Jag är mållös, adrenalinflödande och helt utpumpad. Vilken match! Vilka mål! Och vilken underbar dramatik! Inte för att det egentligen behövs, men det är den här typen av upplevelser som påminner mig om varför jag älskar fotboll så.
Med tanke på vilka enorma chanser som Paris Saint-Germain brände innan den fullständigt osannolika kvitteringen i matchens absoluta slutsekunder är det inte utan att jag känner lite besvikelse över att det inte blev seger. Men å andra sidan, att i slutskedet av matchen hämta upp ett underläge med 2-4 till 4-4 borta mot ett så bra lag som Lyon är något att verkligen känna lycka över. Och när Guillaume Hoarau nickade in kvitteringen i den fjärde övertidsminuten var det ren eufori jag kände. Att det för tredje omgången i rad bara blev oavgjort och att Montpellier nu tog över serieledningen är inte så mycket att oroa sig över. Poängen i kväll kan ändå visa sig guld värd. Inte minst för den moral, kämpaglöd och moralisk styrka som laget visade genom att arbeta sig i kapp trots underlägen med 1-3 och 2-4. Själv var jag redo att ge upp flera gånger längs vägen. Lyons tre snabba drömmål under fem minuter av den första halvleken fick mig att tro att det här inte var PSG:s kväll. Men det var det. Det här var PSG:s, Lyons och framförallt fotbollens kväll. Jag är tacksam för att jag fick vara med om att se den här matchen. Att jag sedan inte kommer att kunna somna på typ fyra timmar eftersom jag är så uppe i varv är något jag får bjuda på. Paris est magique!
BleuBlancRouge 