Ögonen är själens spegel

Mitt bidrag till den allmänna stämningen såhär i Halloweentider blir ett tips om en fransk skräckklassiker, Georges Franjus De bestialiska (Les yeux sans visage) från 1960. Som så många andra filmer som senare kom att betraktas som klassiker blev den mer eller mindre missförstådd av sin samtid och mottogs med i bästa fall ljumma recensioner.

I en tid då skräckfilmen i kölvattnet av den utbredda ångesten kring atomåldern och det kalla krigets kapprustning dominerades av muterade insekter och monster var man helt enkelt inte redo för en nedtonad, mångbottnad och expressiv poetisk skräckfilm som filosoferade kring fåfänga, skuld och botgöring.

Faktum är att regissören Georges Franju själv aldrig egentligen såg sin film som en skräckfilm utan som en berättelse om ångest och det säger en del om att ambitionsnivån låg långt över vad som vid den tiden var brukligt, men nog får man se De bestialiska som en skräckfilm. En riktigt bra sådan dessutom.

Och helt klart är att den blev en viktig inspirationskälla för flera andra skräckfilmsskapare. Bara för att ta ett exempel kan jag nämna att John Carpenter hade De bestialiska i åtanke när han bestämde att Michael Myers i den dagsaktuella och i dessa tider ofrånkomliga skräckklassikern Halloween (Alla helgons blodiga natt) från 1978 skulle ha en uttryckslös mask i det närmaste utan anletsdrag.

Georges Franju startade sin karriär som dokumentärfilmare men gick sedan över till spelfilm och De bestialiska var hans blott andra spelfilm. Den franska kritikerkåren hade inte riktigt hunnit förlika sig med att han hade lämnat dokumentärfilmen och det kan vara en orsak till att De bestialiska inte fick det mottagande som den förtjänade.

Georges Franjus, sina många minnesvärda filmer till trots, allra främsta bidrag till filmhistorien är kanske annars att han tillsammans med Henri Langlois grundade Cinématèque française. Den där känslan och vördnaden för filmhistorien visade han också i sina filmer.

De bestialiska var inte bara stilbildande utan stod också i sin tur i tacksamhetsskuld till andra filmer. En uppenbar inspirationskälla är Frankenstein och den franska stumfilmsmästaren Louis Feuillades ande vilar tung över filmen, liksom den tyska expressionismen. Den franske filmmakaren och poeten Jean Cocteaus verk hade enormt stor betydelse för den poetiska ådran i Georges Franjus filmer, inte minst De bestialiska.

De bestialiska är en spännande och mångbottnad upplevelse, mardrömslik och surrealistisk å ena sidan, sorgset vacker och poetisk å den andra. Det är klart att specialeffekterna med vår tids mått mätt är simpla, men scenerna är så laddade och starka att de än i dag känns djupt obehagliga. Och för sin samtida publik var de chockartade. Rapporter berättade om att delar av publiken svimmade under några visningar. Det lär ingen göra nu, men som sagt, obehaglig och otäck är den.

Filmen bygger på en bok av Jean Redon och Georges Franju anlitade de slipade franska kriminalromanförfattarna Boileau-Narcejac för att hjälpa till med manusbearbetningen. De hade kommit rejält i ropet efter att deras romaner legat till grund för två av de senaste årens bästa spänningsfilmer: Henri-Georges Clouzots De djävulska (Les Diaboliques) från 1956 och Alfred Hitchcocks Studie i brott (Vertigo) från 1958. Deras främsta bidrag till manusarbetet var att skifta fokus på berättelsen, från vetenskapsmannen i boken till dottern i filmen. Ett mycket lyckat drag.

Grundstoryn i De bestialiska är enkel. Vetenskapsmannen Dr Génessier är sedan hans dotter fått sitt ansikte förstört i en bilolycka som han orsakat besatt av tanken på att lyckas transplantera en annan kvinnas ansikte till sin dotter. Dottern, som alla andra tror är död, finns i själva verket i vetenskapsmannen stora hus strax utanför Paris och går i väntan på att transplantationen ska lyckas omkring med en uttryckslös vit mask på sig. Samtidigt som Dr Génessiers assistent kidnappar unga flickor till experimenten med att transplantera ett nytt ansikte till dottern.

Mer komplicerad än så är inte De bestialiska. På ytan alltså. Som jag har varit inne på tidigare döljer den en hel del under den där ytan om man bara skrapar lite på den. Och vilken yta det handlar om förresten. Fotot är magnifikt och berättelsen är briljant iscensatt. De bestialiska är en sån där film som man bär med sig länge efter att man har sett den och vissa scener är så starka och drabbande att man nog aldrig glömmer dem. Ögonen är själens spegel sägs det och ögonen används till fulländning i De bestialiska. Alla de känslor, det existentiella bråddjup och den fasa som döljs i skådespelarnas blickar i filmen säger mer än tusen ord.

Jusqu’ici tout va bien

De senaste veckorna har jag på förekommen anledning ondgjort mig över svenska titlar på franska filmer. Här kommer något att balansera upp det hela med. Det finns trots allt goda exempel också. Som en av mina absoluta favoriter bland franska filmer, Mathieu Kassovitz alltjämt brännande aktuella La Haine från 1995.

Den fick den i mitt tycke briljanta svenska titeln Medan vi faller, en titel som ju faktiskt egentligen är bättre än originaltiteln. Ett stort kors i taket på det! Tyvärr så har det svenska bolag som nu i veckan släppte den mästerliga filmen i en nyutgåva av någon anledning valt att göra det under den amerikanska titeln Hate. Både underligt och korkat om du frågar mig. Men det viktigaste är dock intakt: själva filmen är densamma och det gläder mig enormt att den åter görs mer tillgänglig för alla som är intresserade av riktigt bra film i vårt avlånga land.

Medan vi faller, jag envisas med att använda den titeln eftersom jag tycker att det är den bästa, blev med rätta flerfaldigt prisbelönad. I prisskåpet återfinns bland annat regipriset i Cannes 1995 och en César för både bästa film och bästa klippning. Men hyllandet var inte unisont.

Medan vi faller skapade en hel del kontroverser på hemmaplan. Inte minst polismyndigheten protesterade vilt mot hur den skildrade påstådd polisbrutalitet. Vid en visning som den dåvarande premiärministern Alain Juppé (som tillsammans med bland annat president Jacques Chirac faktiskt var positivt inställd till filmen) ordnade för ministerkollegor och tjänstemän ska de närvarande poliserna ha vänt ryggen mot duken som en protest.

En annan kontrovers uppstod när den dåvarande inrikesministern Jean-Louis Debré drog några av de starkt konfrontatoriska raplåtar som fanns med på soundtracket inför rätta.

En annan politiker om inte direkt finns med bland filmens anhängare om man säger så är president Nicolas Sarkozy. När filmen återigen, i samband med de upplopp som 2005 startade utanför Paris och sedan spreds över Frankrike, hamnade i blickfånget uppstod en hetsig debatt kring den mellan Mathieu Kassovitz och Nicolas Sarkozy som då var inrikesminister.

Att Medan vi faller dök upp som ett slagträ i debatten kring upploppen var självklart. Den inspirerades trots allt av en liknande händelse som den som var den utlösande faktorn till upploppen 2005. Det var som om att inget hänt och tio år efter sin premiär var den bild av den enorma klyftan mellan invånarna i förortsbetongen och ordningsmakten i synnerhet och etablissemanget i allmänhet som filmen gav alltjämt lika på pricken.

Trots att vi som tur är inte har sett några prov på liknande upprorsscener sedan dess har den där klyftan absolut inte blivit mindre, vilket gör Medan vi faller till en synnerligen viktig och angelägen film även i dag.

Även bortsett från den politiska sprängkraften är det en på alla sätt anmärkningsvärd film. Med i sammanhanget nästan obefintliga ekonomiska resurser lyckas Mathieu Kassovitz uträtta storverk. Med tydlig inspiration från etablerade amerikanska filmskapare som Martin Scorsese och Spike Lee och den i början av 90-talet synnerligen blomstrande amerikanska indiependentfilmen, men också med en tydlig personlig och fransk touch skapade han (lite som en en sentida arvtagare till nya vågen-gänget) en visuellt och innehållsmässigt absolut hänförande och intensiv film.

Den spelades in i färg men mer eller mindre redan från början visste Mathieu Kassovitz att han ville att den skulle lanseras i svartvitt. Ett bra val. Det expressiva svartvita fotot är en perfekt inramning till det filmen berättar och jag har svårt att tänka mig den som något annat än i svartvitt.

Skådespelandet är nervigt, naket och med en suverän känsla av autenticitet. En starkt bidragande anledning till det är att Kassovitz använde sig av antingen nästan helt oprövade kort eller rena amatörer i de flesta av rollerna.

Trion Vincent Cassel, Saïd Taghmaoui (som skrev manuset tillsammans med Kassovitz) och Hubert Koundé är inget annat än fantastiska i huvudrollerna som vännerna Vinz, Saïd och Hubert. De bor alla i ett sliten förort utanför Paris och representerar tre av de största etniska minoriteterna i Frankrike.

Vi får följa dem under ett intensivt dygn just efter att våldsamma upplopp utlösts av att en annan av invånarna i deras område har skadats svårt i sammanstötningar med polisen. Stämningen i området är spänd till bristningsgränsen. Ett rykte om att en av poliserna tappade sitt skarpladdade vapen under upploppet florerar och det visar sig att Vinz har hittat det.

Han leker med tanken på att använda det för att som en hämnd om den svårt skadade vännen inte skulle överleva skjuta en polis. Hubert som är emot våld försöker få Vinz på andra tankar men för varje timme som går drivs situationen allt närmare sin spets och det dygn under vilket vi får följa de tre vännerna ser ut att bli avgörande för deras framtid.

Medan vi faller är en av de bästa urbana ungdomsskildringar jag någonsin har sett, men att se den som enbart ungdomsskildring är orättvist. Det är en svidande vidräkning över hur det på många sätt klassmässigt strikt segregerade franska samhället fungerar, eller snarare inte fungerar. Bilden av hur ungdomarna i de många liknande områdena i förortsbetongen på grund av alienationen och skyhög arbetslöshet drivs mot kriminalitet och misstro mot makthavare och ordningsmakt är rå, osminkad och brutal. Och, som sagt fortfarande sorgligt aktuell.

Medan vi faller kan ses för sin alltjämt stora sociala relevans skull eller bara för att det är briljant film – eller naturligtvis både och.  Medan vi faller är en modern klassiker. Synd att Mathieu Kassovitz som regissör sedan växlade in på ett helt annat spår och har slösat bort sin talang på filmer som Gothika och Babylon AD. Men det är en annan fråga och den får vänta till ett annat tillfälle. Eller kanske allra helst tigas ihjäl.

Joyce Carol Oates möter David Lynch och bröderna Coen i de franska Jurabergen

Då var vi där igen med en märklig svensk titel på en fransk film. I morgon är det svensk biopremiär för den skruvade och annorlunda noir-komedin Poupoupidou från förra året. I engelskspråkiga länder har den lanserats under namnet Nobody Else But You, vilket känns som en acceptabel titel eftersom den alluderar till samma Marilyn Monroe-sång (I Wanna Be Loved By You) som den franska originaltiteln.

Här i Sverige har dock filmbolaget fastnat för den tämligen intetsägande titeln Mysteriet i Mouthe. Det lilla samhället Mouthe, beläget i Jurabergen precis intill den Schweiziska gränsen, må vara känt i Frankrike för att inneha nationsrekordet när det gäller den lägsta uppmätta temperaturen någonsin (-41!), men för en svensk publik är det med några få undantag helt okänt. Inget att sälja biobiljetter på med andra ord.

Dessutom måste jag säga att jag tycker att originaltiteln Poupoupidou är slagkraftig nog i sig för att behållas även internationellt. Men Mysteriet i Mouthe fick det bli. Låt dig dock inte luras av den fantasilösa titeln, det här är en egensinnig och allt annat än fantasilös film och det är bara att tacka och ta emot att den den till slut har letat sig hit till våra breddgrader.

Vill man göra det enkelt för sig kan man säga att Mysteriet i Mouthe är en korsning mellan Twin Peaks och Fargo, men med en omisskännlig fransk touch. Det säger sig självt att det är ohyggligt svårt att nå upp till samma nivå som de förebilderna, och det gör heller inte Mysteriet i Mouthe, men friskt vågat hälften vunnet som det brukar heta…

Dessutom är det svårt att helt helt misslyckas om man har både talang och den goda smaken att låta sig influeras av dessa två tidlös mästerverk. Talang har han definitivt, regissören Gérald Hustache-Mathieu. Med hjälp av två utmärkta skådespelare i form av Jean-Paul Rouve och Sophie Quinton i de bärande rollerna, ett galleri av färgstarka karaktärer och ett gnistrande vackert och kargt vinterlandskap som fond berättar han en engagerande, suggestiv och spännande historia kryddad med svart humor.

Jean-Paul Rouve spelar en framgångsrik deckarförfattare som drabbats av tillfällig skrivkramp. Han bilar från Paris till sin hemstad Mouthe för att närvara vid en bodelning efter en släkting. Han råkar anlända precis när den lokala skönhetsdrottningen och fixstjärnans döda kropp hittas i snön just utanför byn.

Polisen avskriver det hela som självmord men författaren anar att det finns en annan historia, kanske lämplig för hans nästa roman, och börjar undersöka det hela. Något som sannerligen inte gläder alla i det frusna samhället. Steg för steg lär han sig mer om vem den unga kvinnan, som trodde sig vara en reinkarnation av Marilyn Monroe, var och vad som egentligen hände henne.

Det finns några skönhetsfläckar här och där, men i det stora hela är det en fängslande, annorlunda och välgjord film. Mysteriet i Mouthe är stämningsfull så det räcker och blir över och innehåller en serie minnesvärda scener kryddade med populärkulturella referenser.

Mysteriet i Mouthe går iland med sin halsbrytande genrecrossover mellan hårdkokt noir, mörk komedi och gripande drama. Berättelsen om den unga skönhetsdrottningens öde är faktiskt gripande, inte utan paralleller till den bild av ikonen Marilyn Monroe som Joyce Carol Oates tecknade i sin briljanta roman Blonde.

Ta chansen att se Mysteriet i Mouthe på stor duk på bio. Gérald Hustache-Mathieu är en visuellt driven herre som ser till att fullt ut använda sig av vidbildsformatet.  Synd bara på det där med den svenska titeln. Poupoupidou hade varit en utmärkt titel även här.

Buñuel möter Sartre i fransk kultklassiker

Mitt projekt att undersöka mina frankofila rötter genom att se om några av de filmer som verkligen fick mig att älska fransk film går sakta men säkert vidare. Den här gången har jag sett om Livet är en lång lugn flod (La vie est un long fleuve tranquille) från 1988. Att jag gillade den då säger sig självt, annars hade den ju inte varit aktuell i detta sammanhang, men faktum är att jag nog är ännu mer förtjust i den nu. Eller jag kanske ska säga så här: jag tror att jag förstår den bättre nu.

Jag var trots allt bara 17 år då jag såg den första gången och när jag nu närmar mig de fyrtio med stormsteg har jag naturligtvis betydligt mer livserfarenhet och kunskap för att kunna upptäcka och tillgodogöra mig de satiriska undertexter som döljer sig under den mörkt farsartade och skruvade ytan som nog i ärlighetens namn var vad jag då begrep och fastnade för.

Livet är en lång lugn flod är en film som verkligen vinner på att ses om. Det manus som den långfilmsdebuterande regissören Etienne Chatiliez skrev tillsammans med Florence Quentin är mycket mer mångbottnat än man först kanske kan tro. Själva grundberättelsen är enkel. En sköterska på en förlossningsavdelning byter som en hämnd på läkaren som hon haft en långvarig relation med plats på två nyfödda barn. Vilket förändrar deras liv radikalt.

Rikemansbarnet Momo får växa upp som en medlem i den fattiga arbetarklassfamiljen Groseille medan deras dotter Bernadette i sin tur hamnar hos den rika familjen Le Quesnoy. När sköterskan i ett ytterligare led av hämnden mot läkaren 12 år senare berättar om förväxlingen vänder det naturligtvis upp och ner på de båda familjernas tillvaro. För att skona Bernadette kommer de överens om att att inte berätta för henne medan Momo, mot en ekonomisk ersättning, får veta sanningen och flytta hem till sin biologiska familj. Allt frid och fröjd? Absolut inte. Ingen av familjerna blir sig lik igen.

Upplägget är alltså klassiskt farsartat men Etienne Chatiliez och Florence Quentin har högre ambitioner än så. Som en lightversion av Luis Buñuel driver de hejdlöst med och slår hål på den franska borgarklassens emellanåt uppblåsta fernissa. Men i skillnad mot Buñuel nöjer de sig inte med det, även arbetarklassen får sig en släng av sleven.

Livet är en lång lugn flod spelar skickligt på klassklyschor och fördomar och ger sig huvudstupa in i ett existentialistiskt filosofiskt resonemang kring att vi människor i pressade situationer söker efter minsta gemensamma nämnare och att vi, stora klasskillnader till trots, därmed egentligen kanske inte är så olika.

Livet är en lång lugn flod är en mörk och djupt satirisk komedi, hejdlöst rolig i bland medan skrattet vid andra tillfällen fastnar i halsen. Det var som sagt Etienne Chatiliez första långfilm (den är delvis inspelad i hans hemstad Roubaix i departementet Nord) och många av skådespelarna i ensemblen saknade även de tidigare erfarenheter av att filma.

Allt detta leder till att filmen har en oslipad känsla över sig, något som faktiskt bara är till fördel. Det ger en råhet och äkthet som ytterligare förstärker berättelsen och satiren. Extra roligt är det (med facit i hand) att se en då mycket ung Benoît Magimel i sin debutroll (som Momo). Att han hade något extra syntes redan då men att han skulle bli så framgångsrik som han har blivit var svårt att förutse.

Livet är en lång lugn flod blev den mest sedda inhemska filmen i Frankrike 1988 och vann året efter 4 César-priser. Med tiden har den också blivit en riktig kultrulle på hemmaplan. Även här i Sverige blev den vid sin premiär omtalad och en skaplig publiksuccé.

Ett idiotsäkert koncept?

De senaste veckorna har jag med anledning av några aktuella exempel varit inne på ämnet märkligt översatta titlar och senare den här veckan är det dags för ännu en fransk film med märklig svensk titel. Men de kunde förr i tiden också.

Redan 1965 slog de svenska titelmakarna till med Den vilda jakten på cadillacen när den franska succéfilmen Le Corniaud skulle lanseras här. Vi lämnar den lättglömda och töntroliga svenska titeln därhän och konstaterar att själva filmen är en höjdare. Med sina knappt 12 miljoner sålda biljetter blev den 1965 års i särklass mest sedda film i Frankrike och den har haft klassikerstatus sedan dess och den ledande trojkan bakom succén, regissören Gérard Oury och skådespelarna Louis de Funès och Bourvil, skulle året efter komma att återförenas i en av fransk films allra största framgångar någonsin: La Grande vadrouille (Den stora kalabaliken).

Le Corniaud är en fartfylld roadmovie och en synnerligen lyckad kriminalkomedi. Visst är den märkt av sin tid och en och annan scen känns omodern, men mycket med den känns alltjämt förbluffande modernt. Le Corniaud bygger på ett framgångsrecept som många senare franska komediklassiker också har använt sig av.

Inte minst regissören och manusförfattaren Francis Veber (L’emmerdeur, La Chèvre, Le grand blonde avec une chaussure noir med flera) som har byggt hela sin karriär på samma grundtanke.

Konceptet går helt enkelt ut på att placera en aningslös, ovetande och till synes inte så smart man i en kompott med kriminella undertoner. Denna man sätter sedan en sten av oväntade förvecklingar i rullning. Konceptet är inte direkt ofelbart men förhållandevis ofta har det fungerat bra för franska komedier. Till exempel i de tidigare uppräknade filmerna som jag säkerligen kommer att återkomma till med fördjupning vid senare tillfälle.

I Le Corniaud är det Bourvil som får ikläda sig ”idiotrollen”, om vi ska kalla den så. Han spelar en man om får i uppdrag att köra hem en bil från Italien till Frankrike. Vad han inte vet är att bilen är en veritabel gömma av oegentligheter. Såväl guld som narkotika finns undangömt på strategiska ställen i bilen och de ljusskygga element, ledda av en man spelad av en Louis de Funès i högform, tänker sig att det ska vara ett rent rutinuppdrag för den lyckligt ovetande mannen att köra hem bilen.

Nu går det naturligtvis inte alls så lätt som de inblandade hade tänkt sig. Missödena avlöser varandra och vi åskådare bjuds på knappa två timmars tempostark och fyndig komisk underhållning. Sedan förvärrar det naturligtvis heller inte situationen att filmen är inspelad i förföriskt vackra italienska och franska miljöer.

Le Corniaud innehåller flera berömda scener. Exempelvis den i en dusch på en campingplats i vilken den låt oss säga spensligt byggde de Funès jämför sina muskler med den berömde franske wrestlern Robert Duranton. En scen som faktiskt inte fanns med i manus men som lades till så att säga i flykten av regissör Gérard Oury när Louis de Funès under inspelningarna ondgjort sig över (och till och med strejkat!) för lite tid i bild. En annan följd av filmen var att tullstationen i gränsstaden Menton, där en avgörande scen i filmen utspelas, blev mycket berömd – till och med en välbesökt sevärdhet.

Kärlek och choklad i en oemotståndlig blandning

Härligt! De kommande veckorna blir det påfyllning av frankofona intryck på den svenska biorepertoaren. Först ut är en liten pärla. Les émotifs anonymes av Jean-Pierre Améris, eller Franska nerver som den lite fåniga svenska titeln lyder, är en film av det där charmigt aviga slaget som fransk film helt enkelt är bäst i världen på.

Det är en lättsam romantisk komedi, med som alla riktigt bra romantiska komedier måste ha, en allvarlig grundton. Den är väl i ärlighetens namn lite för lättsam och bagatellartad för att kunna sorteras in bland eliten av romantiska komedier, men den är absolut en av det här årets bästa.

Med risk för att ge en helt felaktig bild av vad det är för en film kan jag tänka mig att de som gillade svenska I rymden finns inga känslor eller amerikanska Livet från den ljusa sidan kommer att falla pladask även för Franska nerver. Och om vi ända är inne på namedropping kan jag skicka in även Lasse Hallströms Chocolat i mixen. Utan att för den skull vara någon sorts kopia eller för lik innehåller Franska nerver element från alla dessa tre filmer.

I centrum för handlingen står två blyga och känslostyrda människor. De är det så till den grad att det har blivit ett rejält socialt handikapp för dem båda. Att vara blyga och hämmade inför andra människor är dock inte det enda de har gemensamt. De drivs också av en enorm kärlek till choklad. Och det är inte choklad i allmänhet vi pratar om här utan snarast choklad som konstform.

Jean-René driver en chokladfabrik på ruinens brant. Angélique är chocolatier i mästarklass. Det är bara det att hon är på tok för blyg för att ta på sig äran för sina kunskaper, eller ens erkänna att hon har dem. För att ändå få arbeta med choklad söker hon jobb på Jean-Renés fabrik. Hon får jobbet, mest för att hon är först på plats av de sökande och att Jean-René tycker att det är så jobbigt att genomföra anställningsintervjuer.

Problemet för de båda är att jobbet är som säljare, den säljare i vars händer hela fabrikens framtid vilar. Det är med andra ord upplagt för katastrof. Men ur den besvärliga situationen växer något annat fram. Känslomänniskorna Jean-René och Angélique börjar så smått att dras till varandra. Det är ju bara det att ingen av dem har någon aning om hur de ska bete sig i en sådan situation.

Franska nerver är en varm, lätt bitterljuv film full av härlig situationskomik. Det säger sig självt att kemin mellan de två huvudrollsinnehavarna är a och o för att den film av detta slag verkligen ska fungera och det slår verkligen gnistor om samspelet mellan Benoît Poelvoorde och Isabelle Carré. Utan dem hade det hela kunnat falla helt platt till marken. När det hela dessutom är kryddat med fina och älskvärda birollskaraktärer är spelet vunnet.

Franska nerver letar sig direkt in i hjärtat. Och till smakcentret. Alla förföriska bilder från chokladtillverkningen  får det onekligen att vattnas i munnen och sätter därmed sin distinkta prägel på filmen. Franska nerver är en som det är mycket lätt att tycka mycket om. Den lyser upp tillvaron nu när höstmörkret lägger sig allt tätare över oss.

Polen/Ukraina, här kommer vi!

Vilken härlig kväll det blev när kvalet till nästa års EM i fotboll avslutades. Dramatik och spänning, kast mellan hopp och förtvivlan – och ett lyckligt slut. Sverige gjorde det ”omöjliga” och besegrade Holland med 3-2 (tack Johan Elmander, bäst på plan) och ett krampaktigt spelande Frankrike lyckades mot slutet av matchen på straff lyckades kvittera till 1-1 (tack, Samir Nasri) i den direkt avgörande matchen mot Bosnien/Hercegovina om segern i sin kvalgrupp. Det betyder att både Sverige och Frankrike kan boka sina biljetter till fotbollsfesten nästa sommar. Att Frankrike skulle klara av att ta den nödvändiga poängen mot Bosnien/Hercegovina hemma i Paris kändes som något man kunde förvänta sig på förhand, men att Sverige som så sent som i fredags hade alla preoblem i världen med att besegra Finland skulle kunna besegra det Holland som just nu rankas som världens bästa landslag kändes som jag varit inne på tidigare, omöjligt. Nu kan vi dock dra ett fett streck över Sveriges, förutom matchen mot Holland nu då, miserabla spel denna kvalhöst och Frankrikes måttligt imponerande kvalinsats. Nu startar vi om på noll – i Polen/Ukraina i sommar. Jag vet inte ens om det är teoretiskt möjligt med tanke på seedning och så, men vore det inte häftigt om Sverige och Frankrike hamnar i samma grupp i EM? Lottningen sker i början av december. Den ska bli angenämt spännande att följa. Liksom de stundande play off-matcherna om de återstående slutspelsplatserna. Med favoritlandslagens biljetter redan lösta kan jag lugnt luta mig tillbaka och följa dramatiken och låta mig underhållas, utan några stora känslomässiga insatser. Sport är för härligt. Ibland.

En omtumlande läsupplevelse

Du som följer den här bloggen vet vid det här laget att jag inte läser tillnärmelsevis lika mycket som jag gjorde tidigare och som jag skulle vilja göra. Högarna (jag har inte justerat inköpstakten efter mina ändrade läsningsmönster, det kommer ju så otroligt intressanta böcker – hela tiden) av olästa böcker som tornar upp sig i lägenheten är ett ständigt föremål får dåligt samvete.

Men nu fick jag en bok i handen som jag helt enkelt inte kunde lägga ifrån mig när jag väl hade plockat upp den. Det blev till att sträckläsa, vilket föll sig ganska bra. Jag hade för en gångs skull tid över för att helt hänge mig åt något sådant och dessutom är det en kort roman (ca 150 glest satta sidor).

Boken jag talar om är Sånt jag berättar för Allah (Confidences à Allah) av Saphia Azzeddine. När originalutgåvan 2008 släpptes i Frankrike ådrog den sig snabbt en hel del uppmärksamhet och den har sedan dess också framförts i scenversion.

Den multibegåvade Saphia Azzeddine, hon är skådespelare och regissör också, har sedan dess givit ut tre böcker till. Två av dem, Mon père est femme de ménage och La Mecque-Phuket (förhoppningsvis dyker även de upp i svensk översättning så småningom), utgör tillsammans med Sånt jag berättar för Allah en löst sammanhållen trilogi om krocken mellan religion och ett modernt mer sekulariserat samhälle. Mon père est femme de ménage har dessutom spelats in som film, med alltid utmärkte François Cluzet – Frankrikes Dustin Hoffman –  i huvudrollen och  i regi av Saphia Azzeddine själv.

Att Sånt jag berättar för Allah framgångsrikt har överförts till scenen är inte ett dugg förvånande. Den är liksom gjord för det redan från början. Texten är nämligen skriven i monologform, nästan talspråksaktig. I det avseendet påminner den en hel del om en annan utmärkt bok: Fäiza Guènes Kiffe Kiffe imorgon (Kiffe Kiffe demain) från 2004 (på svenska två år senare).

Båda har dessutom en tonåring på kant med samhället, systemet och tillvaron i huvudrollen. Men där Kiffe Kiffe imorgons Doria är fast rotad i den franska betongförorten hittar vi Sånt jag berättar för Allahs protagonist Jbara i en liten by i de nordafrikanska bergen. Åtminstone inleds hennes gripande berättelse där.

Det är lika bra att klarlägga det på en gång, Saphia Azzeddine använder sig av ett synnerligen rättframt och ibland direkt grovt språk som säkerligen inte passar alla. Och det sätter igång omgående. I den absoluta inledningen beskriver den 16-åriga Jbara bergsbyn som hon lever i som ”världens rövhål” och grövre blir det. Snabbt.

Men så handlar det också om en ung flicka som ser som sin enda väg ut ur den fattigdom och den hopplöshet som genomsyrar hela hennes tillvaro att sälja sin kropp. Till en början inte ens för pengar utan för så simpla saker som en burk av hennes favorityoghurt. Pengarna kommer in i bilden lite senare, efter det att den outbildade och aningslösa Jbara blivit gravid – och naturligtvis under förödmjukande former blivit utsparkad från sitt hem. Hennes fortsatta livsresa är en studie i förnedring, kvinnoförtryck och utnyttjande. Men också en berättelse om stolthet och egen handlingskraft trots synnerligen dåliga odds.

Sånt jag berättar för Allah är som sagt skriven som en monolog, eller är det kanske en dialog med en tyst men ändå agerande samtalsparter i Allah? Boken består av Jbaras tankar inför och beskrivningar av det som inträffar henne, i bland med ett direkt tilltal till Allah, den gud som Jbara ibland känner har övergivit henne och ibland griper in på hennes sida.

På beskrivningen hittills låter det säkert som en mer eller mindre nattsvart och dyster liten roman men det är det inte. Ämnet är naturligtvis nog så tungt och allvarsamt och det råder ingen tvekan om att det är raseriet som är textens verkliga motor, men Saphia Azzeddine har kryddat det hela med en oemotståndlig mörk och drastisk humor som livar upp det hela. Dessutom är Jbaras inneboende livskraft hela tiden så tydlig att stråken av alltid är närvarande.

Det finns några småsaker i karaktärsutvecklingen och trovärdigheten att hänga upp sig på, men i det stora hela är det just småsaker. Det finns så många andra fantastiskt bra saker i den här berättelsen som mer än väl uppväger bristerna. Läs den och fascineras – du också.

Ils sont de retour

Bäva månde det franska etablissemanget. I få länder, om ens något, är avståndet mellan makthavare och utövarna av vad som ofta av etablissemanget ofta betraktas (avfärdas?) som ungdomskultur som i just Frankrike. Det gäller i synnerhet om de flesta av utövarna återfinns inom etniska minoriteter och i betongförorten. Följaktligen har ofta rapmusiken väckt etablissemangets ilska. Inte blir situationen bättre av att Frankrike har en synnerligen livfull och ofta politisk rapscen.

Kollissionen mellan rappare och makthavare har emellanåt blivit kraftig. Och det är inte sällan representanter för den yppersta makteliten som har reagerat och uttryckt sig i synnerligen starka ordalag. En viss Nicolas Sarkozy har ofta varit den som lett attacken. Några gånger har till och med rappare och deras provokativa texter blivit rättssak.

Den här veckan släpper två av de senaste tio årens mest provokativa, omtalade och omdiskuterade rapakter nya album: gruppen Sniper och artisten Orelsan. Bäva månde, som sagt, etablissemanget.

När Sniper för några år sedan ställdes inför rätta (och sedermera friades) för texten till sin samhällskritiska låt La France kallade den dåvarande inrikesministern Sarkozy dem för ”slynglar som drar skam över Frankrike”. Något år tidigare hade Sniper blivit föremål för intensiva diskussioner, då för låten Jeteur de pierres som är ett inlägg i Israel-Palestinakonflikten. Låten anklagades för att vara antisemitisk.

Nu har det varit tyst kring Sniper i några år och när gruppen nu återförenas är det som en duo. Kvar är Tunisiano och Aketo. Blacko har valt att permanent lämna gruppen för att helt ägna sig åt sin solokarriär. Även om Tunisiano och Aketo har försökt att fylla tomrummet efter Blacko med en imponerande uppställning av prominenta gästartister är det tydligt att den tidigare medlemmen saknas.

Blacko tillförde med sin dragning åt ragga och dancehall dimensioner i Snipers musik som gjorde gruppens album (i synnerhet den klassiska debuten De rire aux larmes från 2001) till omistliga delar av den franska hip hop-historien. Den nya skivan A toute épreuve är förvisso bra men likafullt ett mer ordinärt och traditionellt rapalbum.

Vissa saker är dock intakta. Tunisiano har med sin karaktäristiska röst ett av rapfrankrikes bästa och mest intressanta flow och gruppens texter har alltjämt massor att säga om tillståndet i världen. Texterna är vassa och vibrerar alltjämt av ilska. Med tanke på det fortsatt synnerligen samhällskritiska perspektivet kommer texterna säkerligen att även den här gången uppröra etablissemanget, även om Snipers sätt att i sina texter hela tiden ställa sig på de svagas sida borde vara tämligen okontroversiellt.

Höjdpunkter på A toute épreuve är Arabia (som tar upp den arabiska våren), singeln Fadela, J’te parle (ett samarbete med Soprano, en annan av Frankrikes mest intressanta rapröster) och Blood Diamondz (som gör upp med västvärldens postkoloniala utnyttjande av Afrika). Sniper bjuder som vanligt på en blandning av medryckande melodier som fastnar och engagerade texter som får lyssnaren att tänka till. A toute épreuve är kanske ingen framtida klassiker men ett mycket bra hip hop-album. Det räcker långt.

När det gäller Orelsans nya platta Le chant des sirènes ber jag att få återkomma, den har jag inte lyssnat in mig på tillräckligt än.

Pa pa pa pa pa Pastore!

Jag har fått en ny hjälte! SuperJavier Pastore, vilken kille! Han låg bakom båda målen, gjorde det första på egen hand och slog sedan den briljanta frisparken till Christophe Jallet som inte gärna kunde missa att trycka in det andra – och kunde med lite flyt ha gjort några mål till (ta bara stolpträffen i den första halvleken). 2-0 mot ett bra Lyon var ett styrkebesked. Det nya PSG är nu i ensam serieledning och vi fans befinner oss uppe i det blå. Det är ohyggligt långt kvar innan mästerskapsbucklan ska delas ut i maj, men det ser riktigt, riktigt bra ut. Och drömma måste man få.

Matchen mot Lyon blev precis så bra som jag hade hoppats på. Att det blev seger för Paris var helt i sin ordning och helt rättvist, men 2-0 är ett resultat som inte riktigt speglade matchen. Om man ser på det antal riktigt heta målchanser som båda lagen skapade så hade 4-2 eller 5-3 varit ett mer rättvisande resultat. Men jag tar så gärna en seger med 2-0. Nu är det dags att gå och lägga sig – och det är inte alls omöjligt att jag kommer att drömma om SuperJavier Pastores fotbollskonster.