RSS Flöde

Polisse, Polisse, potatismos

Med sina två första långfilmer Pardonnez-Moi och Le Bal des actrices har den före detta barnstjärnan Maïwenn positionerat sig som en av fransk films mest spännande och personliga regissörer på senare år. Polisse, som efter att ha hyllats och vunnit pris vid filmfestivalen i Cannes något överraskande blev en av förra årets största succéer på de franska biograferna, förstärker denna position.

Nu har Polis som den får heta här äntligen haft svensk biopremiär. Det är en av de där filmerna som jag har väntat länge på att få se och jag blev definitivt inte besviken. Att den stoltserar med 13 Césarnomineringar är helt i sin ordning, den förtjänar varenda en av dem!

Polis handlar om en grupp poliser vid en specialrotel i Paris som arbetar med att skydda utsatta barn. Det betyder att de här polisernas vardag är en enda lång djupdykning i den kanske allra mest vedervärdiga och hemska brott man kan tänka sig: pedofili, incest, misshandel, våldtäkter och så vidare.

Maïwenn spelar själv en fotograf som under en tid får följa med gruppen för att dokumentera dess arbete, men just det sidospåret i handlingen är filmens svagaste beståndsdel och kunde faktiskt ha plockats bort. Gruppen i sig är spännande nog och att tillföra ett yttre element var inte dramaturgiskt nödvändigt. Faktum är att filmen kanske hade varit ännu bättre utan det sidospåret.

Så där värst mycket handling är det inte att tala om i Polis. Maïwenn fick idén till filmen när hon såg en dokumentär om verklighetens motsvarighet till det vi ser i filmen. Hon tillbringade dessutom en hel del tid med att själv följa med gruppen i dess arbete och filmens manus är ett resultat av hennes erfarenheter där, vad hon fick se och uppleva.

Inte så konstigt med andra ord att Polis har en så tydligt dokumentär prägel och en så stark känsla av autenticitet över sig. För det är en avskalad, nervig och enkelt berättad film hon har valt att göra. Det är rättframt och rakt på. Inga krusiduller eller filmtekniska bländverk. Polis är en dialog- och skådespelardriven film och tonträffen är närmast genial och hela tiden fullständigt trovärdig.

För att vara en film i stort sett utan traditionellt narrativt berättande och med så mycket dialog är den förbluffande tempostark. Polis tar direkt strupgrepp på sin åskådare och släpper sedan inte taget. Det här är en film som man tar med sig i sina tankar långt efter det att eftertexterna har slutat rulla och ljuset tänts i salongen.

Att själva slutet är en rejäl spark i magen rent känslomässigt förstärker naturligtvis den intensiva känslan. Men, och det är viktigt att påpeka, Polis är ingen becksvart historia. Mitt i allt elände finns det stråk av ljus och det är också på något märkligt vis en livsbejakande och hoppingivande film.

På det sätt som de poliser som skildras så fullständigt går upp i sitt jobb och hur hänsynslöst och förbehållslöst de går in för att skydda barnen i utredningarna ger visst hopp för mänskligheten. Men deras hängivenhet har sitt pris och det är i mångt och mycket det priset som Polis handlar om. Maïwenn intresserar sig mycket för hur poliserna gör för att kunna hantera allt det obeskrivligt hemska de får se och vara med om, både på grupp- och individnivå.

Polis är en stark, nervig och mycket gripande film. Skådespelarna är genomgående helt fantastiska, såväl de mer etablerade i vuxenrollerna som barnen och ungdomarna i de andra, och det är helt i sin ordning att skådespelarkategorierna inför den stundande Césargalan fullständigt domineras av nominerade från Polis.

Marina Foïs, Karin Viard, Karole Rocher, Nicolas Duvauchelle, Joey Starr, Frédéric Pierrot och Naidra Ayadi är alla nominerade. Det vore en smärre skandal om alla fick gå hem från galan om två veckor lottlösa. Men risken att det skulle inträffa är försvinnande liten. För att inte säga obefintlig.

Om mattiaslin71

Jag heter Mattias Lindén och är journalist till yrket. Vid det här laget har jag varit verksam som journalist i drygt 25 år. Främst inom radio, men även som skribent. Jag har ett passionerat förhållande till film och sport. Utöver det tar även musik och att läsa upp stor del av min uppmärksamhet. Och min förkärlek för det franska är, som den här bloggen visar, mycket stor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: