Mitt bidrag till den allmänna stämningen såhär i Halloweentider blir ett tips om en fransk skräckklassiker, Georges Franjus De bestialiska (Les yeux sans visage) från 1960. Som så många andra filmer som senare kom att betraktas som klassiker blev den mer eller mindre missförstådd av sin samtid och mottogs med i bästa fall ljumma recensioner.
I en tid då skräckfilmen i kölvattnet av den utbredda ångesten kring atomåldern och det kalla krigets kapprustning dominerades av muterade insekter och monster var man helt enkelt inte redo för en nedtonad, mångbottnad och expressiv poetisk skräckfilm som filosoferade kring fåfänga, skuld och botgöring.
Faktum är att regissören Georges Franju själv aldrig egentligen såg sin film som en skräckfilm utan som en berättelse om ångest och det säger en del om att ambitionsnivån låg långt över vad som vid den tiden var brukligt, men nog får man se De bestialiska som en skräckfilm. En riktigt bra sådan dessutom.
Och helt klart är att den blev en viktig inspirationskälla för flera andra skräckfilmsskapare. Bara för att ta ett exempel kan jag nämna att John Carpenter hade De bestialiska i åtanke när han bestämde att Michael Myers i den dagsaktuella och i dessa tider ofrånkomliga skräckklassikern Halloween (Alla helgons blodiga natt) från 1978 skulle ha en uttryckslös mask i det närmaste utan anletsdrag.
Georges Franju startade sin karriär som dokumentärfilmare men gick sedan över till spelfilm och De bestialiska var hans blott andra spelfilm. Den franska kritikerkåren hade inte riktigt hunnit förlika sig med att han hade lämnat dokumentärfilmen och det kan vara en orsak till att De bestialiska inte fick det mottagande som den förtjänade.
Georges Franjus, sina många minnesvärda filmer till trots, allra främsta bidrag till filmhistorien är kanske annars att han tillsammans med Henri Langlois grundade Cinématèque française. Den där känslan och vördnaden för filmhistorien visade han också i sina filmer.
De bestialiska var inte bara stilbildande utan stod också i sin tur i tacksamhetsskuld till andra filmer. En uppenbar inspirationskälla är Frankenstein och den franska stumfilmsmästaren Louis Feuillades ande vilar tung över filmen, liksom den tyska expressionismen. Den franske filmmakaren och poeten Jean Cocteaus verk hade enormt stor betydelse för den poetiska ådran i Georges Franjus filmer, inte minst De bestialiska.
De bestialiska är en spännande och mångbottnad upplevelse, mardrömslik och surrealistisk å ena sidan, sorgset vacker och poetisk å den andra. Det är klart att specialeffekterna med vår tids mått mätt är simpla, men scenerna är så laddade och starka att de än i dag känns djupt obehagliga. Och för sin samtida publik var de chockartade. Rapporter berättade om att delar av publiken svimmade under några visningar. Det lär ingen göra nu, men som sagt, obehaglig och otäck är den.
Filmen bygger på en bok av Jean Redon och Georges Franju anlitade de slipade franska kriminalromanförfattarna Boileau-Narcejac för att hjälpa till med manusbearbetningen. De hade kommit rejält i ropet efter att deras romaner legat till grund för två av de senaste årens bästa spänningsfilmer: Henri-Georges Clouzots De djävulska (Les Diaboliques) från 1956 och Alfred Hitchcocks Studie i brott (Vertigo) från 1958. Deras främsta bidrag till manusarbetet var att skifta fokus på berättelsen, från vetenskapsmannen i boken till dottern i filmen. Ett mycket lyckat drag.
Grundstoryn i De bestialiska är enkel. Vetenskapsmannen Dr Génessier är sedan hans dotter fått sitt ansikte förstört i en bilolycka som han orsakat besatt av tanken på att lyckas transplantera en annan kvinnas ansikte till sin dotter. Dottern, som alla andra tror är död, finns i själva verket i vetenskapsmannen stora hus strax utanför Paris och går i väntan på att transplantationen ska lyckas omkring med en uttryckslös vit mask på sig. Samtidigt som Dr Génessiers assistent kidnappar unga flickor till experimenten med att transplantera ett nytt ansikte till dottern.
Mer komplicerad än så är inte De bestialiska. På ytan alltså. Som jag har varit inne på tidigare döljer den en hel del under den där ytan om man bara skrapar lite på den. Och vilken yta det handlar om förresten. Fotot är magnifikt och berättelsen är briljant iscensatt. De bestialiska är en sån där film som man bär med sig länge efter att man har sett den och vissa scener är så starka och drabbande att man nog aldrig glömmer dem. Ögonen är själens spegel sägs det och ögonen används till fulländning i De bestialiska. Alla de känslor, det existentiella bråddjup och den fasa som döljs i skådespelarnas blickar i filmen säger mer än tusen ord.
BleuBlancRouge 