De senaste veckorna har jag med anledning av några aktuella exempel varit inne på ämnet märkligt översatta titlar och senare den här veckan är det dags för ännu en fransk film med märklig svensk titel. Men de kunde förr i tiden också.
Redan 1965 slog de svenska titelmakarna till med Den vilda jakten på cadillacen när den franska succéfilmen Le Corniaud skulle lanseras här. Vi lämnar den lättglömda och töntroliga svenska titeln därhän och konstaterar att själva filmen är en höjdare. Med sina knappt 12 miljoner sålda biljetter blev den 1965 års i särklass mest sedda film i Frankrike och den har haft klassikerstatus sedan dess och den ledande trojkan bakom succén, regissören Gérard Oury och skådespelarna Louis de Funès och Bourvil, skulle året efter komma att återförenas i en av fransk films allra största framgångar någonsin: La Grande vadrouille (Den stora kalabaliken).
Le Corniaud är en fartfylld roadmovie och en synnerligen lyckad kriminalkomedi. Visst är den märkt av sin tid och en och annan scen känns omodern, men mycket med den känns alltjämt förbluffande modernt. Le Corniaud bygger på ett framgångsrecept som många senare franska komediklassiker också har använt sig av.
Inte minst regissören och manusförfattaren Francis Veber (L’emmerdeur, La Chèvre, Le grand blonde avec une chaussure noir med flera) som har byggt hela sin karriär på samma grundtanke.
Konceptet går helt enkelt ut på att placera en aningslös, ovetande och till synes inte så smart man i en kompott med kriminella undertoner. Denna man sätter sedan en sten av oväntade förvecklingar i rullning. Konceptet är inte direkt ofelbart men förhållandevis ofta har det fungerat bra för franska komedier. Till exempel i de tidigare uppräknade filmerna som jag säkerligen kommer att återkomma till med fördjupning vid senare tillfälle.
I Le Corniaud är det Bourvil som får ikläda sig ”idiotrollen”, om vi ska kalla den så. Han spelar en man om får i uppdrag att köra hem en bil från Italien till Frankrike. Vad han inte vet är att bilen är en veritabel gömma av oegentligheter. Såväl guld som narkotika finns undangömt på strategiska ställen i bilen och de ljusskygga element, ledda av en man spelad av en Louis de Funès i högform, tänker sig att det ska vara ett rent rutinuppdrag för den lyckligt ovetande mannen att köra hem bilen.
Nu går det naturligtvis inte alls så lätt som de inblandade hade tänkt sig. Missödena avlöser varandra och vi åskådare bjuds på knappa två timmars tempostark och fyndig komisk underhållning. Sedan förvärrar det naturligtvis heller inte situationen att filmen är inspelad i förföriskt vackra italienska och franska miljöer.
Le Corniaud innehåller flera berömda scener. Exempelvis den i en dusch på en campingplats i vilken den låt oss säga spensligt byggde de Funès jämför sina muskler med den berömde franske wrestlern Robert Duranton. En scen som faktiskt inte fanns med i manus men som lades till så att säga i flykten av regissör Gérard Oury när Louis de Funès under inspelningarna ondgjort sig över (och till och med strejkat!) för lite tid i bild. En annan följd av filmen var att tullstationen i gränsstaden Menton, där en avgörande scen i filmen utspelas, blev mycket berömd – till och med en välbesökt sevärdhet.
BleuBlancRouge 