Glädjande nog för oss Sverigebaserade frankofiler bjuder inledningen av bioåret 2012 på frankofon fägring. Ännu mer glädjande är att den första franskspråkiga film att gå upp på de svenska biograferna, vilket den gjorde i fredags, detta nya år är är en riktig höjdare. Ja, jag skulle till och med vilja drista mig till att säga att det är ett mästerverk.
Pojken med cykeln (Le gamin au vélo) som den heter är de belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardennes senaste film. Filmen visades inom tävlan under förra årets Cannesfestival och det gick som det brukar när det gäller brödernas filmer. De kunde återvända hem med ännu ett fint (och välförtjänt pris).
Två gånger tidigare har de vunnit Guldpalmen, för Rosetta och Barnet (L’enfant), men den här gången fick de nöja sig med festivalens stora pris, det näst mest prestigefyllda som delas ut under festivalen. För min del hade de gärna fått vinna Guldpalmen en tredje gång. För mig är Pojken med cykeln en klart bättre film än Terrence Malicks aningen tålamodsprövande The Tree of Life (som ju som bekant var den film som fick priset), men det handlar så klart om tycke och smak. Och att vinna Grand prix är definitivt inte fy skam det heller.
Jag har alltid haft ett gott öga till Dardennebrödernas filmer, inte minst beundrar jag den konsekvens och stringens de hållit genom hela sitt konstnärskap. Helt oberoende av rådande filmtrender och hur dessa ständigt förändras fortsätter de att göra sina avskalade, nakna och minimalistiska socialrealistiska dramer. Det går inte att ta miste på att det är just en Dardennefilm man ser. De har självklart sina influenser, men har likafullt mutat in sin helt egna och personliga plats i filmhistorien.
Pojken med cykeln är ännu en typisk Dardennefilm, men den här gången har det dock hänt något. De har valt att släppa in lite ljus i berättelsen. Det rör sig fortfarande om en djupt gripande berättelse från samhällets skuggsida och den där klumpen i magen som är en ständig kompanjon till Dardennebrödernas filmer gör sig återigen påmind, men det livsbejakande stråk som tidigare bara kunnat anas i deras filmer får här ta flera steg fram i klangbottnen. Vi pratar fortfarande inte om något sprittande lyckopiller till film direkt (det nytillsatta ljuset till trots är de fortsatt totalt osentimentala), men Pojken med cykeln är utan tvekan brödernas mest lättillgängliga film.
Pojken med cykeln handlar om den snart 12-årige pojken Cyril. Hans pappa har lämnat honom på ett barnhem och någon mamma ses inte till på hela filmen. Filmen inleds med en hjärtskärande scen där Cyril försöker få tag på pappan och den cykel som han fått av honom. Cyril vägrar att gå med på att pappan har lämnat honom för gott och dessutom sålt cykeln. Av en slump möter Cyril den godhjärtade hårfrisörskan Samantha. Hon grips av den lilla pojkens öde och beslutar sig för att ta honom under sina vingar och hjälpa honom.
Som vilken annan liten pojke eller flicka i samma situation som Cyril har han byggt upp ett hårt och kantigt skal mot omgivningen och har svårt att riktigt släppa Samantha in på livet. Men den omtänksamhets- och kärlekstörstande pojken längtar samtidigt efter tillhörighet och någon att ty sig till, vilket gör honom till ett lätt byte för mer ljusskygga existenser är Samantha.
Pojken med cykeln är en skildring av samhällets skuggsida av idag, men den känns samtidigt helt tidlös. Parallellerna till Vittorio De Sicas neorealistiska mästerverk Cykeltjuven från 1958 är oundvikliga. Själva cykeln har ungefär samma (och lika starkt) symbolvärde nu som då. Precis som i De Sicas film är känslan i Dardennefilmerna närmast dokumentär, vilket förstärks av brödernas vana att använda sig av amatörer i många av rollerna.
Pojken med cykeln är inget undantag. Skådespelandet är genomgående suveränt och naturligt och tonträffen klingar inte någon enda gång falskt. Återkommande Dardennemedarbetare som Olivier Gourmet och Jérémie Renier glänser i sina, den här gången, mindre roller och synnerligen mångsidiga Cécile de France är mycket bra i sin Dardennedebut. Men allra bäst är unge Thomas Doret. Han är inget annat än ett mindre mirakel i rollen som Cyril. Den suveräna uttrycksfullhet han visar i sitt spel kommer jag att bära med mig länge. Det här är en av de mest imponerande insatser av en barnskådespelare som jag någonsin har sett.
I motsats till exempelvis den synnerligen starka och gripande Rosetta är det inte med en känsla av obehag man lämnar biografen efter att ha sett Pojken med cykeln, utan med en känsla av hopp. Pojken med cykeln är förvisso även den hjärtskärande och känslomässigt obehaglig i sina stunder, men samtidigt hoppfull och humanistisk. Dardennebröderna har gjort imponerande starka filmer förr, men det nya ljus som de tillfört sitt berättande i Pojken med cykeln tar dem till ännu högre höjder. Missa för allt i världen inte denna film!
BleuBlancRouge 