellt.

En starkt bidragande orsak till att det kunde bli så var det lyckade låtskrivarsamarbetet mellan Nicola Sirkis och Olivier Gérard, eller Oli de Sat som han kallar sig för som medlem i gruppen. Olivier var ett fan som 1997 började skicka låtar till Nicola och som lagom till arbetet med Paradize togs upp som medlem i gruppen.

Olivier och Nicola skrev tillsammans musiken till 11 av de 15 låtarna, Nicola var dock alltjämt huvudsaklig textförfattare, och det Olivier förde med sig in i mixen var att han utöver att vara stort fan av Indochines musik också älskade band som Marilyn Manson och Nine Inch Nails – och förde in influenser från dem i bandets musik. En annan viktig del i skapandet av Paradize måste tillskrivas den brittiske producenten Gareth Jones, som tidigare jobbat med storheter som Depeche Mode. Under ledning av hans producentskap säkerställdes att fick skivan helt rätt sound.

Med tanke på de nya influenser som Olivier Gérard tog med sig in i gruppen och sorgen efter Stéphane Sirkis är det naturligtvis ingen skräll att Paradize har en minst sagt mörk ton över sig, såväl när det gäller melodierna och arrangemangen som texterna. Men som alltid när det gäller Nicola Sirkis texter så finns det ett visst mått av lekfullhet och humor inblandat i det hela. Ta bara rimsekvensen jour-Singapour- l’amour i Punker.

Paradize är verkligen ett album – en synnerligen väl sammanhållen enhet – men det går såklart att plocka ut vissa enskildheter. Den innehåller ett antal låtar som numer framkallar obligatorisk allsång på bandets konserter. Till exempel den fina balladen J’ai demandé à la lune (skriven av Mickaël Furnon från Mickey 3D) som blivit en av gruppens mest omtyckta och emblematiska låtar, den majestätiska och storslagna Electrastar, vars vackra och hjärtskärande text är Nicola Sirkis hyllning till brodern Stéphane, och  den tidigare nämnda Punker.

Och så min personliga favorit på skivan Mao Boy. Tio år har alltså gått, men som den matiga och remastrade nyutgåvan av Paradize tydligt visar är detta en skiva som inte har förlorat ett dugg av sin kraft. Snarare tvärtom. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om jag sitter här och skriver en ny hyllning till den här skivan om exakt tio år.

Årets charmigaste filmupplevelse? Nu är den här!

Först några dagar av extra mycket jobb och därefter influensan, det är huvudorsakerna till att det har varit otillbörligt tyst här på bloggen de senaste dagarna. Faktum är att jag ännu inte helt har blivit av med den där influensan, men jag trotsar febern och sätter mig och skriver dessa rader ändå (om mina resonemang framstår som mer förvirrade än vanligt så vet du vad det beror på).

Det känns trots allt som ett måste för en frankofilblogg med minsta anspråk på självaktning att vara med på banan när den sönderkramade och redan historiska franska filmen The Artist till slut får sin svenska biopremiär. Jag har ju förvisso skrivit om den vid upprepade tillfällen tidigare, men ändå. Att den nu får sin premiär måste uppmärksammas.

The Artist är som bekant en stumfilm som utspelas i brytningstiden mellan stumfilm- och ljudfilm. Det vill säga i det sena 1920-talet och början av 1930-talet. Det är berättelsen om den falnande stumfilmsstjärnan George Valentin och den stigande ljudfilmsstjärnan Peppy Miller och om deras relation till varandra. Det är en typ av berättelse som har berättats många gånger förr, men aldrig så här.

The Artist är förvisso på många sätt rena referensfesten och regissören Michel Hazanavicius har låtit sig inspireras av en mängd filmer (allra främst kanske Sunset Boulevard – kom ihåg hans tacktal på Oscarsgalan: ”jag vill tacka tre personer: Billy Wilder, Billy Wilder och Billy Wilder”) men sättet han har använt dessa influenser och referenser på är hans eget.

Michel Hazanavicius är en stilistiskt och hantverksmässigt briljant filmskapare. På den fronten tar han inte ett felsteg i The Artist. Det finns ingenting i The Artist (förutom skådespelarna och några få synnerligen effektfulla scener med ljud) som avslöjar att filmen inte kommer från den tid då den utspelar sig. Så rasande skickligt är den gjord.

Men det är inte bara en briljant teknisk uppvisning. Den levererar på andra plan också. Inte minst är den laddad med en så oemotståndlig och fullständigt avväpnande charm att det inte går annat än att kapitulera inför den. Dessutom är den på många sätt banala historien så känsligt och fint berättad att den trots det berör.

Den huvudsakliga anledningen till det är den fantastiska kemin mellan Jean Dujardin och Bérénice Bejo i huvudrollerna. Sedan har filmen ett annat trumfkort: hunden. Den dominerar varje scen den är med i och har en stor del i skapandet av den där charmen. Det var skönt att se att den fick så stort utrymme och sin beskärda del av hyllningarna under Oscarsgalan.

Man kan så klart invända att The Artist på många sätt är en pastisch och något av en bagatell. Den uppfinner inte direkt hjulet och det har gjorts kanske 100 bättre stumfilmer än den, men det är liksom inte poängen. Jag har svårt att tro att Michel Hazanavicius någonsin haft som ambition med The Artist att skapa något nytt.

Det sensationella med den är dels att överhuvudtaget lyckas få den gjord, dels att sedan göra en film som är så bra att den faktiskt tål att jämföras med många av stumfilmserans främsta verk. Att sedan den där jämförelsen som jag redan har varit inne på i många fall faller ut till de gamla filmernas fördel är en annan sak, det förändrar ändå inte det faktum att The Artist är en i alla avseenden anmärkningsvärd film. Ett modernt storverk och redan en klassiker. Missa den absolut inte!