Finskfransk humanism i Le Havre skiner upp i vintermörkret

Juldagen är traditionellt en av årets viktigaste premiärdagar på bio. Många bolag väljer att lägga mycket krut (läs: några av sina kommersiellt starkaste kort för säsongen) på just juldagen. Årets juldag var inget undantag. Men det som särskiljer det här året från många andra är att det förutom potentiella kassakor som The Stig-Helmer Story, undvik den förresten, släpptes två med hjälp av mycket olycka uttryck mästerliga filmer.

Den ena, Tinker, Tailor, Soldier, Spy hör inte hemma på den hör bloggen (vill dock ändå stark rekommendera alla att se den), men den andra, Mannen från Le Havre (Le Havre) gör definitivt det. Det är förvisso en huvudsakligen finsk produktion gjord av en finsk regissör, men eftersom den utspelas i Le Havre, framförs av nästan bara franska skådespelare och är på franska känns den klockren för en frankofilblogg.

Mannen från Le Havre är flerfaldigt prisbelönte Aki Kaurismäkis andra ”franska” film efter Bohemernas Liv från 1992, och faktum är att några av karaktärerna från den, inte minst huvudpersonen Marcel Marx, återkommer i Mannen från Le Havre.

Aki Kaurismäki har gjort en film som skiner av kärlek till den franska filmen, inte minst den poetiska realismen från 30-talet. Flera av rollfigurerna har fått sina namn efter prominenta figurer från den franska filmhistorien, till exempel Arletty och Jacques Becker och Aki Kaurismäkis karaktäristiskt genomstiliserade femtiotalsinfluerade berättande passar utmärkt till denna ganska snälla och godhjärtade, men också djupt samhällskritiska saga.

För Mannen från Le Havre känns faktiskt som en saga, perfekt att visas i just juletid. För mig får den gärna bli ett återkommande inslag som ett populärkulturellt julevangelium à la Karl-Bertil Jonsson julafton. Jag tror bestämt att jag här och nu bestämmer mig för att införa det som en personlig tradition.

Mannen från Le Havre utspelar sig, föga överraskande, i den mytomspunna normandiska kuststaden. Där lever författaren och skoputsaren Marcel Marx under ytterst knapra förhållanden med sin fru Arletty. På kort tid sker två saker som verkligen skakar om Marcels tillvaro i grunden. Dels blir Arletty allvarligt sjuk, dels råkar han träffa en ung, papperslös flyktingpojke från Afrika på flykt undan polisen. Den godhjärtade Marcel tar hand om pojken. Trots riskerna och att polisen och myndigheterna gör allt för att hitta pojken för att kunna skicka tillbaka honom till sitt hemland.

Aki Kaurismäkis egensinniga visuella stil står för en stor del av den speciella känslan i filmen, men de många duktiga skådespelarna ska definitivt också framhävas. André Wilms (som spelade Marcel även i Bohemernas liv) är fantastisk, Jean-Pierre Daroussin sitt vanliga ypperliga jag och den ständiga Kaurismäkisamarbetaren Kati Outinen häller även hon samma höga nivå. Gemensamt är att de alla uträttar storverk med synnerligen små gester och återhållet och exakt skådespel.

Precis som alla andra Kaurismäkifilmer har Mannen från Le Havre en distinkt melankolisk grundton, men hela vägen skiner en så värmande humanism igenom att man som åskådare konstant sitter med ett leende på läpparna filmen igenom. Dock utan att det går att ta miste på den underliggande vrede som finns där i Kaurismäkis historia.

Själva budskapet når fram, om man säger så. Det som framförs är trots allt en dröm om en bättre värld. Något det inte går att få för mycket av i en, som det känns i bland, allt kyligare och mer individualiserad tillvaro. De här trasiga, kantstötta och lätt marginaliserade existenserna i Aki Kaurismäkis värld vill jag absolut träffa igen.

Finns det några snälla tomtar här?

God fortsättning på julen! Häromdagen skrev jag om En julberättelse och jag tänkte inte släppa jultemat än. I dag tänkte jag ta upp kultklassikern Le père Noël est une ordure från 1982, en film som är i det närmaste ett obligatorium för miljontals fransmän när det vankas jul.

För en svensk publik är den dock i det närmaste okänd mark eftersom den såvitt jag vet i alla fall inte nådde våra breddgrader. Och faktum är att den initialt inte blev någon hejdundrande succé i Frankrike heller.

Drygt 1,5 miljon sålda biljetter är naturligtvis inte så dåligt, men heller ingen anmärkningsvärt hög siffra. Framförallt inte när det gäller en film som med tiden nått sådan berömmelse.

Det var egentligen först när filmen började att visas på tv som den tog fart popularitetsmässigt. Och som sagt, numer är den lika självklar julunderhållning för en fransman som Frank Capras Livet är underbart är för en amerikan.

Le père Noël est une ordure är en filmversion av en hyfsat framgångsrik pjäs, i båda fallen framförd av teaterkollektivet Le Splendid som bildades på 70-talet och som firade stora triumfer både på scen och på film.

Deras samarbete lade grunden till att några av medlemmarna sedermera var för sig blivit några av Frankrikes mest berömda och uppskattade skådespelare. Namn som Josiane Balasko (i Sverige kanske mest känd för sin huvudroll i Igelkotten ), Gérard Jugnot (Gosskören), Michel Blanc (Den fula gubben), Thierry Lhermitte (Muta & kör) och Christian Clavier (Visitörerna) har alla sin bakgrund i Splendid.

Le père Noël est une ordure hade premiär i sin scenversion 1979 och nådde alltså vita duken 3 år senare. Ytterligare dryga tio år senare gjordes den, som så många andra populära franska komedier i en amerikansk nyversion. Då i regi av Nora Ephron och under namnet Mixed Nuts.

Naturligtvis är det franska originalet att föredra. Även om vi i ärlighetens namn inte heller då pratar om någon fantastisk filmupplevelse. Men om man står ut med det högt uppskruvade och hysteriska tonläget som dominerar filmen så bjuds man i alla fall på några genuint roliga scener och skådespelarna sprider en smittande entusiasm omkring sig.

Men förutom att det är en film som man definitivt bör ha sett om man intresserar sig för frankofon populärkultur så rör det sig absolut inte om någon omistlig filmunderhållning. Le père Noël est une ordure är en tämligen alldaglig fars, om än av det mörkare slaget.

Handlingen utspelar sig under en intensiv julaftonskväll. Händelsernas centrum är en hjälporganisation typ SOS medmänniskas lokaler i Paris. Under kvällen passerar en hel drös färgstarka och hel- eller halvneurotiska karaktärer, och dit räknas definitivt även personalen, revy. Som bäst är filmen mot slutet då man verkligen trampar gasen i botten, släpper alla hämningar och låter filmen dra iväg i full fart i riktning mot det absurda.

Efter Le père Noël est une ordure gick Splendid-gänget skilda vägar och flera av dem fick som sagt stor framgång på egen hand. Nästan hela gånget återförenades dock 2006 tillfälligt för att spela in den tredje filmen i den populära Les Bronzés-serien.

Ämnet Les Bronzés, Frankrikes svar på Sällskapsresan, ska jag be att få återkomma till.

Fira jul men en älskvärd dysfunktionell familj

Jag trodde inte att ens att det var möjligt men faktum är att jag för några veckor sedan insåg jag att fått en överdos av frankofon kultur. Visst låter det absurt? Men likafullt kände jag att efter ett drygt halvår med frankofona intryck nästan varje ledig sekund vi behövde en liten paus från varandra det frankofona och jag. Därav den senaste tidens inaktivitet här på bloggen. Nu blev det ingen absolut paus, men efter några veckor med sparsamt med frankofona kulturyttringar har suget verkligen kommit tillbaka igen. Mer än så behövdes inte.

Detta första blogginlägg på några veckor ska jag ägna åt en julfilm. Fattas bara annat såhär da’n före da’n före dopparedan. Men det är ingen traditionell julfilm det handlar om. Arnaud Desplechins En julberättelse (Un conte de noël) från 2008 handlar nämligen om en synnerligen dysfunktionell familj av närmast Lars Norénskt mått.

Den synnerligen infallsrika och 150 minuter långa filmen utspelas, förutom en kort prolog, under några få dygn men under dessa dygn hinner det hända en hel del. Familjen Vuillards matriark Junon, spelad av en inspirerad Catherine Deneuve, har drabbats av en sällsynt form av cancer. Hennes enda hopp är en ryggmärgstransplantation, men det är en riskabel process både för henne och den potentiella donatorn.

En donator som dessutom måste komma från de egna släktleden. Med dessa dystra förutsättningar samlas hela släkten i familjens fina våning i Roubaix. För att göra situationen extra explosiv så är det för första gången på flera år som Junons struliga son Henri (spelad av alltid intressanta Mathieu Amalric), familjens svarta får, tillåts vara med i gemenskapen.

Som en del i en uppgörelse med sin syster Elizabeth som räddade honom ur en stor ekonomisk knipa gick han med på att hon aldrig mer skulle behöva träffa honom. Allvaret i Junons situation gör dock att Elizabeth tillåter att Henri får komma hem, men det är inte direkt något kärt återseende. Och spänningen mellan Elizabeth och Henri är inte den enda konflikthärden i familjen Vuillard. Under den intensiva julhelgen kommer de flesta av dem upp till ytan.

En julberättelse är definitivt ingen traditionell feelgood-film, men trots den melankoliska och neurotiska grundtonen går det inte att blunda för att den samtidigt är djupt mänsklig och att Desplechin känner stor värme för sina, på många sätt ganska osympatiska och komplicerade, karaktärer är det inget tvivel om.

En julberättelse har dessutom en mörk och sorgsen sorts humor som gör att den ibland påminner en hel del om Wes Andersons mästerliga The Royal Tenenbaums. I andra skeden drar den mer åt 60-talets Nouvelle vague.

Arnuad Desplechin har gjort en film som är fri i formen men som ändå hela tiden på ett imponerande sätt håller ihop. Manuset är synnerligen välskrivet och den ytterst namnkunniga skådespelarensemblen presterar på toppnivå. Det gör att filmen, trots sin väl tilltagna speltid, inte är trist för en sekund. En julberättelse är i ständig framåtrörelse och på många sätt helt oförutsägbar. Låt dig inte avskräckas av det allvarliga temat, En julberättelse är en sådär typiskt storslagen, ambitiös och känslostark film som hör en helg som julen till.

Underhållande och personligt från marginalen

Det franska radarparet Gustave de Kervern och Benoït Delépine rönte viss uppmärksamhet i Sverige med sin debutfilm Arga män (utan ben), Aaltra i orignal, från 2004. Sedan dess har det varit tyst kring dem på våra breddgrader. Tills nu vill säga. I går var det svensk biopremiär för deras senaste långfilm, den fjärde i raden, Den siste mammuten (Mammuth).

Den som såg och gillade Arga män (utan ben) vet vad som väntar och kan lugnt förvänta sig att få en liknande filmupplevelse till livs. de Kervern och Delépine har sin stil och håller konsekvent fast vid den. De fortsätter att skildra lite udda människor i marginalen i samhället och de gör det med en berättarstruktur och visuell stil som påminner en hel del om Jim Jarmuschs och de finska bröderna Kaurismäkis.

Den som förväntar sig att få se en sorts ny Arga män (utan ben) kan dock komma att bli besviken. Det finns trots allt en del skillnader mellan den och Den siste mammuten. Som till exempel att de Kervern och Delépine sedan debuten har utvecklat sitt bildspråk en aning. Den siste mammuten är förutom att den i motsats till Arga män (utan ben) är i färg ett poetiskt drag i bildberättandet som debuten inte hade.

Den siste mammuten eller heller inte lika kärv i ton och handling som Arga män (utan ben) var. Och sist men inte minst så är det den här gången inte regissörerna själva som spelar huvudrollerna. Den här gången har de lockat till sig namnkunniga skådespelare som Gérard Depardieu (som jobbade gratis), Yolande Moreau, Isabelle Adjani och Benoït Poelvoorde.

Den siste mammuten är, liksom Arga män (utan ben) en road movie. Den här gången är dock fortskaffningsmedlet en gammal motorcykel i stället för rullstolar. Slakteriarbetaren Serge, spelad av en synnerligen volymös och långhårig Gérard Depardieu, har just gått i pension. Men för att få ut sin pension kräver den ökända franska byråkratin att han lämnar in tjänstgöringsintyg och lönebesked från sina tidigare arbetsgivare.

För att samla in sätter han sig på sin gamla motorcykel och beger sig iväg på en resa. En resa som lika mycket blir en resa in i honom själv och genom minnenas alléer. Mer komplicerad än så är inte handlingen. Det är absolut inte det bästa du kan se på bio i år, men definitivt något av det mest personliga.

Med ett grovkornigt men ändå märkligt vackert och poetiskt foto och en stil som närmast kan beskrivas som rapsodisk och tablåartad berättar de Kervern och Delépine sin historia. Den siste mammuten är en avig och annorlunda film, kryddad med en lätt samhällskritisk ton och absurd och drastisk humor. Berättelsen ger utrymme för några riktigt fina scener och filmen sticker ut så pass mycket från bioutbudets breda mittfåra att den hela tiden känns intressant. Trots att den ibland spretar lite för mycket rent handlingsmässigt.

I motsats till den koncentrerade och konsekventa Arga män (utan ben) ger Den siste mammuten emellanåt sken av att de Kervern och Delépine den här gången inte riktigt varit helt på det klara med vilken typ av film de velat göra. Sidospåret med Isabelle Adjanis figur känns exempelvis en aning malplacerad och inte helt nödvändigt för berättelsen.

I det stora hela är dock Den siste mammuten en fullt godkänd film, inte minst tack vare den värme och det livsbejakande om den utstrålar och som det inte går att värja sig mot. Trots vissa skönhetsfläckar.