RSS Flöde

Den bästa film som någonsin gjorts? Här är en kandidat till titeln

När jag träffar nya människor och de får klart för sig att jag arbetar som filmkritiker dröjer det sällan särskilt länge innan den obligatoriska frågan kommer: vilken är den bästa film du sett? Det är en omöjlig fråga att svara på. Eller i det närmaste omöjlig i alla fall. Upplevelsen av en film är ju så oerhört beroende av vilket humör man är på. Jag brukar svara Fanny och Alexander på den där frågan, men det betyder inte att det är den film jag har sett flest gånger eller att det är en film jag skulle kunna tänka mig att se om närsomhelst.

Dessutom är jag inte helt säker på att Fanny och Alexander är den bästa filmen jag har sett. Det är definitivt en av de bästa jag har sett, en av låt oss säga 10-20 filmer som spontant dyker upp i tanken när jag får den där frågan och som i själva verket känns jämnbördigt förtjänta av topplatsen på min lista. En av de där andra filmerna är Jean Renoirs Spelets regler (La règle du jeu) från 1939 och den här veckan släpps den på svensk dvd.

Spelets regler är en av de där filmerna som inte mottogs särskilt vänligt av sin samtid men som med tiden vunnit i status och numer med rätta räknas till de verkliga klassikerna. Faktum är att säga att den inte mottogs särskilt väl är att att grov underdrift. En besökare försökte till och med bränna ner den biograf han såg filmen i. Filmen bannlystes i skenet av det hotande kriget av den franska regeringen för att vara demoraliserande och den blev fortsatt bannlyst av den tyska ockupationsmakten som dessutom försökte bränna upp alla kopior av den.

När sedan allierade bombplan av misstag lyckades förstöra originalnegativen såg filmens saga ut att vara all, men 1956 hade några av Jean Renoirs mest hängivna följare lyckats pussla ihop nästan hela filmen (enligt Renoir själv saknas bara en kort scen) via delar som hittats på olika håll i Frankrike. När filmen hade sin nypremiär togs den emot som det mästerverk den är.

Det är ganska lätt att förstå att filmen uppfattades som provokativ och upprörande av sin samtid. Spelets regler är en tämligen skoningslös satirisk uppgörelse med hur det franska samhället fungerade (och fungerar?). I synnerhet är det borgarklassen som står i skottgluggen, men även arbetarklassen får sig en och annan släng av sleven. Men det handlar inte bara om den franska aristokratin och klassklyftorna.

Spelets regler, som började spelas in i februari 1939, beskriver i ett vidare perspektiv också de strömningar i det övriga Europas styrande klasser gentemot vad som samtidigt skedde i Tyskland. Även om det i filmen aldrig nämns något om farhågorna om ett kommande krig innehåller Spelets regler tillräckligt mycket symbolik för att det ska gå att argumentera för att humanisten Renoir nog förstod vartåt det barkade. Sedan är det klart att det såhär med facit på hand i efterhand är lätt att se parallellerna.

För den som ännu inte har sett Spelets regler låter det säkert på mitt resonemang såhär långt som att det är en mörk, tung och dyster film. Det är det inte. Visst är det djupaste allvar där i dess klangbotten men det är en synnerligen underhållande film fylld med mörk humor. I många avseenden är det en alltjämt förbluffande modern film. Inte minst om man tittar närmare på det vis Jean Renoir blandar berättarstil, tonläge och tempo i sin film.

Spelets regler byter skepnad flera gånger om, dock utan att för en sekund tappa riktning, fokus eller relevans. Och kanske var detta banbrytande sätt att berätta sin historia ytterligare en anledning till att den initiala reaktionen på filmen var så negativ. Den var kanske för modern för att samtiden riktigt skulle kunna förstå den. En annan sak med Spelets regler som verkligen bröt mot det dåtida mönstret är att det verkligen är en ensemblefilm.

I en tid då det var brukligt att ha en tydlig huvudperson spred Renoir ut berättandet mer eller mindre jämnt över ett antal karaktärer som turas om att stå i fokus. Lite på samma sätt som en filmskapare som Robert Altman sedan skulle göra till sitt signum. Hans Gosford Park står för övrigt i stor tacksamhetsskuld till Spelets regler.

Spelets regler är en sorts Herrskap och tjänstefolk. Den utspelar sig huvudsakligen på ett gods utanför Paris där en samling olika människor samlas. Det som där utspelar sig under en helg innehåller det mesta. Kärlek, intriger, stora känslor och emotionellt distanserade karaktärer fast i ett socialt spel med väl fastställda regler. Komedi, fars, satir och tragedi: Spelets regler har allt detta och lite till.

Humanisten Jean Renoir hade verkligen blick för hur vi människor fungerar. Denna blick var extra skarp i Spelets regler. Det här är ett stycke filmhistoria, ett måste för den som påstår sig vara det minsta intresserad av kvalitetsfilm.

Om mattiaslin71

Jag heter Mattias Lindén och är journalist till yrket. Vid det här laget har jag varit verksam som journalist i drygt 25 år. Främst inom radio, men även som skribent. Jag har ett passionerat förhållande till film och sport. Utöver det tar även musik och att läsa upp stor del av min uppmärksamhet. Och min förkärlek för det franska är, som den här bloggen visar, mycket stor.

»

  1. Den filmen skulle jag vilja se, hoppas jag hittar den här!
    hälsar Karin i Servian

    Svara
    • Det ska inte vara några problem att hitta den i Frankrike. Så sent som i september kom den exempelvis ut i en nyupplaga på Blu Ray i Frankrike. Hoppas att du får tag på den och att du också gillar den.

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: