Du som följer den här bloggen vet vid det här laget att jag inte läser tillnärmelsevis lika mycket som jag gjorde tidigare och som jag skulle vilja göra. Högarna (jag har inte justerat inköpstakten efter mina ändrade läsningsmönster, det kommer ju så otroligt intressanta böcker – hela tiden) av olästa böcker som tornar upp sig i lägenheten är ett ständigt föremål får dåligt samvete.
Men nu fick jag en bok i handen som jag helt enkelt inte kunde lägga ifrån mig när jag väl hade plockat upp den. Det blev till att sträckläsa, vilket föll sig ganska bra. Jag hade för en gångs skull tid över för att helt hänge mig åt något sådant och dessutom är det en kort roman (ca 150 glest satta sidor).
Boken jag talar om är Sånt jag berättar för Allah (Confidences à Allah) av Saphia Azzeddine. När originalutgåvan 2008 släpptes i Frankrike ådrog den sig snabbt en hel del uppmärksamhet och den har sedan dess också framförts i scenversion.
Den multibegåvade Saphia Azzeddine, hon är skådespelare och regissör också, har sedan dess givit ut tre böcker till. Två av dem, Mon père est femme de ménage och La Mecque-Phuket (förhoppningsvis dyker även de upp i svensk översättning så småningom), utgör tillsammans med Sånt jag berättar för Allah en löst sammanhållen trilogi om krocken mellan religion och ett modernt mer sekulariserat samhälle. Mon père est femme de ménage har dessutom spelats in som film, med alltid utmärkte François Cluzet – Frankrikes Dustin Hoffman – i huvudrollen och i regi av Saphia Azzeddine själv.
Att Sånt jag berättar för Allah framgångsrikt har överförts till scenen är inte ett dugg förvånande. Den är liksom gjord för det redan från början. Texten är nämligen skriven i monologform, nästan talspråksaktig. I det avseendet påminner den en hel del om en annan utmärkt bok: Fäiza Guènes Kiffe Kiffe imorgon (Kiffe Kiffe demain) från 2004 (på svenska två år senare).
Båda har dessutom en tonåring på kant med samhället, systemet och tillvaron i huvudrollen. Men där Kiffe Kiffe imorgons Doria är fast rotad i den franska betongförorten hittar vi Sånt jag berättar för Allahs protagonist Jbara i en liten by i de nordafrikanska bergen. Åtminstone inleds hennes gripande berättelse där.
Det är lika bra att klarlägga det på en gång, Saphia Azzeddine använder sig av ett synnerligen rättframt och ibland direkt grovt språk som säkerligen inte passar alla. Och det sätter igång omgående. I den absoluta inledningen beskriver den 16-åriga Jbara bergsbyn som hon lever i som ”världens rövhål” och grövre blir det. Snabbt.
Men så handlar det också om en ung flicka som ser som sin enda väg ut ur den fattigdom och den hopplöshet som genomsyrar hela hennes tillvaro att sälja sin kropp. Till en början inte ens för pengar utan för så simpla saker som en burk av hennes favorityoghurt. Pengarna kommer in i bilden lite senare, efter det att den outbildade och aningslösa Jbara blivit gravid – och naturligtvis under förödmjukande former blivit utsparkad från sitt hem. Hennes fortsatta livsresa är en studie i förnedring, kvinnoförtryck och utnyttjande. Men också en berättelse om stolthet och egen handlingskraft trots synnerligen dåliga odds.
Sånt jag berättar för Allah är som sagt skriven som en monolog, eller är det kanske en dialog med en tyst men ändå agerande samtalsparter i Allah? Boken består av Jbaras tankar inför och beskrivningar av det som inträffar henne, i bland med ett direkt tilltal till Allah, den gud som Jbara ibland känner har övergivit henne och ibland griper in på hennes sida.
På beskrivningen hittills låter det säkert som en mer eller mindre nattsvart och dyster liten roman men det är det inte. Ämnet är naturligtvis nog så tungt och allvarsamt och det råder ingen tvekan om att det är raseriet som är textens verkliga motor, men Saphia Azzeddine har kryddat det hela med en oemotståndlig mörk och drastisk humor som livar upp det hela. Dessutom är Jbaras inneboende livskraft hela tiden så tydlig att stråken av alltid är närvarande.
Det finns några småsaker i karaktärsutvecklingen och trovärdigheten att hänga upp sig på, men i det stora hela är det just småsaker. Det finns så många andra fantastiskt bra saker i den här berättelsen som mer än väl uppväger bristerna. Läs den och fascineras – du också.
BleuBlancRouge 